Eftersom jag i föregående inlägg ägnade viss del att hänvisade till Blacklands kan det vara en idé att även recensera det verket. Och på så sätt skjuta upp månadstemat ytterligare, för herregud vad jag har svårt att formulera det inlägget, jag vill så mycket men saknar ord för allt jag vill skriva om Black History Month.
Hur som helst... Blacklands är del ett i den så kallade Exmoor trilogin av Belinda Bauer. Trots att det är en officiell trilogi skriver jag så kallade eftersom de första två böckerna är så pass fristående att de kan stå på egna ben. Som jag nämnde i det föregående inlägget handlar Blacklans om Steven Lamb, 12 år gammal, vars högsta önskan är att finna skelettet efter sin morbror. För då kanske familjen blir normal och kan älska varandra.
Skildringarna av den trasiga mormodern som står och väntar i köksfönstret varje dag i 18 år och av modern som pendlar mellan att hata sin äldste son till att inte veta vad hon ska göra av honom, det är diskbänksrealism på hög nivå. Alla porträtt tecknas i gråskala, det blåser och regnar och Stevens familj verkar ibland leva under existensminimum.
Farmodern är så djupt nere i son egen sorg och Stevens mamma verkar även i vuxen ålder vara fast som ett offer för moderns kollaps att ingen av dem bryr sig om att äldste sonen spenderar sina dagar grävandes ute på Exmoor-heden. Ska jag vara krass hade jag gissat att en av anledningarna till att socialen inte kopplats in är för att berättelsen utspelar sig i en liten by på engelska landsbygden.
Parallellt med Stevens berättelse får vi följa seriemördaren Arnold Avery, som för 18 år sedan mördare Stevens morbror. Ett sidospår som väcks till liv i och med att Steven i desperation börjar brevväxla med Avery, i hopp om att mördaren tillslut ska avslöja fyndplatsen. En katalyserande händelse som slutar med att Avery, tidigare en mönster fånge, rymmer från fängelset för att träffa sin intet ont anande brevvän.
Som jag nämnt i en tidigare recension hade Blacklands kunna sluta som en dussin-roman, om det inte hade varit för spelet mellan de båda huvudkaraktärerna. Istället gör det unika greppet, att morden redan är avklarade och syndaren straffad, berättelsen minnesvärd. Och tur är väl det, för trilogins senare dela visar att Bauers författarskap i sig inte är mycket att hänga i julgranen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar