Tylldrömmar

Här kommer nu det allra sista färdiga avsnittet av Ansiktslös och Sofia står på tur att skriva den spännande fortsättningen. Vill någon hjälpa henne att komma på något passande, eller kanske ge henne någon slags utmaning (tex att försöka få in något visst ord eller föremål på lämpligt sätt i texten) är det bara att ni hör av er i kommentatorsfältet. Alla förslag är välkomna!

Räck Sofia och Jonas en hjälpande hand i vandringen mot undergång (ja Jonas undergång då alltså, inte Sofias). To-di looo folks! På återseende...

Avsnitt trettioåtta

För några sekunder förmår Jonas inte göra annat än stirra fånigt på Frankie med dumt gapande halvöppen mun. Vad är det här, har människan blivit skvatt galen? Ja galnare än vanligt alltså, för det är ju ändå Frankie vi talar om här. Vilken kvinna skulle frivilligt lämna ifrån sig månader av planering för att totalt oromantiskt gifta sig på studs. Jonas har aldrig förstått sig på människor som gifter sig i stadshuset. Nej ska det göras så ska det göras ordentligt tycker Jonas. Det ska vara tyll för hela slanten. Tyll, svanesång, isskulpturer och guldkonfettiregn. Det ska vara champagnefontäner, rosenblad och leenden. Vad det inte ska vara är ett simpelt överlämnande i rådhuset.

- Men älskling, börjar Jonas förfärat, innan han hinner besinna sig eller tänka efter. Men tyllen då, hur ska det bli med all tyll? Ja, alltså fortsätter han när han ser Frankies frågande och något irriterade blick, inte vill du gifta dig i ett simpelt rådhus älskling? En vacker lärka som du hör inte hemma i en sådan enkel boning. Du hör hemma bland kungar och prinsessor, bland guld och ädla juveler. Bland hertigar och hertiginnor.

Nu babblar Jonas, det inser han själv, men han kan inte besinna sig. Och han kan inte riktigt komma på vad han ville säga med sin monolog heller. Det var tyllen som fick honom på fall, den förbannade tyllen. Den åker ut tänker Jonas ilsket, inget hjärnförvridande tyll på hans bröllop! Nog för att tyll kan vara underbart... Så skirt, så vackert, så sprött och fulländat. Så, under..., damn!!!! Släpp den beordrar han sig själv. Släpp taget om tyllen!

Så börjar han känna folkhopens blickar bränna. De väntar på en fortsättning på hans feberivriga tirad i Frankies ära. Men Jonas har tappat tråden lite. Han kan inte komma på fler tröttsamma komplimanger och vackra ord, inte när de är riktade mot kvinnan vid hans sida. Hertigar och hertiginnor, jovisst fnyser han för sig själv. De skulle kasta en blick på Frankie och sedan fly åt andra hållet som om det gällde livet. - Men håller ni inte med, ropar han slutligen desperat till folkhopen. Håller ni inte med? Inte kan jag låta min lilla lärka gifta sig i rådhuset?

Till en början möts han bara av tomt stirrande blickar. Men snart stämmer ett medhållande mummel upp. Han har vunnit över pöbeln på sin sida. Till och med den mordiske dörrvakten ser, om inte direkt glad, så åtminstone mindre mordbenägen ut. Jonas börjar fyllas av en liten strimma hopp, kanske ska han klara sig ur det här med sitt vackra anlete i behåll trots allt. Den enda som inte ser helt övertygad ut är oväntat nog Frankie själv. Borde inte hon vara på Jonas sida i det här. Förstår hon inte vad som hänt, känner hon inte hur stämningen har vänts till deras fördel? Jonas försöker ge henne en menande blick. En blick som säger ”spela med din dumma kossa, vi har dem ju. Bondtölparna är på vår sida, ser du inte det?!”. Men den menande blicken övergår snart i en misstänksam snegling. För han ser något i hennes blick som han inte tycker om. Frankie ser ut som om någon har korsat hennes planer, en gärning hon inte tänker låta undslippa sig ostraffat. Jonas har också en känsla av att han själv är denne någon. Han kan bara inte för sitt liv komma på varför. Vad har hänt under den korta tid de tillbringat på Charlies som gör att Frankie vågar sig på något så farligt som att trotsa den store Mr Castell? Låt vara att hon inte gjort det öppet än, men Jonas har en känsla av att det bara är en tidsfråga innan Frankie ska sätta sina planer i verket.

En otrevlig tanke börjar slå rot i hans inre. Han har en känsla av att ha blivit lurad, att ha blivit förd bakom ljuset av en mästerlögnare. Av Frankie. Hon ser på tok för nöjd ut där hon står i mittpunkten för allas blickar och ler lyckligt. Här trodde Jonas att det var han som höll i trådarna, att han var den med makten och alla kort på handen. Kanske är det i själva verket Frankie som har suttit med den bättre handen hela kvällen, men först nu är redo att syna hans bluff. Vem har egentligen fört vem bakom ljuset? Han börjar bli osäker. Och en aning rädd. Frankie har definitivt något i åtanke och han är inte säker på att han vill veta vad.