Ett (till en början) fantastiskt äventyr

Den här 600-sidiga boken, Cavalier och Clays fantastiska äventyr av Michael Chabon, framstod till en början som en riktig höjdare och en sådär 200 sidor in i boken gillade jag den skarpt. Tyvärr gick det sedan lite utför sedan och boken levde inte alls upp till förväntningarna. Handlingen kretsar kring kusinerna Cavalier och Clay, judar, varav den ena precis anlänt till USA medan familjen blivit kvar i förktigstidens tyska nazisamhälle. Det är nämligen vid tiden för Hitlers judeförföljelser som historien utspelar sig, vilken också var samma tid som serietidningarna uppnådde sin riktiga guldålder. Och det är i och med detta som de båda kusinerna ser sin chans att komma upp sig i världen. Det är därför de skapar "Befriaren", som kan bryta sig in och ut överallt, som dödar nazister på löpande band och som alltid ser till att godheten segrar. Underhållande är det således att läsa denna skröna, något av ett äventyr faktiskt, om än inte ett fantastiskt sådant.

Septembers boktema: En Supernatural roadtrip

Eftersom vi detta år inte hann med vår roadtrip genom Sverige för att besöka kända och okända spökplatser tycker jag att det vore på sin plats med en liknande tur genom böckernas värld istället. Och eftersom det är synd om mig eftersom jag inte heller hunnit åka utomlands i år läggs roadtripen utomlands.

Vi börjar med att bege oss till London och Kate Mortons "I det förflutna", där vi kommer att husera på ett engelskt slott och förhoppningsvis skymta ett spöke eller två. Den känns som en klassisk sträckläsarbok som man tar sig igenom utan större ansträngning späckad med mystik, hemligheter och antagligen även lite klichéartad kärlek när den är som allra bäst.

Därefter beger vi oss till Barcelona, tillika månadens bok, "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafon. Här ska vi besöka "De bortglömda böckernas gravkammare", ett gömt bibliotek inne i Barcelonas gränder, där av tradition varje besökare får adoptera en bok. Det får också huvudpersonen i boken, Daniel, som väljer en bok vid namn just "Vindens skugga". Daniel blir besatt av boken och dess författare, den okände Jumian Carax. På grund av sitt sökande dras han in i händelser farligare än vad han någonsin kunnat föreställa sig.

Därefter ska vi följa med till Paris, i Paul Austers "Osynlig". Eftersom Austers romaner tenderar att vara svåra att beskriva ger jag ingen beksrivning av handlingen. Men har man läst något av Auster tidigare kan man nog ana vad man har att vänta sig, eller inte beroende på hur man ser det. Vad vi har att vänta oss för övernaturligheter här vet man aldrig, men de kommer var så säker!

Vårt sista mål på resan blir slutligen Richard Mathois New York i romanen "Legend". Om ni hört talas om filmen med Will Smith kallad "I am legend" kan ni nog ana vad den handlar om. Vi ska i alla fall göra Robert Neville, den sista människan på jorden, sällskap i hans kamp mot muterade vampyrer.

Överlever vi kan det vara dags atyt dra tillbaka till Sverige igen, eller vad säger ni?!

Hoppas ni gillar temat!

Peter Pan vs Dorothy

Om Peter Pan och Dorothy från Kansas istället för att vara romankaraktärer hade varit figurer i "Street fighters" hade stackars Dorothy inte haft en suck. Pan hade halshuggit henne och slängt henne till hajarna utan att hon ens hunnit fatta vad som hänt. Lite på samma sätt är det dock om man jämför de båda klassiska historierna med varandra; den blodtörstiga Pan versus mesproppen Doroty - att jag gillade "Peter Pan" bättre än "Trollkarlen från Oz" kanske framkommer....

För där Barries berättelse innehöll en känsla av äkthet med karaktärer som kände sorg och hat och avundsjuka och inte drog sig för att döda sina antagonister lyckades Baum endast med konststycket att skriva något så menlöst och tråkigt att jag tycker synd om alla de barn som tvingats läsa skiten.

Men vi börjar med att titta lite närmare på "Peter Pan" av J.M Barrie. Jag hade mina tvivel även om denna, det ska jag erkänna, men den visade sig vara en av de bättre jag läst inom genren. Storyn känner väl alla till, om Peter Pan, pojken som aldrig vill bli vuxen och Wendy, Michael och Tom som en natt följer med honom på äventyr till Neverland.

