November: Tema skräck

I november hade jag ett enormt sug efter lite härlig skräcklitteratur så därför passade det bara att Almedalsbiblioteket hade lite samma tankar. Två böcker de tipsade om på sin hemsida var "Ondskans hus" och "Styggelsen" och bägge lånades hem och lästes ut ganska snart. Här kommer därför en liten recension om vardera bok.

Vi börjar med "Ondskans hus" av James Herbert. Efter att ha läst något kapitel av den kom jag ihåg att jag läst den tidigare, när jag var i början av tonåren. Perfekt vinterläsning var den i alla fall med skräck, spöken och en fint gestaltad intrig. Tyvärr förstörs lite av spänningen av att temat blivit väl exploaterat i skräckfilmer som kommit under senare år, men första gången jag läste den kom nog slutet som en total överraskning. Mer kommer jag inte säga om denna för jag tror att man kommer att ha mer utbyte av den ju mindre man vet om handligen i förväg.

Så till den andra boken, en ny bekantskap, som jag tror är ganska nyligen utgiven. "Styggelsen" hette den som sagt och den är skriven av Amanda Hellberg. Den utger sig på framsidan för att vara just en skräckroman och efter bibliotekets beskrivning av den hade jag höga förväntningar. Den handlar om en ung flicka med övernaturliga förmågor som blir kidnappad och utnyttjad på grund av detta. Svagheten med boken är att förfatarinnan tar i alldeles för mycket när det gäller flickans bortförande och tillvaro efter detta. Allt är för jävligt för att man riktigt ska kunna känna att det är på riktigt. För ärligt, är temat ett sådant här måste man kunna tro på resten av handlingen för att kunna gilla boken och det gör jag nu inte alls. Därför blir det ett lågt betyg till en bok som hade kunnat vara mycket bättre.

Senaste bokmiddagen- ett besök på LeGuins Vinterplanet

Eftersom vi i år fick snö i Visby så tidigt, redan i november beslöt vi oss för att ha bokmiddag på planeten Vinter. I sann anda av frusenhet passade vi på under första advent efter att ha varit ute i kylan och gått på julmarknad en hel dag. Väl hemma var det gott att få i sig lite varm öl, svampsoppa och snittar med fisk och avokado.


Även om nu inte Johan och Sebbe hade läst boken var de välkommna att diskutera boken och komma med sina synpunkter på kön, könsroller och vad det egentligen har för skillnad mellan att vara man och kvinna. Det blev faktiskt en ganska intressant diskussion, vilket kanske inte är så kontigt med tanke på att både Johan och Sebbe lätt kan sätta sig in i hur det är att vara kvinna. Johan är ju liksom min bästa väninna, så han är praktiskt taget en kvinna fångad i en mans kropp och dessutom ställer han upp vad det än gäller, tex, ifall man inte har några bindor hemma kan man alltid springa hem till Johan och låna (true story by the way!). Och Sebbe, ja hallå liksom!



Till och med Iris tyckte det var mysigt att ha bokmiddag och hon funderade starkt på att ta för sig både av fisksnittarna och den varma ölen.

Tråkig stolthet och stentrist fördom

Om "Stolthet och fördom" nu är en av Jane Austens bästa böcker, vilket många verkar tycka, är jag inte vidare sugen på någon vidare bekantskap. Storyn, som de flesta nog känner till, känns i bokform bara trist och händelselös med färglösa personer (ja tom den i filmerna så sexige Mr Darcy)och en känsla av föråldrad chiclit. Inte min kopp te helt enkelt! Visst den gick att läsa, men jag blev aldrig engagerad i den och någon läsupplevelse av större grad var det ju inte.
Se filmen istället och sukta efter sexy Darcy vars manlighet boken inte på något sätt gör rättvisa (och missa för allt i världen inte den underbara dyka-i-vattnet-scenen där).

Snape was here!

Eftersom Stina förra året önskade sig Allan Rickman av djävulen för det ringa priset av sin odödliga själ, och allt hon fick för besväret var två klippdockar av ovan nämnda person tog jag på mig uppgiften att ge henne bättre valuta för pengarna. Så lagom till jul förra året fick jag Snape att lova att svänga förbi, men pga förseningar och annat trams kunde han inte komma förrän nu.

Men vilken underbar vecka det blev! Tyvärr kunde vi inte riktigt komma överrens om vem av oss som förtjänade honom mest. Men vi kan nog säga att jag vann eftersom han numera räknas som min förstemake (blev mycket fina bilder då han följde med till Stockholm under vår prova-brudklänningar-weekend).




Under sin vistelse hos oss hann Snape också med att umgås med barnen, och han och Freddie verkade komma mycket bra överrens. Iris var mer skeptisk och tyckte att han fick alldeles för mycket uppmärksamhet.



Självklart blev det också lite sightseeing i ett snöigt Visby också med höjdpunkter som ringmuren och kärleksporten. Fast Snape verkade tycka mest om gutefåren:).

Slumpen är ingen tillfällighet?

När jag ändå var tvungen att vara på universitetet från 8-17 tyckte jag det var lika bra att få biblioteket överstökat. Min plan var som bekant att ta med två damer vid namn Carmilla och Lolita till Indien. Så, glad i hågen över att äntligen få lånandet överstökat börjar jag leta efter sagda böcker, bara för att få veta att de precis blivit utlånade! uppenbarligen behövde någon två böcker som inte blivit utlånade på flera månader, som inte heller står som kurslitteratur. Tro det eller ej, men till och med referens exen var borta.
Vad som är än konstigare är att böckerna lånades ut bara några timmar innan jag kom till biblioteket.

Vad sägs om några konspirationsteorier? Let's go wild!

Som plåster på såren rafsade jag ihop en hög med vampyrrelaterade böcker.

Vem är det som skrapar på fönstret?

Vill ni läsa om rkitiga vampyrer, den sorten som varken glittrar eller utövar dendrofili, kan jag rekomendera 'Varney The Vampyre' av James Malcolm Rymer.
Det är en klassisk gotisk skräckhistoria, i 220 kapitel. Boken räknas som en av de första vampyrböckerna, påbörjad 1847, innan Dracula! Historien som utspelar sig på godset Bannerworth Hall tar sin början med att en ung kvinna attakeras mitt i natten och att godset måste säljas. En av de intresserade köparna är familjens djuriske granne Sir Francis Varney som även vill gifta sig med den unga kvinnan.
Jag har inte läst hela men det jag läst har varit både läskigare och bätte sammanhållet än Bram Stokers Dracula, som till stor del är inspirerad av Varney.
Trots att 'Varney the Vampyre' först publicerades som följetong i en tidning.

En författares övertygelse.

Som omväxling till all kurslitteratur och James Joyce lånade jag för ett tag sedan 'En författares Övertygelse' av Joyce Carol Oates. Boken är lättläst och består av en samling essäer med skapande som det gemensama temat. Är man som jag, intresserad av hur hur författare tänker och skapande processen kan jag rekomendera 'En författares övertygelse.' Joyce Carol Oates berättar mycket om andra författare och hur deras ver påverkat henne, bland annat hur hon fortfarande är påverkad av *Alice i underlandet' en bok hon läste som barn. Hon skriver även om hur hon, i likhet med Murakami, låter berättelser och miljöer växa fram under sina löprundor. Vad jag fann mest intressant i boken var när hon i essäerna diskuterade andra författatre och intertextualiteten och kontexten dem emellan. I slutet finns även en interessant intervju med Oates som gjordes i samband med publiceringen av Blonde. har någon av er läst Blonde? Jag fick den för några år sedan men den står orörd i bokhyllan.

Mera Lolita

Bilden kommer från: http://www.moviesmeter.com/lolita-1997/


Bilden kommer från: http://www.soundtrackcollector.com/catalog/soundtrackdetail.php?movieid=6054



Bilden kommer från: http://www.movieonline.cc/movies/20090210/1430/

Var bara tvungen att flika in dessa fina filmaffischer! Se den om ni inte redan gjort det!

Lolita the sequel?

OBS! Läs inte denna recension om du vill läsa "Lolita". Spoilervarning!!!

Fick för några månader sedan Sara Stridsbergs "Happy Sally" av Sandra i present (recensionen kan hittas här: http://boktriangeln.blogspot.com/2010/08/min-isbjornsunge.html), en bok jag verkligen gillade och som troligtvis kommer att hamna högt upp på min lista över de bästa böckerna jag läst i år. När Stina sedan berättade att samma författarinna gett ut en bok som kunde ses som en fortsättning av "Lolita" av Vladimir Nabokov gick jag genast till biblioteket och lånade den.

Och den visade sig vara en underbar, underbar bok med undertiteln "Doloresvariationer", där flera olika teman knyter an till Nabokovs "Lolita". Lolita själv möter man under sin graviditet, innan hon dör barnsängsdöden, vi möter hennes namne med liknande livsöde, liksom en frånvarande namnlös mor och en fångad aphona som ska lära sig teckna. Alla dessa berättelser framställda med samma poetiska prosaspråk vars ordvrängerier inte så lite påminner om just Nabokovs. Och temat, ja temat är givetvis det av den förtryckta kvinnan, ung eller gammal, djur eller människa- eller som det står på baksidan av boken, "en roman om barnet utan barndom och kvinnan utan framtid". Och detta är givetvis ett tema som omfamnas av feministen inom mig.

Ska ni hinna klämma in ytterligare en bok detta år rekommenderar jag verkligen denna! Och jag tänker avsluta recensionen med ett litet smakprov av Stridsbergs poetsisk språk:

"Jag lade märke till att sanningsrosen hade snott sig om de andra rosorna och hindrade den pendlande hypnotiska rörelsen och jag tänkte att jag alltid skulle vara densamma, att ingenting någonsin skulle komma att hända mig förutom detta".

Sämst sedan Candide?

