Månadstema juni: Sigrid Undset vs Knut Hamsun

I juni har det blivit dags att läsa vårt allra sista nobelpristagar-tema och sista kvinnan ut är ingen mindre än norska Sigrid Undset. Som ni kanske kan gissa kommer vi att läs hennes allra mest kända roman, nämligen första delen om Kristin Lavransdotter, ”Kransen”. Övriga delar heter ”Husfrun” och ”Korset”, men dessa tänker jag inte tvinga era att läsa, utan det är valfritt. Sorry för ännu en tjock tegelstensroman, men denna borde man ju ändå nästan läsa någon gång och varför inte nu?!

Bild från http://radiospada.org/wp-content/uploads/2014/05/nasjonal.jpg

Sigrid Undset, född 1882, fick nobelpriset 1928. Hon skrev hela 33 böcker, både samtida och historiska även om det främst är för sina historiska romaner hon är känd. Det var även för dessa som hon fick nobelpriset, med motiveringen att hon fick priset för sina: ”mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”. Hennes far var arkeolog och det var han som fick henne intresserad av arkeologi och historia.

1912 gifte hon sig med Anders Castus Svarstad, som hon senare skilde sig ifrån strax efter att hon 1924 konverterade till katolicismen. Liksom många andra i Norge var hon motståndare till nazismen och skänkte sin nobelprismedalj till Finlandshjälpen. Hon verkar alltså som en stark och sympatisk människa till skillnad från månadens andra författare.

Bild från: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5e/Hamsun_bldsa_HA0269.jpg

Jag talar om Knut Hamsun, född 1859, död 1952, mottagare av 1920 års nobelpris och vad som verkar vara, en hängiven nazist. Jag skrev ju ovan att Undset skänkte sitt nobelprismedalj till Finlandshjälpen – herr Hamsun skänkte istället sin till Goebbels (ja, just den Goebbels ni tänker på!!!)!

Han räknas trots detta som en av 1900-talets mest inflytelserika litterära stilister, och anses av många ha gett upphov till den moderna romanen. Enligt Wikipedia (denna säkra källa) sa Ernest Hemingway att det var Hamsun som lärde honom att skriva. Även Thomas Mann, Franz Kafka och Henry Miller har hyllat honom.

Sitt nobelpris fick han för övrigt, inte för att han verkade vara en skitstövel, utan "för hans monumentala verk ”Markens gröda" som skildrar nybyggaren Isaks liv. Det är  dock inte denna roman vi kommer att läsa då den ärligt talat känns riktigt vidrigt urtråkig. Istället kommer vi att ta oss an hans ”Hunger” från 1890 som är en skildring av svältens effekter och den oetablerade författarens hårda livsvillkor (Hamsuns då..). Den känns ju ärligt talat inte heller jättekul, men ni kan ju vara glada för att den visst inte ska vara mer än 150 sidor lång.

Är ni trötta på mina mastodontromaner, och speciellt nu till sommaren, så kan ni i alla fall vara glada för att mitt 13 månader långa Nobelpristagar-maraton nu är över. Återstår bara att se vad det blir för tema härnäst. Jag kan nästan lova att det i alla fall inte blir någon mastodontroman.

//Sofia