Berättelsen förs framåt av en allvetande berättarröst som genom kommentarer får läsaren att veta vad som kommer att hända, har hänt eller är på väg att hända. Här fjantas inte heller handlingen till för att passa barns känsliga sinnen (se Trollkarlen från Oz), utan här möter vi en värld där det är att dö eller dödas, där karaktärerna inte är klämkäckt goda utan alla, till och med den ondsinta Kaspten Hook, har både goda och onda sidor. Dessutom är författaren för smart för ett tillrättalagt och mesigt slut och det är med en känsla av vemod jag stänger boken.

Låt oss då gå över till den hemska barnboken med namnet "Trollkarlen från Oz", skriven av Frank M Baum. I förordet framgår det med all önskvärd tydlighet varför boken är så usel som den är. Baum var tydligen själv ett jävligt lättskrämt barn som skitit på sig av rädsla efter att ha läst Bröderna Grimms klassiker, och började se det som sin uppgift att producera den menlösaste barnbok som frambringas kunde. Nu kan man kanske konstatera att han aningen misslyckades i sitt uppsåt då det trots författarens ambition slaktas och dödas ganska hejvilt i böckerna, för att inte tala om berättelsen om hur Plåtman blev Plåtman. Det var bara sickt! Dessutom, Dorothy- en mer goody-two-shoes till huvudperson får man leta efter. Hon är så gammaldags snusförnuftig att det är rent äckligt.

Nej, ge mig ett Oz med mer sting i och en Dorothy mer lik American McGees Alice och en Toto av Cheshirekattens kaliber och jag kan tänka mig att rucka på det bottenbetyg boken nu får.

Dussinroman

Ett fönster i New York är skriven av Ethan Hawke, vilket är anledningen till att jag fastnade för den på bibliotekshyllan. Inte för att skådespelare i regel också visar sig vara utmärkta författare, tvärt om, men om någon skådespelare faktiskt skulle visa sig vara en naturbegåvning även inom detta område kändes det som att det skulle vara just Ethan Hawke. Han känns lite som den typen på något sätt, fråga mig inte varför. Historien kändes lovande, kanske inte särskilt originell, men jag förväntade mig någon sorts Hawksk tvist på det hela.

Den handlar om William som träffar Sarah och som för första gången upplever djupare känslor för någon, men medan William är säker på vad han vill är Sarah mer tveksam. Det är en trevande kärlekshistoria mellan två vilsna människor som tar sin början i ett fönster i New York

Tyvärr visade sig hans debut vara något av en dussinroman. Karaktärerna känns inte särskilt trovärdiga. De blir aldrig till människor av kött och blod utan framstår romanen igenom som de skönlitterära karaktärer de är. Deras overklighet lyser igenom trots alla brister och egenheter Hawke försett dem med. Vid läsningen tillåts man därför aldrig att glömma att det handlar om uppdiktade karaktärer och det gör det rätt svårt att engagera sig i deras öden.

Enligt baksides texten ”visar han en förmåga att med ett omsorgsfullt utmejslat språk fängsla läsaren i ett igenkännande möte med bokens karaktärer”. Det stämmer inte. Tyvärr. Inte om ni frågar mig. Men det gör ni förstås inte.

Stina

Skugg-gömman av Maria Gripe

Eftersom det är ungdomstema den här månaden, om än med övernaturliga förtecken, tänkte jag att det skulle passa bra med en recension av "Skugg-gömman" som jag läste för en tid sedan. Det är den sista delen i Gripes så kallade "Skuggserie". Jag läste, och älskade serien (särskilt de första delarna), när jag gick på mellanstadiet och när jag hittade Skugg-gömman på bibliotekets utrensning för bara en krona var det ingen tvekan om att jag måste ha den. Det jag fastnade för redan då var att serien var så välskriven, och med en mystisk ramberättelse, en hemlighetsfull borg och hemligheter som skulle nystas upp. Denna, den sista delen i serien, är dock mer vardaglig än övriga i serien, vilket är lite otippat med tanke på att Caroline, till skillnad från Berta, drogs till drama och nya upplevelser.

Serien utspelar sig mellan 1912-1914 och handlar om 14-åriga Berta och hennes vänskap med den två är äldre pigan Carolin. Berta är den jordnära av de två, medan Carolin inte drar sig för att tänja på sanningen och handlar utan att riktigt tänka efter.

I de tre första delarna är det Berta som är berätterskan, men i denna är det Caroline som för första gången får redogöra för sin syn på tillvaron.Hon har nu flyttat till Stockholm där hon utbildar sig till skådespelare. Boken är skriven som en slags biografi nedtecknad av Casrolin själv, och även om jag som sagt föredrar de tidigare böckerna i serien är det här en ungdomsroman av hög klass. Det som gör att den inte riktigt når upp i de anras nivå är även att den känns lite lösryckt på något sätt, till skillnad från de övriga tre som verkligen utgjorde en del av ett sammanhang.