Om man frågar mig är det i alla fall vad "Mörkrets hjärta" av Joseph Conrad är. Ööööörk, vilken tråkig smörja! Att jag dessutom hade (o)turen att få tag i en utgåva med fruktansvärt fula bilder på träsnitt som illustrationer gör ju inte heller det hela bättre . Eller vad tycker ni om denna vansinnigt fula bild?



Boken handlar om en föga minnesvärd mans jakt efter den elfenbensjagande och mystiske Kurtz. För att göra en lång och sövande historia kort (och betydligt mindre plågsam) kan jag berätta att denna till sist återfinns vilket jag är väldigt tacskam över då boken kort efter detta tack och lov tar slut.

Ett tips från mig är att inte läsa denna bok, och känner man att man måste kan jag rekommendera Henrik Langes utmärkta tolkning som ses nedan:



P.s. Den lika tråkiga filmen "Apocalypse now" är tydligen baserad på boken.

Joda, lever fortfarande:)

Har haft det himla hektiskt på sistone, så hektiskt att jag inte haft tid för vår kära blogg vilket ju är mycket synd. Och jag som har så mycket att skriva om! Sedan sist har vi hunnit med en bokmiddag på planeten Vinter komplett med varm öl, kyla och mycket snö, Snape har varit på besök (bildbevis och redogörelse kommer inom kort) och så har jag ett helt gäng med böcker som ligger och väntar på att recenseras (bland annat Vägen och Mörkrets hjärta som ju var två av månadens böcker). Men eftersom jag ska iväg imorgon igen får det vänta och förhoppningsvis att det kan bli lite liv i bloggen till kvällen.
Ha det gott fellow boktrianglare och hoppas att även ni får lite tid över till vår stackars blogg.

Sandras första bokvinst!

Efter en allt för lång dag på Universitetet kom jag hem och tömde mitt postfack. Döm om min förvåning när all plats tas upp av ett stort kuvert. Cynisk som jag är förbannar jag min svaghet för nätshopping. Jag öppnar paketet och ut ramlar bland annat En bok av årets nobelpristagare. En bok jag inte skulle köpa själv, mysteriet tätnar...tills även ett brev från boktipset.se faller ut.
Jag har visst vunnit en av deras tävlingar! Inte för att jag minns tävlingen i sig eller mitt svar. Nu kan boktriangeln stoltsera med ytterligare en vinst.

Med i paketet fanns även 'Det sista regnet.' På baksidan står det att det är en magisk roman som utspelar sig i Kerala. Låter som lovande läsning när jag ska dit i Jul.

Den förtjusande Carmilla

Ja, en alldeles förtjusande skröna är den, Sheridan LeFanus klassiska vampyrberättelse, och den känns inte alls så gammaldags som den egentligen borde med tanke på att den skrevs redan år 1872. Att den, till skillnad från Dracula, verkar ha blivit aningen bortglömd är synd eftersom denna roman är långt mer förtrollande än den faktiskt rätt trista och förstoppade greve Dracula. Att den dessutom känns som den perfekta läsningen en kall novemberkväll är bara en bonus, och med sin nästan grimska vibb, ja det där klassiskt skräckiga (där stackars gamla tanter blir inknuffade i ugnar och uppätna av glupska vargar)gör det inget att persongestaltningarna inte är särskilt djupa. Det känns snarare passande för en skröna av detta slag. Och när den ganska tunna romanen har blivit utläst känner jag att jag vill ha mer av Carmilla, och kan jag inte få det kanske någon annan bra vampyrlitteratur. Nåt tips Sandra? Ja vad mer kan jag säga förutom detta? Läs den! Du kommer inte att ångra dig.

And so went another year...

Virginia Woolf är utan tvekan en av de största modernistiska författarna. Och inte undra på det. Till en början blev jag lite oroad över temat i november; To the lighthouse är ett sömnpiller. Så att behöva läsa ytterligare en bok i den stilen var ingen jag såg fram emot. Berättartekniken; Stream of consciousness är tack och lov inte lika framträdande här som i To the lighthouse.

Efter att ha tagit mig i kragen öppnade jag dock Orlando, och blev väldigt positivt överraskad. Och lite förälskad i den charmiga Orlando, som verkar ta dagen som den kommer oavsett vilket kön hon befinner sig i.
Berättelsen utger sig för att vara en biografi, där läsaren får följa Orlando under ca 300 år. Från en ung man på den engelska landsbygden, till en medelålders dam och utgiven förtattare. Läsaren får även följa The oak Tree, en dikt som Orlando arbetar med under merparten av sitt liv. Oavsett om han är älskare till den engleska drottningen, eller zigenare i Turkiet.

Ett annat namn för Orlando; a Biography är världens längsta och carmigaste kärleksbrev. Ett uttryck som för övrigt myntades av sonen til Woolfs vän/älskarinna Vita Sackville West. Virginia Woolf själv lär ha beskrivit den som 'a writers holliday'.

Jag gillar Orlando, inte bara för dess syn på kön och sexualitet, utan även för omständiheterna den tillkom under. En av anledningarna till dess tillkomst var att Vita Sackville-West, eftersom hon var kvinna förlorade rätten till sin släkts egendomar, vilket fick Woolf att skriva Orlando, och basera huvudkaraktären på sin väninna.
Orlando, hur flörtig den än är, är dock en modernistisk roman. Så jag tyckte inte att den var helt lätt att läsa. Långa och intensiva skilldringar av natur och tankar medan själva händelserna klaras av på några rader. Ett år kan beskrivas med några meningar. Precis som i Strindbergs verk. Dock tycker jag att Woolf klarar av den berättartekniken bättre. Fast jag är säkert subjektiv eftersom jag har jäkligt svårt för Strindberg. Virginia Woolfs berättare är subjektiv till Orlando och flörtar mer än gärna både med läsaren och Orlando vilket jag tycker ger boken en lekfull ton.

Resor och äventyr, eller Var är kvinnorna?

Då var det dags för ett nytt tema, tänk vad fort tiden går.

Temat för December, vilket även är årets sista tema blir; Resor och äventyr.
Kanske finns det även plats för reflektion och diskusion om boktiangeln och de personlga resor som Boktriangeln tvingat oss till? Eller blir det för flummigt även för oss?

Böcker:

Christopher Isherwood - Farväl till Berlin.

Farväl Berlin är som bekant novellsamlingen som ligger bakom musikalen Cabaret. Jag har läst den en gång tidigare, efter att jag sett Cabaret. Blev inte så imponerad av boken, däremot av manusförfattarnas förmåga att omvandla den till både musikal och film. Boken handlar om författaren Christopher Isherwood och hans äventyr i 1930-talets Tyskland.

Daniel Defoe - Robinson Crusoe.
Jepp, nu är det dags för ännu fler klassiker. Nämligen det, vid det här laget bekanta sömnpillret Robinson Crusoe. Den ultimata mans-boken, som den även kallas. Har även hört att Defoe är enav de skyldiga till att mansbilden ser ut som den gör idag.

Cormac McCarthy - The road.
Den Pulizerpris belönade dystropiska skilldringen av två människors resa genom ett ödelagt amerika.

Joseph Conrad - Heart of Darkness.
Vem är elfenbensjägaren Kurtz? Var finns han? Och hur kommer man dit utan att bli lika galen som honom?

Så...återigen ett tema utan kvinnliga författare. Men nog måste det finnas kvinnliga reseskilldringar? Vilka har jag glömt?

Gör om, gör rätt. I wish!

Vecka 3.

Veckans värsta/bästa
Jag önskar att Martina hade haft samma tankegångar gällande Allt. Oh, how I wish!

2005 Vecka 10 Måndag (s. 400)
"Note to self:

Nej, du borde inte göra något av det du skrev förra året. Börja om."

49 sidor lästa den senaste veckan.
Är nu på sidan 400, dvs 228 sidor kvar.

Stina

I live in your warm life, and you shall die—die, sweetly die—into mine

Huvudpersonen Laura bor tillsammans med sin far i ett avlägset slott och blir själaglad när den vackra Carmilla oväntat dyker upp i hennes liv - äntligen en flicka i hennes egen ålder att umgås med. I Carmilla finner inte bara Laura en vän, hon känner sig också märkligt dragen till henne, på ett sätt som rymmer mer än systerlig tillgivenhet.

Strax efter Carmillas ankomst startar dock en farsot i bygden som främst drabbar unga vackra flickor, men att Carmilla skulle vara vampyr är inget som slår Laura, hennes spetsiga hörntänder och udda sovvanor till trots. Odjuret som finns inuti döljs nämligen av en bländande skönhet och ett ungflicksaktigt oskyldigt sätt, men att Carmilla är allt annat än oskyldig ska Laura snart komma att erfara.

Carmilla är en klassisk och välskriven vampyrhistoria med månsken, mörka slott och fagra mör i nöd. Visst känns berättelsen kanske en aning daterad men så är den ju skriven redan 1872, och jag har faktiskt inget emot det. Jag tycker att det ålderdomliga språket ger berättelsen en högtidlig och lite ödesmättad prägel. Det här är vampyrer så som de var innan Twilight, och så som jag önskar att de fått förbli. Faktiskt var det just denna roman som introducerade alla de numera så välkända ingredienserna. Dessa vampyrer är aristokrater, sover i kistor om dagarna och dödas genom dekapitering och en påle genom hjärtat. Här finns inga fåniga kyskhetstankar, inget klädklättrande och absolut inget glitter.

Något som jag saknar är däremot lite mer nyanserade karaktärer. Jag skulle gärna ha fått lära känna både Laura och Carmilla lite mer på djupet. Trots detta skulle jag lätt välja Carmilla över både Edward och Jacob any day. Jag vet inte vad ni säger (eller jo det vet jag nog :P) men jag tror att ni skulle göra detsamma.


Stina

ävlan synestesi fraktal lakan abradera prickskytte isagogik osv osv

Allts nedräkning är nu inne på vecka 2.

Veckans värsta/bästa
Jag hann cykla lite över en kilometer medan jag läste den här texten (eftersom jag träningscyklade samtidigt som jag läste, varför inte förena nytta med (o)nöje?) så om ni undrar, JA jag läste varje ord, självplågare som jag är. Och nu får ni chansen att göra detsamma, yej!!!!!

2004 Vecka 48 TISDAG (s. 335-337)



17 lästa sidor den senaste veckan.
Är nu på sidan 351, dvs 277 sidor kvar.

Stina

Johnny, killen med många ansikten

Avsnitt tjugofem
– Farbror John Blund, fortsätter han så, är inte en kille jag tror att du har någon närmare lust att lära känna, eller hur? Och tro mig stumpan, om du så bara tänker på att fly, om du så mycket som ser dig om efter en väg ut, en räddare i nöden, om du så bara tar ett steg för långt ifrån mig så kommer Johnny, och han är ingen passande lekkamrat för en flicka i din situation. Han kan komma när som helst, hur som helst. Det är därför han är så fruktad. Han kan vara kulan i ryggen när du försöker springa ifrån mig, han kan vara sömnmedlet i ditt te som gör att du aldrig vaknar upp igen. Johnny kan till och med vara den där bakfulla lastbilschauffören som aldrig borde satt sig bakom ratten. Med Johnny vet man aldrig riktigt. Han kan ta vilken gestalt som helst, och du kan vara säker på att han kan se till att slutet blir värre än du någonsin kunnat föreställa dig. När Johnny kommer, stumpan, gör han det med besked. Det är då man får vad man förtjänar. Sättet han gör det på, förstår du, beror helt och hållet på dig själv. Han kan komma i dina drömmar, och ta dig med utan att du vet vad som händer, han kan komma smygande i dina tankar och få dig att göra sådant du aldrig skulle drömma om att göra annars; sätta det där rakbladet mot handleden, gå ner till en ödslig tågcentral och vänta, och vänta och vänta….. Eller han kan tvinga dig att sätta den där pistolen mot huvudet och trycka av. Han kan tvinga dig att göra det, få handen att krama avtryckaren och allt du kan tänka medan du gör det är att du vill leva, att det inte kan hända, men det gör det. Sådan är han Johnny, och han kan göra långt värre saker än det där. Det där är sådant som händer varje dag. Men för de särskilt speciella, Jonas sänker rösten och lutar sig närmare kvinnan, ser han till att deras sista ögonblick i livet också blir deras värsta. Och jag har på känn att du är en av de utvalda. Han lutar hakan i ena handen och studerar kvinnan noggrant.
– Jupp, säger han, det är jag säker på. Jag kan nästan se honom i dina ögon. Han kommer för dig. Snart. Snart.

Kvinnan tittar oroligt på honom.
– Och den här Johnny, säger hon. Han jobbar alltså för dig?
– Han jobbar alltså för dig, upprepar Jonas, allt för häpen för att kunna få fram något annat. Vad är det här för en kvinna? Jo, säger han till slut, man skulle väl kunna säga att han gör det. Våra vägar har korsats.
– Men jag ska inte göra något dumt, bedyrar kvinnan. Jag ska göra vad du än säger åt mig. Jag lovar.
– Just nu, avbryter Jonas, säger jag åt dig att knipa käft och inte öppna munnen förrän jag säger till. Låt mig se nu, fortsätter han, var var jag nu? Javisst ja, Johnny och hans små egenheter. Och du var utvald av honom, var det inte så? Men du ska inte oroa dig, att vara utvald av Johnny är speciellt. Och det behöver egentligen inte vara så negativt. Det kan gå åt andra hållet också vet du. Det kan också bli ditt livs bästa ögonblick. Och när det väl händer kan du inte annat än att fråga dig; Vad är det som händer? Har jag varit rädd för den här stunden i hela mitt liv? Är det här vad jag fruktat? Men som sagt; man vet aldrig. Vad som helst kan hända. Det enda man egentligen kan säga säkert om Johnny är att han kommer. Förr eller senare står han där, och när han gör det har du inget annat val än att följa med honom. Det enda man kan se till är att skjuta upp mötet så länge det går;
– Tyvärr är det på den punkten du har strulat till det, stumpan. Du har inte undvikit Johnny, inte ignorerat honom eller försökt att blidka honom. Tvärtom, stumpan! Du har bjudit in honom. Du har gjort allt utom att ställa dig upp och skrika och vifta” Här är jag Johnny. Här är jag. Kom och ta mig, Johnny”. Det där sista säger Jonas med drypande sarkastisk röst och pipig, feminin röst. Inte helt olik hans vanliga röst. Efter denna långa monolog tittar han på kvinnan ur ena ögonvrån. Ha, tänker han. Det sista som kommer att ploppa upp i den brudens hjärna är ”Farbror Jonas”. Allt hon kommer att tänka på den närmsta kvarten är Johnny och hur hon ska undvika ett rendevouz med grabben. Genialt, Jonas, helt enkelt genialt.

Han kan inte riktigt säga var ifrån Johnny kom, men helt plötsligt fanns han där i bakhuvudet. Jonas kan nästan se honom framför sig. En 2000-talets James Dean, i svart skinnjacka och slitna jeans. Med ring i ena örat och en cigarett nonchalant instucken i ena mungipan. Vid närmare eftertanke, är nog Johnny exakt den lekkamrat Jonas själv skulle vilja ha.
– Åh, Johnny, tänker han för sig själv. Här är jag. KOM OCH TA MIG.
– Bara en sak till, fortsätter han, innan vi börjar prata affärer på riktigt. Det kommer att ha med vatten att göra.
– ?????
Kvinnan tittar på honom med frågande blick, men tack och lov har hon vett att hålla truten.
Johnny, svarar han lent. När du träffar Johnny kommer det att vara i närheten av vatten.

Stina

Får jag lov till nästa dans, vifta på din lilla svans?

Blev så sugen på att höra Sofias polkagrispolka att jag var tvungen att You tuba den, men tyvärr (eller kanske snarare tack och lov) fanns den bara på originalspråk.

I vilket fall är det något jag tycker att ni måste höra, den förhöjer vilken tråkig måndagskväll som helst. Bifogar två versioner, originalet med Doris Day samt The Sgt. Wilson´s Army Show´s version - mycket underhållande!






Stina

Kurslitteratur

I brist på tid för ett riktigt inlägg slänger jag in en bild på en av mina kursböcker.
Anna Höglunds avhandling om Vampyrberättelser från 1700-talet till idag. Riktigt intressant. Dessutom gör den sig bra i bokhyllan. Fler avhandlingar och kursböcker med snygga omslag, tack!

Dumpad vid tredje dejten

Ja, det är precis vad Dexter har blivit. Sitt charmiga yttre till trots visade han sig vara en riktig tråkmåns. Inte vet jag om det har kommit fler, eller kanske väntas komma fler Dexter-böcker, men det är heller inget jag kommer att bry mig nämnvärt om. Dexter i bokformat är helt enkelt så mycket tristare än Dexter i tv-rutan. Ja, han är faktiskt så tråkig att jag knappt tycker att han förtjänar att recenseras så det här blir en recension i miniformat och gäller del två och tre i serien- Dearly devoted Dexter och Dexter in the dark.

Del två är, till skillnad från övriga två delar i serien, inte inriktad mot övernaturligt, hokuspokus och sanndrömmar. Tack och lov! Efter Stinas beskrivning av den hade jag förväntat mig något värre. Den kan bäst beskrivas som en halvdan deckare, snabbt läst och snabbt glömd. Ja, faktiskt har jag så här i efterhand svårt att komma ihåg någon egentlig handling, så är du nyfiken på vad Dexter har att erbjuda i del två är det bara att öppna boken och börja läsa (fast jag rekommenderar det inte!).

Del tre till sist, ja det är här det börjar spåra ur på allvar. Jeff Lindsey tar i allt vad han har för att få boken att bli så fånig som möjligt. Likt Kajsa Varg verkar han gå efter konceptet att man tager vad man haver, och i Lindseys skafferi verkar det finnas lite allt möjligt. En dos fånig kultdyrkan, en tesked demoneri, en kopp klyschor, lite Steven Kinginspiration på det och så rör om ordentligt i grytan. Alltså seriöst, vad är det här? Boken hade känts betydligt mer fräsch och spännade om Lindsey hållt sig till konceptet i serien, den med en charmig kille som helt enkelt har en lite annorlunda hobby.

Glass är gott på sätt och vis, men jag vill ha min polkagris!

Stina har ju skrivit en del om Annabell Lee och om den faktiskt riktigt bra svenska översättningen på dikten. Jag är därför säker på att hon kommer att uppskatta den briljanta översättningen av sången "Sugarbush", på svenska "Polkagrispolkan". Källan till denna briljanta översättningen är ingen mindre än den underbara tidningen "Fickjorurnalen", i detta fall årgång 1953.

Utan vidare presentation kommer nu:

Sugarbush
Sugarbush, come dance with me,
Let the other fellows be
Dance the Pola merrily,
sugarbush, come dance with me.
Oh, we never not gonna go home!
We won´t go, we won´t go!
Oh, we never not gonna go phone,
´Cause mother isn´t home!
Oh, Sugarbush, I love you so,
I will never let you go.
Don´t you let your mother know,
Sugarbush, I love you so.

Chocolate, you are so sweet:
you, yes, you, I´d like to eat:
If I do, oh, what a treat!
Chocolate, you are so sweet:
Oh, we never not gonna go home!
We won´t go, we won´t go!
Oh, we never not gonna go phone,
´Cause mother isn´t home!
Oh, Sugarbush, what shall I do?
Mother´s not so pleased with you.
Promise me you will be true,
And I´ll come along with you.


Den briljanta svenska översättningen. Hört talas om konstärliga friheter någon?

Polkagrispolkan
Hopp, du lilla polkagris
du är söt på sätt och vis!
Får jag lov till nästa dans,
vifta på din lilla svans?
Det är inget, som du inte får
för mamma mesamma,
när som polkagrispolkan den går.
Vi ringer inte hem!
Å hej, min lilla polkagris
var nu inte kall som is.
Glass är gott på sätt och vis
men jag vill ha min polkagris.

Polkagris, vad jag är glá
du kan doppas i choklá,
brunt och rött och vitt blir bra,
Polkagris, vad jag är glá.
Det är inget som du inte får
för mamma mesamma,
när som polkagrispolkan den går.
Vi ringer inte hem!
å, polkagris du lilla säj,
mamma gillar inte dej,
lova mej att säja nej,
om nån annan bjuder dej.

Androider, drömmar och mekaniska får

Hade sett fram emot att läsa "Androidens drömmar" ett bra tag och blev rejält besviken på den. Filmatiseringen är ju så mycket bättre och boken kommer inte upp i denna nivå på långa vägar. Min besvikelse började redan efter att ha läst det korta första kapitlet där man blir introducerad för Deckard, hans deprimerade fru och deras mekaniska får. Och samma mja-känsla genomsyrar tyvärr även resten av boken, med karaktärer som känns märkligt platta och livlösa, människor såväl som androider. Och var är det roliga som ska sägas finnas i denna bok? Jag hittar det i alla fall inte! Nej, om jag ger författaren ännu en chans hoppas jag på att nästa roman kommer att vara bättre, coolare och med bättre persongestaltningar.

Stämningen som finns i filmen, ja själva coolheten i filmen, saknas även denna helt i boken vars stämning snarare dras åt det vardagsrealistiska hållet. För där filmen är noir med allt vad det innebär skildrar boken snarare jordens sista kvarlevande människor och deras meningslösa kamp för tilvaron och för att lyckas med konststycket att hitta något annat än ett mekaniskt husdjur.

Dead Until Dark, eller övning ger färdighet.

Som ni vet vid det här laget läser jag en kurs om Vampyrens utveckling i film och litteratur. En av kursböckerna är den förhatliga Twilight, undrar om det funkar att enbart läsa Sofias recenssion? En annan är första delen i underlaget till True Blood, Dead Until Dark av Charlene Harris. En sak jag finner interessant i den annars usla boken är det politiska spel man kan ana och som jag fått veta kommer att utvecklas i seriens gång. Istället för att Vampyrerna i Dead Until Dark är döda/odöda säger man att vampyrism är en blodsjukdom. Så som AIDS. Så vampyrer, och i princip alla slags övernaturliga varelser ses som vardag. Eftersom vampyrerna bara varit framme i ljuset i några år, ses de som underklass och med skepsis. En av de många likheterna mellan Twilight och Dead Until Dark är att huvudvampyrerna i de båda serierna är anomalier även i sin egen värld. Istället för att leka med andra vampyrer söker de sig till människorna och försöker smälta in. Innan jag var tvungen att läsa boken har Dead Until Dark legat långt ner på min boklista, eftersom den går att klämma in i en av mina favorit genrer; Urban-fantasy. Skulle inte livet vara inressantare om Urban-fantasy var norm?

Dead Until Dark är absolut inget mästerverk. På sina ställen är den rolig och Sookie är en intressant karaktär. Tillskillnad från flertalet 'hjältinnor' inom Harlequin genren är hon fullt kapabel till att fatta egna beslut. Visst är hon irriterande, men jag stör mig inte lika mycket på Sookie som jag gör på Bella, fter att ha sett filmerna och läst fanfiction. Stilen i Dead Until Dark påminner som sagt var om Harlequin men även om kiosk-deckarna. Ni vet, de dåligt skrivna men billiga böcker som gick att köpa förr? I klassen diskuterade vi om stilen var ett medvetet val eller om Charlene Harris verkligen är en så dålig författarinna. Meningarna var delade, men min förhoppning är att Charlene Harris medvetet valde den kitchiga stilen, som motreaktion till all högtravande vampyr kanon som tidigare publicerats.

Trots att den utspelar sig i en helt annan värld och är skriven av en annan författare tycker jag att Dead Until Dark påminner om Janet Evanolich böcker om Stephanie Plum, en prisjägare i New Jersey.

Att en bok är dåligt skriven kan jag stå ut med, det går att bortförklara med att genern kräver det. Och när det gäller Urban-fantasy kan jag stå ut med rätt mycket. Vad jag däremot störde mig på, mer än jag finner ord för, är dess sexskildringar. Visserligen är dåligt sex något som inte alls förekommer i de genrer man kan placera Dead Until Dark, men kom igen! Någon måtta får det väl ändå vara! Bill tar Sookies oskuld och allt är så perfekt. Helt smärtfritt, inget blod och allt är så perfekt hela tiden, varje gång. Ibland var det som att läsa 'Grottbjörnens folk'.
Å andra sidan, övning ger färdighet och lever man för evigt har man ju mycket tid att öva...

Hey Dolly, Hey på dej Dollyyy!

Efter att ha läst den underbara "Hey Dolly" är det bara att konstatera att vi har en hel del gemensamt hon och jag;
vi har båda vänner som är cepe och seriöst psykiskt störda (en del mer än andra), vi känner båda människor som är för förtjusta i pandor för sitt och omgivningens bästa,vi tycker båda att det finns många fula barn och vi längtar båda efter att livet ska vara mer som en film än som tråkig verklighet.
Men där slutar nog också likheterna för till skillnad från Dolly har jag inget hjärta som vill rymma sin kos och bli asfullt på tequila, jag har (tyvärr) ingen mystisk rockstjärna som dyker upp när jag minst anar det, inte ens en imaginär sådan och jag försöker inte övertyga mina pojkvänner om att man kan ligga med andra fast man älskar varandra.

Vill du veta vad du och Dolly har för likheter och olikheter (och det tycker jag att du borde!) är det bara att springa ner till närmsta bibliotekt och under läsningens gång, förhoppningsvis, få nya fina ideér om vad man kan göra en tråkig händelslös dag som behöver piggas upp. Kanske, om du har tur, kan du till och med frammana din alldeles egna mystiska främling som kommer fram ur städskrubben när dagen är för grått vardagstråkig. Eller också kanske du kan övertala någon kompis om att rollspelande kring Israel och Palestinakonflikten är vad som behövs för att du ska lära känna ditt eget psyke bättre.

The evil inside

Del tjugofyra
– Du har varit en riktig besvikelse för oss från början till slut. Fan, vet hur du hamnade här från första början. Men du måste ha haft något, annars skulle du simma bland fiskarna nu. Och det är ”detta något”, som kanske kommer att bli din räddning…..

Den sista meningen uttalar han långsamt och med mörkare röst än vanligt, för att verka mer manlig och riktigt betona betydelsen av vad han just sagt. För effektens skull lämnar han också en liten konstpaus innan han fortsätter igen, och hela tiden ser han kvinnan i ögonen. Han tvingar henne att stå ansikte mot ansikte med sin värsta mardröm och hon har inte ens chans att komma undan. Vilken makt det ger honom. Han, Jonas, blir för en gångs skull sedd på med fruktan. Och för att se sanningen i vitögat är han mer van vid att folk ser ned på honom, eller inte ser honom alls. Hans skepnad är inte av den sorten som inger respekt. Men nu, i den här situationen är rollerna ombytta. Han är den som bestämmer reglerna, och kvinnan är offret. Nu är det slut med att vara snäll. No more Mr Nice Guy. Och om han nu ska vara elak, kan han lika gärna vara riktigt jävlig.

I stundens ingivelse kan Jonas inte motstå frestelsen att spela upp en egenhändigt komponerad maffioso-sekvens, med sig själv i rollen som Gudfadern. Han är ett allt för stort fan av gangsterfilmer för att kunna låta bli. Ett bättre tillfälle att få användning av gamla slitna gangsterklyschor lär aldrig uppenbara sig. Lika bra att ta tillfället i akt och förena nytta med nöje. Och han gör bäst i att ta till det tunga artilleriet. Visserligen har bruden fått ett nästan sjukligt uttryck i ansiktet av rädsla, men nu när han har övertaget vill han se till att behålla det. Efter det här skådespeleriet lär han inte råka ut för fler påhopp av bruden. Och när han sen kommer hem skiter han fullständigt i vad hon tycker och tror. Om hon tror att han är Castell så kommer hon ändå aldrig att våga gå till polisen.

– Märk väl att jag säger kanske, fortsätter han sin monolog. För från mej kan du inte förvänta dig några garantier, speciellt inte efter din lilla föreställning nyss. Jag visste hela tiden att du var en satmara men det kan jag ha överseende med. Du visste inte vem jag var. Nu vet du. Och må fan ta din själ om du inte insett allvaret. Det är ditt liv som står på spel. Du har inget annat att spela med. Och akta dig noga för att underskatta mig i framtiden. Ett misstag till från dej, och du är slut. Inser du det?
Han spänner blicken i henne, och försöker se riktigt ondsint ut. Av kvinnans skräckslagna ansiktsuttryck ger det den verkan han hoppats på. Aldrig någonsin har Jonas haft den effekten på en annan människa. Vem den här Mr Castell än är, så gör man bäst i att hålla sig ur hans väg. Det har denna kvinna uppenbarligen lärt sig den hårda vägen. Om Jonas inte tyckte så illa om henne, kanske han skulle känna medlidande, men allt han känner nu är hat. Ett hat så intensivt att han har svårt att hålla sig från handgripligheter. Han vill ruska om henne igen. Rädslan han ingett henne är inte nog. Den här kvinnan triggar honom, och får fram känslor inom honom som han inte visste att han hade.

Jonas har aldrig varit mycket för våld, men just nu skulle det sitta fint med en snyting. Mitt i hennes fula plyte. Han ler för sig själv. Ett elakt leende som får hans annars så mjuka och feminina drag att hårdna. Leendet förfular honom. Säkert skulle han inte ha känt igen sig själv om han i det ögonblicket sett sig i en spegel. Den här natten har inte tagit fram Jonas bättre sidor. Frågan är om han kommer att vara samma människa när natten är över. Han kliver fram mot kvinnan med tunga steg. För varje kliv han tar rycker hon till, nästan som om hon blivit slagen. Jonas njuter, samtidigt som han skäms över sig själv. Men nu är ingen tid att backa undan. Han ska föreställa Castell, och troligen hade Castell slitit hjärtat ur kroppen på den här kvinnan för länge sedan. Hon borde vara tacksam mot Jonas, inte sitta ihopkrupen som ett skrämt djur. Det irriterar honom att se henne så där, samtidigt som han, trots sina försök att förtrycka känslan, fortfarande njuter av sin makt. Han stannar mitt framför henne och sjunker ned på huk så att hans ansikte är i nivå med hennes. Under tiden som gått har han inte släppt henne med blicken, och nu fortsätter han njutningsfullt sin lek. Han sitter kvar några sekunder och ser hur det rycker i hennes ansikte. Tårar rinner nerför hennes ansikte nu, men hon ger inte ett ljud ifrån sig. Antagligen är hon för rädd för att väcka hans vrede, för hon vågar varken titta bort eller röra sig. Hon är paralyserad av skräck inser han. Han har aldrig riktigt förstått det uttrycket innan men den här grönhåriga skräckslagna kvinnan illustrerar det perfekt. Utan förvarning skjuter han fram en hand och håller den framför hennes ansikte. Vid den plötsliga rörelsen rycker hon till så häftigt att huvudet slår i backen med en smäll. Det bekommer inte Jonas, han sitter kvar på samma sätt med handen kvar i luften framför hennes ansikte. Men sekunderna går och kvinnan ser fortfarande frågande på honom.

– Dumma bitch, väser Jonas lågt. Hon har uppenbarligen inte sett Gudfadern.
– Kyss ringen, förklarar Jonas med himlande ögon, och viftar med lillfingret framför hennes mun. Snabbt böjer kvinnan huvudet framåt och trycker sina läppar mot ringen.
– Duktig flicka, berömmer Jonas hånfullt. Vill du att jag ska lossa på handklovarna nu? För du skulle väl aldrig drömma om att försöka med något så dumt som att rymma, eller hur? Farbror Jon, börjar han, men inser sitt misstag i tid. Mr Castell är inte att leka med!

Stina

Nedräkning – Allt

”Jag vill inte sluta läsa. Allt är 628 sidor lång. Den är för kort” skriver Expressen.

Jag håller inte med. Alls.

Så från och med nu ska jag varje måndag göra en avrapportering om mina framsteg i Martina Lowdens värld. Som det är nu känns det inte som att jag gör några framsteg alls, jag frågar mig själv om den nånsin ska bli utläst. Men nu börjar Nedräkningen, svart på vitt kan ni här på bloggen se hur sidantalet drastiskt minskar. Spännande, inte sant?

Ni får se hur långt jag kommit på en vecka samt ta del av det bästa/värsta från veckan som gått. Jag tänker som så, att om jag ska lida mig igenom det här, så är det inte mer än rättvist att ni får lida lite också. Dessutom tycker jag, precis som Freddie, inte om att lida i tysthet.

Veckans bästa/värsta
Har man sett the Grudge så ger faktiskt den här texten nånting ändå, vi kanske kan sjunga den nästa gång (om vi nu mot all förmodan skulle få för oss att se den igen).

2004 Vecka 47 ONSDAG (s. 332-333)
"Sånt är livet i den japanska skräckfilmen ”The Grudge”:

- Systern är död, hustrun är död, tänk så bra att socialarbetartjejen är död! Och i vårt döda lag har vi detektiverna med idag, tänk så bra att den pensionerade polisen är död! Kom igen nu, allesammans på en gång: och i vårt döda lag har vi de tre skolflickorna med idag, tänk så bra att han som hittade socialarbetartjejen är död! Fadern är död, säkerhetsvakten är död..."

Är nu på sidan 334, dvs 294 sidor kvar

Stina

Kitty besöker Frankrike och lär sig en sak eller två

I denna bok som skrevs redan 1959 besöker Kitty Frankrike för att försöka lösa mysteriet med de 99 trappstegen (även om den svenska titeln översatts till Kitty och mysteriet med den gamla fängelsehålan). Vi vet ju redan att Kitty är en tjej med många talanger och här får hon nytta av sina utmärkta franskakunskaper. Hon får också lära sig vad en gargoyle är och har för en funktion och vad som hände på slottet Versaille. Som läsare får man även ta del av en kortfattad historielektion om Jeanne D´Arcs tragiska öde och lära sig vad en madrigal är för något..

Ofta i Kittys lite äldre äventyr förekommer sådana här trevliga fakta, och jag gillar det. Jag tycker om när Kittyförfattarna försöker bilda sina läsare. I övrigt är det en lite småtråkig historia som aldrig blir riktigt spännande. Dessutom är intrigen riktigt fånig och långsökt, även med Kittymått mätt så det blir tyvärr ett betyg aningen under genomsnittet, 4 av 10 poäng.

Stina

Yej nu kan jag läsa Lolita igen!

Var ju tyvärr tvungen att lämna tillbaka den till bibblan innan den var helt utläst. Med tanke på att det är något av det bästa jag läst i år kändes det lite bittert att behöva lämna den ifrån mig. Men nu är den tillbaka igen, där den hör hemma på mitt nattduksbord!

Jag firar detta genom att publicera, Edgar Allan Poes dikt Annbel Lee igen, fast denna gång i svensk översättning av Nino Runeberg.

Vad säger ni? Hur tycker ni att den står sig mot originalet? Själv tycker jag att det är en oväntad bra översättning, trodde inte att den skulle göra sig så pass bra på svenska. Så enjoy!

Annabel Lee
I ett rike, som slutes i hafvets famn,
i en bygd som böljan fri,
fans en jungfru, hvars fagra och älskade namn
I mån nämna Annabel Lee, –
och ingen på hela den vida jord
har älskat och älskats som vi.

Jag var ett barn, och hon var ett barn,
och vår bygd var solig och fri,
men vi älskat, som älskog ej älska förmår,
jag och min Annabel Lee, –
med en kärlek, som afund hos änglarna väckt
mot två människobarn som vi.

Och därför drog åskbyn upp en dag
kring vår bygd, som var solig och fri,
och ur skyarna bröt den isande fläkt,
som dräpte min Annabel Lee;
och därför kom hennes högborna släkt,
– som var mera mäktig än vi, –
och slöt henne in i en graf så stark,
min älskade Annabel Lee.

Ty de vredgades, himmelens änglar i skyn,
att de ej voro sälla som vi:
se därför, – och folket vet det förval
i vår bygd, som var stolt och fri, –
kom den isande ilen från himlens bryn
att skörda, att mörda min Annabel Lee.

Men vår kärlek var mer än den kärlek, som brann
hos många långt äldre än vi,
– som veta långt mera än vi, –
och trots himmel och afgrund vi älska hvarann,
och vår kärlek är evigt fri,
och de kämpa förgäfves att slita min själ
från den själ, som var Annabel Lee.

Ty hvar måneljus kväll går jag ut ur mitt tjäll
för att möta min Annabel Lee,
och de stjärnor som gå i det nattliga blå,
se, de blicka som Annabel Lee,
och i vågornas ljud jag förnimmer ett bud
från min älskling, min älskling, mitt lif och min brud,
och min själ är hos Annabel Lee, –
i din graf vid det brusande haf, du min Annabel Lee.

Stina

En rätt trist dejt med Dexter

Japp, jag är besviken! Trots att jag, till skillnad från Stina, inte är något större fan av tv-serien hade jag väntat mig mer av "Darkly dreaming Dexter". Jag har ju sett något avsnitt här och där, och för mig känns det som att skaparna bakom tv-serien tagit det som är bra med boken, skippat det fåniga och faktiskt också lagt till en ytterligare dimension till Dexter som böckerna saknar. De fåniga element som tv-serien tack och lov skippat är de övernaturliga inslag där Dexter i sina drömmar har den här psykologiska förbindelsen med seriemördaren. Nu har jag ju inte följt tv-serien och vet inte om de skippat detta helt, men om inte så har de i alla fall tonat ner det och gjort det lättare för tv-tittaren att acceptera det, istället för att som i boken få läsaren (i alla fall mig) att bara tycka det hela är fånigt. Jag vet inte riktigt vad författaren vill med detta, för hade han bara tonat ner det hela en aning hade boken blivit så mycket bättre.

Det positiva i böckerna är den stundtals ironiska jargon som känns igen från tv-serien som trots allt gör att boken sticker ut lite från den vanliga deckarromanen. men skulle det inte vara för detta så skulle den ha kunnat vara vilken dussinroman som helt.

Oh the dissapointment! Och efter vad Stina berättat så går det bara utför i de två senare romanerna. Ja ja, får väl se fram emot ännu en halvtaskig dejt med Dexter då!

Författarföreläsningar på Bokens dag

Sofia har ju redan berättat om vår trevliga kväll på Clarion hotell, där det anordnades författarträffar på Bokens dag, men här kommer min redogörelse också.

De författare vi fick stifta bekantskap med var alltså Johan Theorin, Maria Ernestam och Bob Hansson.

Det var kul att höra Johan Theorin berätta om sin senaste deckare Blodläge, den tredje i ordningen, som ni ju båda vet var min sommardeckare. Minst lika kul var det att höra honom dra rövarhistorier om både det ena och det andra. Flera av dessa kände jag också igen eftersom de berättas av en av romanfigurerna i Blodläge, Gerlof som är en återkommande karaktär i Theorins Ölandssvit. Om jag förstod Theorin rätt så fungerar han lite som en länk mellan böckerna, men i Blodläge har han fått en större roll än tidigare. I början av boken lämnar han äldreboendet där han bor för att flytta tillbaka till sin lilla stuga på Öland där han finner sig ha fått två nya grannar: Per och Vendela. Deras öden ska snart flätas samman på olika sätt när det förflutnas spöken är på väg för att hemsöka dem alla

Per Mörner har nyligen flyttat till Öland efter att ha fått överta en död släktings stuga. Förutom en allvarligt sjuk dotter och en surmulen och tyst tonårsson får han snart sin strokedrabbade far att tänka på också, en far han knappt haft kontakt med de senaste åren. Otäcka saker börjar att hända som verkar ha något med faderns förflutna som porrfilmsproducent att göra.

Vendela har flyttat tillbaka till Öland där hon växte upp. Hon tror på älvornas makt och vet att de hjälper till om man ber på rätt sätt – och visst hjälper de henne älvorna, men som alltid ska man vara försiktig med vad man önskar sig för det kan hända att ens önskningar slår in. Vendela vet detta bara allt för väl men kan inte låta bli att önska, bara en gång till..

För att vara en deckare tycker jag att den är ganska ospännande. Det tar tid innan det börjar hända saker och det tänder inte till ordentligt förrän på slutet. Karaktärerna är det som lyfter berättelsen i så fall. Särskilt Gerlof och Vendela tillåts att ta utrymme, fastän Per Mörner egentligen är den som står i centrum. På sina ställen blir det dock alltför fånig när Vendela går på om älvorna och deras liv. Jag önskar att Theorin inte hade brett på fullt så mycket i det fallet för annars flyter det övernaturliga fint in i vardagen och ger berättelsen en extra dimension. Gerlofs historier om tranor och varsel är trevliga ingredienser men när Vendela flummar ut totalt blir det bara fånigt.

Maria Ernestam pratade om hur gott och ont, ljus och mörker är återkommande teman i hennes böcker, vilket man kan se redan i hennes debutroman Caipirinha med Döden som utkom 2006. Det är en slags romantisk komedi med något så ovanligt som Döden i en av huvudrollerna. Den handlar om Erica som lever tillsammans med Tom. De har det bra och älskar varandra, det är i varje fall vad hon tror fram till kvällen då Tom berättar att han vill ta en paus i förhållandet. Efter detta går Erica hem och dricker sig redlöst berusad. Det är då Döden knackar på dörren:

”När döden kom in i mitt liv var jag oförberedd och mycket dålig på att säga nej. Jag släppte in honom när han bad om det och hade faktiskt ingen tanke på att jag hade kunnat stänga dörren och be honom dra, ja varför inte åt helvete.”

Döden flyttar in och i honom finner Erica en bundsförvant. Livet tillsammans med Döden får dock oanade konsekvenser när Erica tar några felaktiga och beslut. Beslut som ska visa sig vara livsavgörande och utan återvändo.

När jag läste boken för en tid sedan slogs jag av att den känns så nyskapande och osvensk. Det är svårt att få grepp om boken till en början, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på det absurda temat. Chic-lit med djup och existentiella frågor är man inte van vid. Dessutom är den rolig. Ernestam leker med språket och skapar komiska poänger mitt i allt elände, och lite svart humor är ju aldrig fel om författaren vet hur hon ska hantera den. Jag tyckte verkligen om den här boken med undantag av slutet som känns lite väl krystat så jag rekommenderar den verkligen. Jag ser redan fram emot att ta mig igenom Ernestams senaste bok, På andra sidan solen, som ligger och väntar i min Att läsa-hög.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag, precis som Erica föll för Dödens charm. Jag skulle inte heller säga nej om Döden kom och knackade på min dörr. Tvärtom skulle jag bjuda på en caipirinhi eller i alla fall en extra stark espresso.

Bob Hansson har jag aldrig läst något av men jag känner förstås igen honom från Babel. Han var lätt den av de tre föreläsarna som visste att fånga sin publik. Som Sofia redan berättat var det lite svårt att hänga med i alla vändningar, men det gjorde inte det hela mindre intressant. Vad jag kommer ihåg handlade det om hans ångest inför en Indienresa (om man behövde visum eller ej), om blåalger och om hans misslyckanden med att få till den perfekta föreläsningen. Huruvida föreläsningen var perfekt eller ej så var den i alla fall den perfekta avslutningen på det här årets Bokens dag, i alla fall om ni frågar mig.

Stina

Mr Castell

Del tjugotre
Kvinnan svarar honom inte. Hon tittar bara på honom med samma äckliga hånleende på läpparna. Att hon inte skäms. Här har han riskerat liv och lem för hennes skull och hon har inte ens vett att vara det minsta tacksam. Jonas hoppas innerligt att det olyckliga fallet förut gett henne många sköna blåmärken.

– Hur är det med ryggen, kan han inte låta bli att fråga på ett inte alltför smidigt sätt. Jag hoppas verkligen att du inte är allvarligt skadad. Jag menar, det skulle ju inte vara så kul om du låg där med bruten rygg, eller ett par brutna revben. Jo det skulle det, tänker han inom sig, jo det skulle det visst vara. Det skulle vara härligt, härligt. Det skulle vara exakt vad hon förtjänade. Fniss. Fniss.
– Och vad angår det dig om så vore, fräser hon till svar. Även om jag så låg här i en pöl med blod skulle jag knappast kunna förvänta mig något större deltagande av dig din lilla parasit. Om du varit en gentleman hade du befriat mig vid det här laget. Men vad vet jag, du kanske är en sån som går igång på piskor, handklovar och sånt perverst. Du verkat vara den typen, en klen liten stackare som gillar att fantisera om hur stark och modig han är. Nå, gillar du vad du ser?
Hon riktigt håller fram de bakbundna händerna och gör sitt bästa för att se lidande ut. Men Jonas genomskådar henne. Brudjävel!
– Även om jag nu gick igång, som du kallar det, på piskor och annat snusk, något som du för övrigt verkar ha stor koll på, så skulle en så ful brud som du aldrig få någon man vid sunda vätskor att bli intresserad. Ful, ful, FUL…..
Jonas blänger ilsket på henne och riktigt skriker ut sitt hat och allmänna missnöje.
– Till det fina lilla uttalandet, säger hon med spydig röst, har jag bara en sak att säga. Polisen, polisen, FÄNGELSE DIN JÄVEL.
– Då måste de hitta dig först, skriker Jonas ursinnigt. Och om du inte lever när de gör det så finns det inte så mycket du kan säga. Eller hur?!!!
– Var det ett hot, väser bruden. Var det ett hot? Jag tyckte precis att det var ett hot. Jag undrar vad polisen skulle säga om DET!
– Jag undrar vad polisen skulle säga om det, härmar Jonas med förvriden stämma. Det kommer du aldrig att få veta din….din pundare. Polisen är inte här nu, stumpan. De kan inte hjälpa dig.

Jonas kan själv höra hur han låter. Och det låter inte bra. Det låter inte som en räddare i nödens stund. Och han vet inte riktigt hur han ska kunna slingra sig undan det här, men det måste gå på något sätt. Dessutom förtjänar han det här, det är dags att visa bruden vem det är som verkligen bestämmer. Om han ska släppa henne ska han tvinga henne att hålla käften. Inte för att han riktigt tror på den iden, men vad ska han göra? Han har gått för långt nu för att kunna gå tillbaka. Det finns i det här läget bara en sak han kan göra.

– Die bitch! Jonas närmar sig henne med långsamma, utstuderade steg, samtidigt som han studerar hennes ansiktsuttryck. För effektens skull trevar han i innerfickan efter något han hoppas ser ut som en pistol. Hon kan ju knappast veta att vad Jonas fingrar på i fickan är använt tuggummi, sorgligt hopklibbat i vad som fram till dess varit Jonas favoritbyxor. Nåja, det lilla missödet är glömt och begravet. Det är ingenting mot det här. Han fortsätter fram mot henne, och visst! Hånleendet är bortsuddat ur hennes synnerligen fula ansikte och hon börjar se mer och mer nervös ut.
– Det trodde du inte, va?! Du kanske har missbedömt mig, väser Jonas ur ena mungipan. Ett maner han övertagit av John Wayne. Nu kanske det har gått upp för dig att man inte ska ta folk för givna. Jag kanske inte är den jag har utgivit mig för att vara. Jag ÄR inte den jag har utgivit mig för att vara. Du trodde att du hade mig där ett tag. Du trodde att du visste vem jag var.

Tjejens ansikte ser nu inte bara nervöst ut. Hon ser skräckslagen ut. Hon betraktar Jonas med allt större fasa.
– Det borde jag ha fattat, mumlar hon mer för sig själv än till Jonas. Det borde jag ha fattat. Hon slickar sig nervöst om läpparna och trycker sig mot containern som för att undkomma eller göra sig osynlig.
Vid hennes reaktion känner Jonas nästan illamående över sig själv. Tjejen är skräckslagen. Hon tror att han kommer att döda henne. Hon tror att han kommer att avrätta henne, eller ännu hemskare saker. Men det är bara att fortsätta. Backar han nu kommer det bara att gå tillbaka till utgångsläget. Det läge där han inte har en chans, där han ligger risigare till än….. ja, han ligger risigt till helt enkelt. Nej, det är bara att fortsätta.
– Ja, det borde du ha fattat, improviserar Jonas. Du borde ha fattat att vi inte skulle låta dig slippa undan så lätt. Du vet vem jag är nu, eller hur….?!
Hon nickar, försöker säga något, men rösten bär inte.
– Nå??? Jonas ryter fram det för allt vad han är värd.
– Du är Mr Castell, jämrar hon sig. Förlåt. Jag visste inte. Hon gråter nu. Ansiktet skrynklar ihop sig och hon skakar i hela kroppen. Jag menade det inte. Jag menade det inte. Snälla ni….
– Det här är din lyckodag, säger Jonas med myndig stämma. Du kommer inte att dö här, inte idag. Och det beror inte på att du förtjänar att leva. Det beror helt och hållet på att vi har användning för dig ytterligare en liten tid. Nu har du chansen att visa oss att du förtjänar att leva.
– Ja, nickar hon. Ja. Jag ska göra allt ni ber mig om. Bara ni inte dödar mig.
– Tyst! Avbryter Jonas. Nu ska du lyssna på mig mycket noga. Förstår du?
Hon nickar tacksamt med ansiktet strimmigt av tårar, och lyssnar uppmärksamt som om hennes liv hängde på det, och efter vad hon vet så gör det ju det också.
– Jo, börjar Jonas.

