Allt annat än ett sömnpiller

I Mordets praktik utforskar Kerstin Ekman samma teman som Hjalmar Söderberg i Doktor Glas. Det är en intressant roman, snillrikt konstruerad. Ekman lånar från Söderbergs verk, ja hon tar sig till och med friheten att låna Söderberg själv, men hon gör det med den äran. Hennes romankaraktär skulle definitivt ha varit emot detta lån, skulle ha kallat det stöld och blivit upprörd, kanske skrivit ett argt klagobrev, men om jag varit Söderberg hade jag tagit det som en komplimang. Ekman får mig att uppskatta Doktor Glas mer än jag gjorde tidigare. Jag tyckte den var bra redan vid första genomläsningen men jag tycker Ekman har gett den ännu en dimension.

Bokens huvudperson tror att Söderberg medvetet eller omedvetet baserat sin kände romankaraktär på honom. Han känner igen sig men ändå inte i doktor Glas värld. Söderberg diktar, själv lever han i verkligheten och livet är aldrig lika vackert som det beskrivs i dikten. Över den uppdiktade världen lyser ett skimmer som obarmhärtigt nog saknas i den verkliga. Lukterna, det sjaskiga och det fula, dit når inte Söderberg menar vår huvudperson. ”Ingenting blir egentligen trivialt eller smutsigt när han beskriver det. Han lyfter det en bit över marken”.

Ekmans doktor kan beskrivas som Glas mörkertvilling. Han mördar, men på grumligare och betydligt lösare grund. Slumpen kan göra oss alla till mördare menar han till sitt försvar. Men han ser inte sig själv som en sådan i egentlig mening. Hans brott var oplanerat, ett slumpens verk. Ibland är han inte ens säker på att det hänt. Det var inte mord. Mord kräver planering, berått mod, ett ont sinne. Själv uppfyller han inte något av dessa kriterier. Mannen ifråga skulle heller inte levt särskilt länge. Han är inte så mycket mördare som en påskyndare av ödet. Att det första mordet leder till ett andra, och eventuellt ett tredje tar han sig knappt tid att reflektera över. Någon mördare är han i varje fall inte.

Jag är förvånad att jag tyckte så pass mycket om den här boken, men jag uppskattade den verkligen. Det är en av mina bättre läsupplevelser i år. Ekman utför sin lek med Söderbergs romankaraktär skickligt, och har fångat ton såväl som språk. Jag tycker dessutom om när författare skriver vackert (som Sara Stridsberg) även när det är sjaskiga ämnen och miljöer som behandlas, kanske särskilt då. Meningar som: ”Livet gör något med oss. Det aktar inte på vår vilja” och ”Detta är de unga dödas tid” kollrar i varje fall bort mig. Jag vet inte hur det är med er andra.

Jag skulle aldrig ha fått för mig att läsa vare sig Dokor Glas eller Kerstin Ekman på egen hand. Så ett stort tack till Alex för bra val av oktoberböcker.

Stina