Motivet både med skugga och speglar genomsyrar alla 4 böckerna, men kanske särskilt framträdande är spegelmotivet i denna sista bok, vilket kanske inte är så kontigt med tanke på dess titel. Det är nämligen i speglarna Carolin möter Saga, sitt andra jag, och även hennes andranamn. Det är främst den säregna mystik som Maria Gripe så naturligt väver in i böckerna som gjort att jag fastnat för dem. Ingen annan författare jag läst har riktigt lyckats med detta så bra som hon.

Never let me go

Spoilervarning! Vill du inte veta hur boken slutar så läs inte denna recension!

Never let me go berättas av Kathy. Hon minns tillbaka till en till synes idyllisk uppväxt på internatskolan Hailsham. Hon minns Tommy och Ruth, hennes bästa vänner där. Hon minns en tid när det mesta fortfarande verkade möjligt, men det är längesedan nu. I tillbakablickar får vi ta del av olika perioder i hennes och vännernas liv.

Ramberättelsen bäddar alltså för en ganska typisk historia som utspelar sig i internatskolemiljö men det står snart klart att denna berättelse rymmer mer än så. Ganska snart börjar man förstå att Hailsham inte är någon vanlig internatskola. Lärarna kallas förmyndare och det finns en rad antydda och svårgripbara regler om vad som är tillåtet eller inte. Konst är mer än tillåtet och alla uppmuntras till att skapa. Den största äran man kan få är att ens konstverk hämtas av Madame och tas till ett mytomspunnet galleri. Ett galleri man dock helst talar tyst om.

För på Hailsham pratar man inte om vissa saker och alla vet om det. Framtiden är en av de saker man inte gärna tar upp i onödan. Samtidigt som det verkar vara skolans uppgift att förbereda eleverna för framtiden så är denna och vad som väntar där något av ett tabu att tala om. De flesta verkar veta eller i alla fall ana vad som väntar, men man talar inte om det helt enkelt. Ganska snart står det klart varför. Kathy, Tommy och Ruth liksom resten av eleverna på skolan är kloner och deras uppgift i framtiden är att agera organdonatorer till icke-kloner. De har således ingen framtid.

När Kathys berättelse når sitt slut får man reda på att Tommy precis har fullbordat, det vill säga dött i samband med en donation och att också Ruth är död sedan en tid tillbaka. Nu är Kathy ensam kvar och hon ska snart bli donator själv. Stämningen i boken är det bestående intrycket för mig. Med små medel skapar Ishiguro en tryckt och ödesmättad stämning i boken. Man vet hela tiden vart det bär hän och tillåts inte glömma det. Glättiga stunder får en otäck bismak eftersom man vet att det bara är en tillfällig frist. Han skildrar skickligt Kathy och hennes vänner. Från oskuldsfulla och naiva barn till vuxna som resignerat inför sitt öde. Just denna resignation, detta att alla bara accepterar sitt öde har jag lite svårt att förstå. Varför gör ingen uppror? Och varför försöker ingen fly? Jag förstår inte den blinda acceptansen.

Konstigt nog känner jag inte heller så mycket för karaktärerna. Jag tycker aldrig att jag får lära känna dem på djupet, inte tillräckligt för att bry mig. Kanske beror det på den osentimentala och känslokalla tonen i Kathys berättelse. Hon verkar inte direkt bry sig, så varför skulle jag? Å andra sidan är det ju berättelsen från en kvinna som redan har förlorat allt, så vad annat är att vänta.

Frånsett detta så Ishiguro tar upp ett viktigt ämne i den här boken. Vad är det att vara människa? Klonerna betraktas inte som riktiga människor, gjorde man det skulle det våra svårt att förklara varför de ska dö för att andra ska få leva. Men om de inte är människor vad är de då? Det visar sig att hela deras Hailshamupplevelse har varit ett experiment för att förändra synen på kloner och försöka ge dem en drägligare tillvaro. Konsten de alltid uppmuntrades till var ett sätt att visa på deras mänsklighet. Om de var förmögna att skapa stor konst var inte det ett tecken på deras mänsklighet, att de hade förmåga att känna?

Det är en intressant och välskriven historia om ett viktigt ämne men jag tycker att Ishiguro bara skrapar på ytan av sin egen berättelse och jag hade velat ha mer.