Stina

Allt är skit!

Hittade den här notisen i en gammal SvD. Varför gullas det med den här boken? Jag förstår inte.. Det känns ju inte direkt som en förlust att hon inte skrivit något mer sedan dess om man säger så.

Har sällan läst någon tristare bok än Allt, men jag har gett mig den på att den ska bli utläst. Kanske måste man läsa hela för att förstå dess storhet (jag betvivlar det men ändå).

När den väl är utläst kommer förstås en rapportering här på bloggen. Men det kommer att dröja, jag orkar inte läsa mer än några sidor i taget så vänta er ingen recension innan 2015.

Stina

Månadens tips: Lolita the sequel

Läste en krönika av kritikern Elise Karlsson i en gammal SvD (16 januari 2010) som berör två av de månadsteman vi nyligen haft här på bloggen: Sandras tema för september, metafiction, och Sofias bröllopstema i augusti där Vladimir Nabokovs Lolita ingick.

Hon skriver om hur romangestalter får ett förlängt liv när författare tar över andra författares berättelser. En av de som gjort detta är Sara Stridsberg som hämtat inspiration från just Nabokovs Lolita i sin bok Darling river.

Jag är egentligen lite tveksam till författare som tar över någon annans koncept och romanfigurer. Jag tycker att det skvallrar om bristande fantasi, men Stridsbergs fortsättning på Lolita verkar mycket lovande. Det är ju inte heller en direkt fortsättning utan hon har snarare hämtat inspiration och tagit avstamp i Nabokovs berättelse om Humbert och den förföriska Dolores Haze.

Jag blir i alla fall sugen på att läsa den, inte minst eftersom jag verkligen förtrollats av Nabokovs Lolita. Om Stridsbergs nymfett ens kommer i närheten av att vara lika fascinerande bådar det för en lovande om än illa berörande läsning.

Försökte hitta länken till krönikan i sin helhet men den verkar inte finnas kvar tyvärr.

Stina

Tumbling down the rabbit hole..

Så kommer då min redogörelse från Bokens dag. Jag spenderade dagen på jakt efter den vita kaninen. Det gick sådär.. Men jag hittade sent omsider fram till Hattmakarens boning, lite av en bedrift om jag får säga det själv.

Dagen började med ett hejdundrande tekalas där alla närvarande firade sin ofödelsedag. Och där alla var galna, alla utom jag förstås.
Det bjöds på skink- och salamismörgåsar, stekt ägg, vaniljpudding...

...och te i mängder!

Lite gos med Cheshirekatten.



Min jakt genom Visbys gator slutade vid en låst dörr, och hur jag än letade kunde jag varken hitta nyckel eller en förminskande dryck så jag kunde ta mig in genom nyckelhålet. Mycket snöpligt. Jag var så nära. Öga mot öga med den vita kaninen men inget sätt att ta mig in.


Desto gladare blev jag då när jag hittade fram till Hattmakarens sal när dag blivit till kväll.

Och så var min dag i Underlandet över. I alla fall för den här gången.

Stina

Hur bra är vi inte?!

Har ni tänkt på att medlemmar ur vår Boktriangel tillsammans vunnit Boktipsets Veckans tävling tre veckor i rad? Hur bra är vi inte?!

Dessutom såg jag att Sandras motivering från förra veckans tävling publicerats i ett inlägg. Man skulle berätta om en pocketbok man köpt på grund av dess omslag. Jag tycker ju om att döma böcker efter deras omslag så jag känner att jag måste publicera Sandras motivering här (hoppas du inte har något emot det Sandra, i så fall får du radera det här inlägget).

”Jag köper ofta pocketböcker på grund av omslaget,både på gott och ont. En av böckerna jag köpte var Över Näktergalens Golv. Av Lian Hearn. Det var i början av min asiatiska fas och jag tyckte att den röda boken med guldtext på framsidan skulle göra sig väldigt bra i min bokhylla. Efter läsning blev den en av mina favoritböcker och jag köpte snabbt resten av serien.”

Stina

Do androids dream of electric sheep?

Androidens drömmar, eller Do androids dream of electric sheep? som är den engelska titeln, har filmatiserats under titeln Bladerunner. Det är en av mina favoritfilmer och anledningen till att jag valde denna bok som oktober månads huvudbok. Trots att filmen inte följer boken rakt av utan snarast inspirerats av den och lånat vissa delar är det omöjligt för mig att inte göra en jämförelse mellan filmen och boken. Tråkigt nog väger det över till filmens fördel.

Jag gillar Dicks idé med berättelsen och de frågor han ställer om människor och vad som är mänskligt, men jag tycker att dessa idéer framkommer bättre i filmen. Filmen är på samma gång mörkare och mer hoppfull, och för min del tycker jag att den skapar mer frågor än vad boken lyckas med att göra. I filmen finns ett djup och en mörk underton som jag saknar i boken. Jag blir inte riktigt berörd varken av bokens prisjägare Rick Deckard eller av de androider han har i uppdrag att döda.

Bitvis glimmar det till, och några scener är svåra att glömma. Det är vackert och fruktansvärt på en och samma gång. Jag vill inte avslöja för mycket innan ni läst boken, men en scen där två kvinnliga androider bekantar sig med en spindel är riktigt obehaglig och en av bokens höjdpunkter.

Stina

Höstmys med en kopp te

Hösten kanske inte är min favoritårstid direkt men det är onekligen mysigt att barikadera sig i lägenheten med en bra bok och en kopp varmt te. Jag tror nästan att jag ska följa Sofias förslag, för det är verkligen väder för att sitta inne och mysa.

Jag har laddat upp med te och ett antal böcker av olika kvalitet: Nabokovs Lolita, Kitty och julmysteriet, Allt av Martina Lowden (en tråkbok som det säkert kommer att ta år att orka läsa igenom), Neil Gaimans Kyrkogårdsboken, Skrattes rike av Jonathan Carroll, Per Hagmans Vänner för livet samt några stycken till.

Går ni in på länken ovan och skriver en kommentar innan den 27e november kan ni vinna lite smaskigt polka-te, perfekt för dagarna ni bara vill mysa ner i soffan med en trevlig bok.

Stina

PS. Det här är min första länkning någonsin, och en bildlänkning dessutom. Krävdes en hel del googlande och ett antal försök innan det blev rätt. Men till slut fick jag det att funka. Impade?

Novembers månadstema: Höstmys

Har haft fullt upp på sistone, så därför kommer presentationen av nästa månads tema inte förrän nu. Har varit i valet och kvalet om vilket tema det skulle bli, men till slut fick det bli höstmystema. Passar bra med tanke på att det verkligen är
kura-ihop-sig-i-en-fåtölj-med-en-kopp-te-och-läsa-böcker-väder just nu. Och månadens böcker är därför böcker som passar extra bra för sådan sysselsättning: romantik, klassiker och skräck i en välmixad blandning (och så kanske lite feminism på det också;).

Så den här månaden blir det bara böcker jag inte läst tidigare, men som jag velat läsa och jag hoppas på att i alla fall någon av dem kommer att vara en riktig tiopoängare.

Månadens bok: Stolthet och fördom av Jane Austen (1830)
Jag har faktiskt gjort ett försök med Austen tidigare, men inte orkat engagaera mig riktigt så därför ska hon få ännu en chans. Jag menar, så många tjejer kan väl inte ha fel? Om inte annat kan man ju hoppas på att Mr darcy ska vara lika sexig i boken som i filmen (och till den kommande bokmiddagen kanske man skulle kunna drewla lite framför den...)

Om man har tid så kan man också ta sig en titt på dessa:

Orlando av Virginia Woolf (1928)
Boken handlar om Orlando som är en vacker adelsman som lever under 1500-talets England. En dag faller han i en djup lång sömn och när han vaknar finner han sig förvandlad till kvinna. Orlando lever som kvinna vidare genom seklerna för att till slut vara kvinnlig författare under 1920-talets London.

Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu (1872)
En vampyrklassiker men med kvinnor i de bärande rollerna. Romanen utspelar sig i Österrike fär Laura får besök av den mystiske Carmilla som efter ett tag visar sig mer skrämmande hon kunnat ana. Romanen brukar ofta anges som Stokers Dracula-inspiration.

Så vad väntar ni på, ner till bibblan och se till att få händerna på i alla fall månadens bok, kryp upp i en skön fåtölj, gör en god kopp te (kaffe funkar också Sandra!) och läs och njut! Det ska jag göra!

Vanlig enkel trevlighet

Del tjugotvå
Ursäkter som inte verkar komma. Istället hör han ett högljutt gapskratt bakom sig när han smyger iväg. Är kvinnan inte bara oförskämd utan rentav galen, tänker Jonas. Han saktar in på stegen ännu mer och sneglar bakåt. Vad har hon så roligt åt egentligen? Har han lerfläckar på byxbaken, eller vad handlar det om? Han ser inget som är skrattretande med den här situationen. Speciellt inte för henne där borta. Aldrig att hon kan ta sig loss själv. Och vad ska hon göra om mördarna kommer tillbaka?

Kvinnans utbrott övergår till hesa fnittranden. Hon tittar honom rätt i ögonen och hånler, men säger ingenting. Hmm, det är något som inte stämmer här. Om den här kvinnan nyss blivit nerslagen och nästan mördad skulle hon knappast bete sig på det här sättet. Hon borde klamra sig fast vid honom och darra av skräck. Bortser man från sminket och det faktum att han är gay skulle han vara ett kap för vilken kvinna som helst. Hon borde inte kunna hålla tassarna borta från honom. Han är Jonas Bond för bövelen, en brudmagnet. Han är hjälten och hon ska föreställa den tacksamma nödställda.

