Merry Christmas!

Ja visst ja, Alan Rickman (typ) hade något han ville säga också:

Har ni missat denna höjdare till julkalender borde ni lät gå in och höra övriga luckor.

Och ha nu en riktigt, riktigt God Jul mina fellow boktrianglare!!!

// Sofia

Julevangeliet enligt de Sade

Har ni inte kommit i julstämning än? Synd för er. Markis de Sades version av julevangeliet lär garanterat inte hjälpa er på traven. Läs och förfasas. Julevangeliet: Den barnförbjudna varianten.

”Då inbillar sig, efter vad ni påstår, den förskräcklige Gud som ni predikar att han har en son, en enda son, som han har fått från jag vet inte vilken förbindelse, för eftersom människan knullar ville hon att hennes Gud likaledes skulle ha knullat. Han avdelar från himlen denna aktningsvärda del av sig själv; man inbillar sig kanske att det är över de himmelska strålarna, mitt i änglaprocessionen, i hela universums åsyn som denna upphöjda varelse skall visa sig… Inte alls; det är i skötet på en judisk hora; det är i en svinstia som den Gud som skall rädda jorden visar sig; detta är den värdiga härkomst man tillskriver honom; men kommer hans aktningsvärda uppdrag att gottgöra oss?”

Stina

Gifttädets bibel av Barbara Kingsolver

Funderade först på att recensera ett gäng mysrysare - men det känns som att min credibilitet som boktrianglare kanske skulle må bra av att belysa att jag läser även annat än s.k pulp fiction.

Därför blir det istället en recension av en bok jag läste så långt tillbaka som i juni, nämligen "Giftträdets bibel". Lite av en gammal favorit är denna roman, men ändå inte den av Kingsolvers romaner jag gillar bäst. Precis som Atwoods romaner genomsyras denna av en torr ironi och komiskhet mitt i allt det eländiga.

Vi får följa en missionärsfamilj med en tyrranisk far som drar med sin fru och sina 4 döttrar till Belgiska kongo för att sprida Guds ord. Året är 1959 och det råder politisk oro i landet, men fadern ignorerar allt detta och försätter både sitt och familjens liv i fara.

Berättare i romanen är just de 4 döttrarna och i kortare stycken även modern. Den enda i familjen som aldrig får föra sin talan är fadern, utan han skildras endast genom de övrigas ögon – ömsom genom dyrkande ögon och ömsom genom mer kritiska beroende på vem det är som berättar. Och det är 5 väldigt olika röster vi får höra. Den 16-åriga Rachel, äldst av systrarna, är ytlig, fåfäng och helt ointresserad av allt som har att göra med Afrika. Leah och Ada, 14 år gamla, är två väldigt olika tvillingar. Leah är intelligent, men samtidigt den som kanske mest av alla söker den tyranniske faderns bekräftelse och Adah, som är handikappad och inte pratar är kanske den som mest av alla går sin egen värld och inte alls låter sig imponeras av fadern. Minstingen i familjen är Ruth May och hon uttrycker sig just som ett ungt barn och missuppfattar saker och ting och kommer till Afrika med ett barns öppna sinne. Föga förvånande är hon den första att få kontakt med byborna.

Och Kingsolver fångar alla dessa röster med precision, vare sig det är mamman eller minstingen som för sin talan. Det känns aldrig påhittat, utan in i minsta detalj verkligt.Det är här är dock ingen roman av den mer lättsmälta sorten, utan den kräver sin tid – men det tycker jag att den sådan här pärla till roman är värd. Just att komma in i den och beröras av den kan nog ta lite tid, för det är inte direkt en bok som fångar in en på en gång.

// Sofia

En tribut till Sofias gode vän Nick (plus en tävling)

Vi börjar med ett citat från pilotavsnittet av Mad Men, bara för att komma i stämning. Nick skulle nog ha trivts som fisken i vattnet på kontoret, särskilt i sällskap med Joan och hennes ”vällustigt fulländade former”.

Joan: I don't know what your goals are, but don't over-do it with the perfume. Keep a fifth of something in your desk. Mr. Draper drinks rye. Also, invest in some aspirin, some band-aids, and a needle and thread.

Peggy whips out a steno-pad and starts writing.

Peggy: Rye is Canadian, right?

Joan: You better find out.

Rye, det vill säga rågwhiskey är en amerikansk whiskeysort som måste innehålla minst 51 procent råg. Det finns också en kanadensisk rye, men där finns inget krav på att den ska vara tillverkad av mäsk gjord på råg. Rye har en lång tradition, och självaste George Washington tillverkade sin egen rågwhiskey i Mount Vernon. Den har haft lite svårt att hitta sin marknad efter Förbudstiden och börjar först nu få lite av en revival igen.

Men nog med tråkiga fakta och fram till den roliga delen, det vill säga recepten.



Photograph: Jennifer Hess

 Old Fashioned

Old Fashioned görs vanligen på bourbon, men kan med fördel bytas ut mot rågwhiskey enligt experterna.