Stina

Dags för lite recensioner igen

Efter frånvaro på bloggen, beroende på bröllopsbestyr, flytt och jobb, har det blivit dags att ta itu med lite recensioner igen.
Vi börjar med en av mina månadsböcker, "Den svarta dahlian", som jag inledningsvis blev imponerad av och gillade skarpt. Det såg ut som att det här kunde vara en av årets få 10-poängare, och en deckare dessutom som inte är någon av mina favoritgenrer. Tyvärr var jag optimistisk aningen för tidigt så boken som ju började så lovande bara blev sämre och sämre ända fram till det ganska fåniga slutet. När man sedan läser författarens efterord, om man har oturen att få tag på en sådan förlaga, kan i alla fall inte jag låta bli att himla lite med ögonen och tycka att romanen efter att ha läst igenom detta dravel faktiskt blir aningen ännu sämre. Synd på en bok som lovade så mycket!

"De små hästarna i Tarquinia" däremot har kommit att bli en ny sommarfavorit, och liksom Annina Rabes som skrev förordet och kallar boken den ultimata sommarboken kommer nog även jag att göra det till en bok att läsa om varje sommar, gärna tillsammans med en campari bitter. Mern liksom henne kan inte heller jag riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag tycker om den så mycket. För den har något visst som det är svårt att sätta fingret på. Det är något med det där hur Duras på ett nästan magiskt vis lyckas fånga sommarens känsla, med dess leda och den där speciella atmosfären som bara infinner sig när man är utomlands på semester och kanske har druckit en campari bitter för mycket. För i boken händer det just inte så mycket, huvudkaraktärerna sitter vid vattnet, badar, pratar skit och känner sig leda på allt- och självklart sveps det en hel del campari också. För liksom boken är den ultima sommarboken måsta campari bitter vara den ultimata sommardrinken.

Efter denna underbara pärla till bok gav jag mig i kast med ännu en roman av Kazuo Ishiguro, och jag har insett att det blivit dags att ge sig angående hans författarskap. De endra riktigt bra böcker han skrivt är tyvärr "Never let me go" och "Berg i fjärran". Denna roman, "Konstnär i den flytande världen", handlar om en åldrad japansk konstnär som ser tillbaka på sitt livsverk, där hans konst varit färgad av propaganda och numera mest känns som en smutsig hemlighet. Större delen av läsningen är tyvärr bara långtråkig och föga engagerande. Synd på en så lovande författare, för det vackra språket och hans fina berättastil förtjänar bättre romaner än de jag läst av honom på sistone. Liksom hans övriga romaner är det en sparsmakad prosa som för berättelsen framåt där det som inte sägs är det mest framträdande.

Tema augusti: Annan verklighet

Så kommer då augustis tema äntligen, bara något försenat. Jag har haft riktigt svårt att välja tema denna gång men nu är det bestämt. Jag måste erkänna att Sandras föregående tema Eskapism inspirerat lite. Det var nämligen precis vad jag behövde just nu, en liten flykt från verkligheten. Jag är inte helt beredd att lämna den tillflyktsorten ännu så månadens tema är Annan verklighet, med inriktning mot svensk fantasy.

Av månadens böcker har jag bara läst bonusboken men jag har stora förhoppningar om att resten ska vara minst lika bra. Hoppas ni ska gilla det.

Månadens bok: Udda verklighet – Nene Ormes, 2010.

Den femte systern – Mårten Sandén, 2008.
Underfors – Maria Turtschaninoff, 2010.
Flicka i fönster vid världens kant – Sam J. Lundwall, 1980.
Gargoylen – Andrew Davidson, 2010.

Bonusläsning: Skuggorna i spegeln – Inger Edelfeldt, 2003.

Månadens bok Udda verklighet är en så kallad urban fantasy som utspelar sig i ett Malmö man bara känner igen till ytan. Huvudpersonen Udda har alltid plågats av hallucinationer och hemska mardrömmar. En natt drömmer hon om en kvinna som flyr från Malmö Central. Det blir upptakten på en jakt genom Malmös gator, en jakt genom nutid och dåtid.

Den femte systern är en Augustimoninerad ungdomsbok inom fantasygenren. 16-åriga Jannike har fått praktik på ett museum där allt inte verkar stå rätt till. Det upptäcker hon en vintermorgon när hon finner sig stå öga mot öga med en mordisk vätte med dubbelyxan i högsta hugg.

Underfors är också den en urban fantasy, men denna utspelar sig i, eller snarare under, Helsingfors. Vi får följa tonåringarna Alva och Joel som kommer i kontakt med den magiska världen Underfors och får lära sig att troll och andra varelser inte bara är något som existerar i sagor.

Flicka i fönster vid världens kant beskrivs som en melankolisk kärlekshistoria med små fantasyinslag. Det jag föll för här var väl främst titeln, så jag hoppas att innehållet ska vara lika bra. Den är i varje fall skriven av Sam J. Lundwall som väl mest är känd för sin science fiction.

Gargoylen är min katt bland hermelinerna då den varken är skriven av en svensk författare eller kan räknas som fantasy. Dock innehåller den inslag som gör att jag tycker att den platsar i månadens tema ändå. Den naamnlöse huvudpersonen har varit med om en bilolycka och ligger på sjukhus svårt bränd över hela kroppen. En dag dyker en kvinna upp, Marianne Engel, som påstår att de två varit älskande i 1300-talets Tyskland. Hon är skulptör och beskriver sitt arbete som ett befriande av gargoyler ur den sten där de är inneslutna. Mannen faller handlöst för Marianne samtidigt som han inser att det hon berättar för honom inte kan vara möjligt. Eller kan det?

Så slänger jag in en bonusbok också, Inger Edelfeldts Skuggorna i spegeln om Arri som får tillträde till landet Eidolon och de lockelser som finns där. Särskilt dras hon till den förföriske Leonidas. Den tar sin början i medeltidsveckan i Visby (som ju börjar nu på söndag) så vad kan väl passa bättre än att låta denna bok inleda temat om man har lust och ork att ta sig an den.

Stina

Svenska kulter

Så ytterligare en recension från februaris skräcktema; Svenska kulter av Anders Fager. Det är en samling skräcknoveller som blandar vardag och övernaturliga inslag. Jag gillar det, vilket inte var helt väntat till en början. Det kändes som något jag aningen skulle älska eller avsky och nu blev det det förstnämnda. Vissa noveller är förstås bättre än andra men jag tycker att hela boken är läsvärd och håller en hög standard. Inte minst är det kul att läsa skräck på svenska, och svensk skräck som dessutom är riktigt bra är man inte bortskämd med.

Den första novellen om ett gäng blodtörstiga tonårstjejer är en av mina favoriter. Hans språk och ton är så träffsäker när han skildrar attityd och jargong. Det känns äkta och blir aldrig konstlat. Dessutom är det en fin linje innan det blir fånigt och eftersökt, och på denna balanserar Fager utan problem.

Det förekommer en del sexskildringar av olika slag i flera noveller, och finns det något som få bemästrar så är det just detta. Oftast blir det pannkaka av alltihopa, särskilt i blandning med skräck men även här lyckas Fager övertyga mig. Det känns inte snaskigt utan utgör en självklar del av handlingen.

En lovande debut. Jag kommer definitivt att läsa mer när tillfälle ges.

Stina

En hemskt tråkig hemsökelse

Ja då var det dags för mig att publicera recensionen av månadsboken för skräcktemat, Hemsökelsen av Shirley Jackson. A little late I know, men bättre sent än aldrig. Det är inte bara min bokhög som växer lavinartat här hemma nämligen utan också mängden böcker som väntar på att recenseras här på bloggen. Så mycket att göra och så lite tid, ja ni vet...

Dessutom är det en bok som i mitt tycke knappast förtjänar en recension då absolut ingenting hände i hela boken. Den utspelar sig i det hemsökta huset Hill House dit vetenskapsmannen Dr Montague anländer för att få bevis för det övernaturliga. Tillsammans med en grupp människor som alla tidigare varit med om övernaturliga händelser ska han försöka locka fram det som hemsöker huset.

Det går väl sådär skulle jag säga. Det är lite knackningar i väggarna men that´s it. Man väntade på ett crescendo som aldrig kom. Det skulle vara en ruskig skräckberättelse om jag förstått det hela rätt, dessutom en som blivit filmatiserad flera gånger, så man hade ju vissa förväntningar. Jag förväntade mig nervbitande spänning och kalla kårar längs ryggraden, but no siree! Jag hör ändå till dem som uppskattar när en skräckförfattare vet att hålla inne med detaljerna och mer låta ana än få beskrivet vad som döljer sig i skuggorna. Det blir alltid sjukt mycket läskigare när ens egen fantasi får fylla i resten. Men här blir det bara löjligt, min fantasi kan bara do so much. Man måste ju få något att bygga på.

Sammantaget kan man säga att hela boken var ett enda stort antiklimax. Inte förrän på sista sidan hettade det till, men det var too little too late och hjälpte inte till att rädda upp läsningen nämnvärt. Jag kan ju medge att det var ett oväntat och överraskande slut men som helhet ger jag ändå boken bottenbetyg. Det kändes som ett slöseri med tid. Läs hellre något annat av samma författarinna men hoppa Hemsökelsen, i alla fall om ni förväntar er gastkramande spänning. Den var inte hemsk överhuvudtaget, bara hemskt tråkig.

Stina