Tacksam up my as, tänker Jonas. Om han inte varit den gentleman han är skulle han skällt ut henne efter noter. Nej, den här kvinnan beter sig mycket misstänkt. Hon borde vara utom sig efter sin obehagliga upplevelse. I alla fall borde hon se lite skärrad eller tagen ut av det som hänt. Vad hon inte borde göra är att hånle honom rakt upp i ansiktet när han är på väg att lämna henne i sticket och rakt i dödens käftar.

- Vad har du så roligt åt?, väser Jonas ilsket. Får man kanske vara med och dela din glädje?
- Å, jag bara funderar på en sak, svarar kvinnan glättigt. Om jag skulle beskriva dig på polisstationen, vilket föredrar du? Tönt i 30-årsåldern med klen kroppsbyggnad och lika klen hjärna eller megalooser med feminina drag och skäggväxt som en kvinna?
– Hmn, funderar Jonas. Jag måste nog välja alternativ nummer två. Men du glömde att beskriva mina rena drag och mitt oerhörda hjältemod. Men vänta nu…. Varför skulle du beskriva mig hos polisen? Jag har inget gjort. Jag räddade dig för tusan. Du har mig att tacka…
– Att tacka för vad då, avbryter kvinnan. För att du lyfte upp mig ur fontänen och efteråt lämnade mig bunden och värnlös på marken? Det imponerar knappast på någon. Inte på mig, och inte på polisen heller skulle jag tro. Snarare verkar det ganska misstänkt. Först påstår du att du räddar mitt liv och fem minuter senare lämnar du mig åt mitt öde. Du kommer nog att få ett och annat att förklara.

Jonas stirrar på henne med gapande mun. Det här tar inte den vändning han hoppats på. Han har än mer lust att vända på klacken och låta henne ligga kvar där och klara sig bäst hon kan. Men hon har en poäng. Dessutom vill han inte ha hennes liv på sitt samvete om fel person skulle hitta henne.
– Ett ord till din ragata och du kan ligga här bäst du vill, hör du det! Skriker Jonas upprört. Jag har inte gjort dig något. Inte än, tänker han tyst för sig själv.
– Och polis eller inte så tänker jag inte lyfta ett finger för att hjälpa dig om du inte ändrar ditt beteende. Så hur ska du ha det? Är lite vanlig enkel trevlighet för mycket begärt?

Stina

Bokens dag

Under bokens dag passade jag och Stina på att gå och lyssna på författarföreläsning till det överenskomliga priset av 90 kr, och då ingick kaffe och macka samt föreläsning av de tre författarna; Johan Theorin (som ju skrivit den bok Stina valt till detta års sommardeckare), Maria Ernestam (som bland annat skrivit "Csprihina med döden") samt Bob Hanson (som nog inte behöver någon presentation).

Inledde föreläsningen gjorde Johan Theorin, och det han valde att prata om var de skrönor han fått höra under barndomen av olika släktingar som senare kommit att spela en viktig roll i hans böcker. Det var historien med örnen (som kanske egentligen inte var någon örn) som efter mycket om och men flög in i en elledning (som vid närmare eftertanke kanske inte alls var någon elledning), det var historien om tranan som följde efter en av hans släktingar vart han än gick och det var diverse andra skrönor som kanske var sanning och kanske inte.

Efter det tog Maria Ernestam över, och hennes föreläsning handlade till största delen om hennes nya bok, På andra sidan solen. Även hennes föreläsning kretsade kring hur författarskapet i mycket påverkades av uppväxten och hur det syntes i hennes romaner.

Till sist var det Bob Hansons tur, och hans förelsäning... ja vad handlade den om egentligen. Jag har för mig att den började någonstans kring hans resa till Indien, dit han skulle åka för att finna sig själv men där han struntat i att ansöka om visum eftersom han var rädd för att han kanske inte skulle få det i tid... Ja, och sen handlade det om en massa andra saker också, som blåalger, att hans föreläsningar aldrig blev så där alldeles perfekta och en hel massa annat.

Kort sagt var det en mycket trevlig kväll och det var kul att för en gångs skull hitta på något bara Stina och jag och så var det ett perfekt sätt att förgylla en helt vanlig vardag. Det enda trista var att vår ekonim inte tillät någon författarsignering, men kanske nästa gång.

Skrattets rike

Äntligen var första boken för månadens tema utläst (Hur går det med Månadsboken Stina? Lånar den gärna när du är klar med den!). Jag har läst den tidigare, men det var ett bra tag sedan och jag hade knappt något minne av den mer än att jag tyckte väldigt mycket om den första gången jag läste den. Och den lever mer än väl upp till förväntningarna, i alla fall fram till det något för abrupta och urflippade slutet där jag inte helt tycker att författaren lyckades förankra det märkliga på samma sätt som i resten av boken. Annars är det just som gör att jag tycker om boken så mycket, att författaren mitt i allt det vardagliga och triviala smyger in det märkliga men på ett så lågmält sätt att man accepterar det utan att tycka att det är särskilt konstigt.

Boken handlar alltså om Thomas, som tar ledigt från sitt jobb för att skriva en biografi över sin stora idol, den avlidne författaren Marshall France. När han så anländer till Galen, staden där France levat, möter han något helt annat än den sömniga småstad han väntat sig. Allt eftersom trappas märkligheterna i boken upp men på ett så normalt sätt att man knappt höjer på ögonbrynen (utom i slutet där i alla fall jag tycker att han kunde ha hållt fast vid sin förmåga att få det märkliga att kännas normalt lite mer). Märkligheterna i boken börjar egentligen så tidigt som i bokens andra kapitlet, när han träffar den mystiska Saxony som är ett lika stort fan av France som han.

En intressant sak i boken är att huvudpersonen Thomas, fast han nästan framställs som sympatisk (det är ju han som är berättaren) i boken beter sig, ja helt enkelt elakt åt. Jag ska inte spoila, men tycker det är konstigt att det är något jag helt glömt bort sedan jag läste boken sist.

Ändå, trots det invändningar jag har mot boken, är det en bok som verkligen griper tag och jag blir också nyfiken på att kolla in vad författaren mer har skrivit för böcker. Och trots all skit jag skrivit om bokens slut måste jag ändå säga att jag gillade slutklämmen......

Dam i nöd?

Del tjugoett
Just som Jonas i sitt stilla sinne tänker dessa dystra tankar börjar liket stöna på ett ganska oroväckande sätt. Jonas hoppar högt vid de obehagliga gurglandena. Sånt gör väl inte lik, eller?…….Nej, det gör de sannerligen inte. Det är inte ett lik som ligger vid hans fötter längre, det är verkligen en kvinna i nöd. Såvida det nu inte är en misslyckad transvestit, hon (han?) är då ful så det räcker för att vara det. Vid tanken ljusnar Jonas sinnelag något, äntligen kanske han har funnit en normal människa till sist. Transvestiter, hur fula de nu än må vara, kan han i alla fall förstå, kan han i alla fall föra en normal konversation med.

– Hur är läget kompis, hojtar Jonas överdrivet positivt, och det ska erkännas, en smula….. maniskt och lägger handen i en beskyddande gest på individens axel. Jonas verkar vara på väg in i en ny fas. Den överdrivet aktiva och synnerligen maniska. Jonas riktigt kan känna hur hans nerver börjar överaktivera sig.

– Jag är inte din kompis ditt satans äckel och bort med dina klabbiga tassar!
Nej, det är en kvinna. Bortom all tvekan är den en kvinna. En otacksam och grälsjuk kvinna dessutom. Jonas nerver lägger ner verksamheten och Jonas ljusnande sinnelag mörknar snabbare än kvickt.

– Hörrudu, säger Jonas retligt. Jag vet inte om du kommer ihåg vad som har hänt här, men jag tycker att du ska vara glad att du är här med mig och inte någon annanstans. När jag hittade dig låg du bunden i en jävla, stinkande fontän, medan två idioter med pistoler omringade dig och hotade dig till livet. Men jag räddade dig med fara för mitt eget liv, så jag tycker att lite tacksamhet skulle vara på sin plats.

Det där sista la han till för effektens skull. Inte för att han behöver framställa sig i bättre dager, men han känner på sig att det är bäst att breda på lite, för lättimponerad verkar dumbruden inte vara.
– Och hur gjorde du det om jag får fråga?, säger kvinnan och höjer ironiskt på ena ögonbrynet. Du verkar inte riktigt vara typen som får tuffingar med pistoler att lägga benen på ryggen och dra. Eller räckte det med att skrika bu för att få dem att springa sin väg? Snygg krigsmålning förresten.

Jonas känner hur han rodnar under sminket. Både av vrede och sårad fåfänga. Hon skulle se honom när han haft tid på sig…. och en spegel, då skulle hon inte haft något att klaga på.
– Jag tycker att du ska ta en titt på dig själv innan du säger något, säger Jonas surt…. Din hagga, lägger han till efter en stunds ihärdigt funderande.
– Jag ser fan så mycket bättre ut en du, fräser bruden ilsket.
Men Jonas ser självbelåtet hur ena handen i en gest av fåfänga stryker över det knallgröna håret.
– Visst, säger Jonas, den gröna färgen gör sig verkligen mot din hy.
– Precis som dina ickeexisterande muskler gör sig mot din tomma hjärna.

Vadan detta. På denna djupa förolämpning kan Jonas inte ens finna något värdigt svar. Eller vänta nu, det kanske han kan.
- Dåså, Jonas häver sig upp på fötter. Då kanske det är bäst att vi skiljs åt här. Försök komma loss om du kan.
Det sista känns så bra att säga att han nästan känner lust att upprepa sig, men vid närmare eftertanke kommer han fram till att det skulle vara lite töntstämpel över det hela, och någon sådan är han då inte. Med överdrivet små steg trippar Jonas bort i väntan på högljudda vädjanden och sötsliskiga ursäkter.

Stina

Och så var det dags för....