6 cl rågwhiskey

1 tsk finmalet socker (eller en sockerbit)

2-3 stänk bitter: Angostura fungerar bra

Några droppar vatten

Placera sockret i ett lämpligt glas och stänk över de bittra dropparna. Tillsätt några droppar vatten och rör tills sockret har lösts upp. Tillsätt whiskeyn och blanda om. Addera några stora iskuber. Garnering som körsbär, apelsinskivor eller likande är för amatörer. En riktig karlakarl som du struntar förstås i sådant, och toppa för allt i världen inte med sodavatten, det är för sissys. En riktig man dricker outspätt.



Photograph: Michael Dietsch

Sazerac

Den klassiska drinken från New Orleans. Den gjordes ursprungligen på cognac, men receptet ändrades av dunkla anledningar till rågwhiskey.

1 tesked socker

3 eller 4 stänk Peychaud´s bitters

Några droppar vatten

6 cl rågwhiskey

1 tsk Pernod, pastis eller absint

Citron

Kyl ett lämpligt glas i frysen. Blanda socker, Peychaud´s bitters och några droppar vatten i ett mixglas. Blanda tills sockret har löst sig och tillsätt rågwhiskey. Tillsätt rikligt med is och blanda i cirka 30 sekunder. Häll i Pernod, pastis eller absint i ditt kylda glas. Vicka glaset för att täcka insidan och häll sedan ut det återstående. Sila innehållet från mixglaset ner i cocktailglaset. Pressa i lite färsk citron.

En Sazerac i handen och en bystig blondin i knät är början på en god kväll. Tänk dock på att välja en högklassig whiskey. En dålig whiskey ger en dålig Sazeraz. Vad gäller kvaliteten på blondinen kan en dålig flicka rent av vara att föredra. Dålig flicka plus god whiskey bäddar för en helkväll om ni förstår hur jag menar.

Och så en tävling

Och varför inte avsluta detta inlägg med lite Film Noir a la Bergman. Grabba drinkglaset och luta dig tillbaka. Radioteatern ger: Medan staden sover. En Norgren/Fyhr-produktion där essensen av Bergman har kokats samman till en hårdkokt historia där alkoholdimman ligger lika tät som krutröken. En värld där asfalten blänker regnvåt och där kvinnorna är lika vackra som livsfarliga. En värld där man inte kan lita på någon. Utom möjligtvis på sin Glock 54.

Bara lyssna och njut av finkulturen, eller var med och tävla om finfina priser. Inslaget är späckat med repliker från olika Bergmanfilmer. Kan du para ihop replikerna med rätt film? Kan du ens skilja dessa repliker från det andra dravlet (det vill säga från Kalles och mina kreativa tillägg)? Några är kanske givna, men det är inte helt lätt. Det finns närmare bestämt sju replikskiften från fem olika filmer.

Facit kommer att publiceras senare för den som är nyfiken. Årets sista (?) tävling folk. Vilka är med mig?

 Klicka för att lyssna på "Medan staden sover". Kanske det bästa du får höra i år.

Stina

X-böckerna - litteratur för den hårdkokta

Japp, som titel lyder har det blivit dags för en recension av 2 deckare ur den högklassiska X-serien. Där X står för ond bråd död.... Och en aningens unken kvinnosyn.

Mord med förhinder av Hans Lugar är en underbar kliché till deckare. Jag skulle nog kunna sträcka mig så långt som till att påstå att författaren faktiskt inte missat en enda av deckargenrens klyshor.

Här får vi möta femme fatales med ”vällustigt fulländade former” som ”går som en kvinna alltid bör gå, men som ytterst få kan”. De är dessutom i besittning av sovrum som ”slingrar sig omkring en på samma sätt som hyresgästen själv skulle ha gjort om hon varit hemma”. De har dessutom inga pojkvänner utan boyfriends och de är sannerligen inga duvungar.

Och de manliga hjältarna! De tar sina kvinnor på samma sätt som de tar sin whiskey – för att rensa hjärnan från sina olustiga, naggande tankar (Say what?!), de skjuter med sina puffror och de har inte händer, utan labbar.

Handlingen kretsar kring den hårdkokta privatdetektiven Farell som ska utreda mordförsöket på en ung och vacker societetsflicka. Och ta inte mitt ord för det, utan döm själva om hur man inte kan låta bli att älska en inledning som denna:

-Vill ni ta reda på vem som mödat mig, mr Farell? Sa hon.

En deckare möter alla möjliga typer, men det var garanterat första gången ett lik promenerat in genom min dörr. Och om den här läckerbiten var ett lik så var det ett som jag gärna skulle dela kista med!

Ja ni ser ju själva vilken läsklassiker detta är! För övrigt dricks det ryes titt som tätt i boken. Och jag blir inte klock på vad det kan vara, men gissar på att det förslagsvis är whiskey. Input, någon?

Detektiven är dödsdömd av Michael Storme bjuder tyvärr inte alls på samma klass av underhållning, även om också denna har sina ljusa stunder. Det mest underhållande av allt måste ändå vara den gifta detektivens benägenhet att strula runt med allt som har två ben och rör sig, utan att det tas som något konstigt på minsta vis. För att inte tala om att han på typ varannan sida styrker sig med något starkt, vare sig klockan är 10 på morgonen eller kvällen. Härligt!

Först funderade jag på att dra handligen i korthet, men då denna mest verkar vara en ursäkt för att huvudpersonen ska få strula runt känns det ganska onödigt. Vi kan nöja oss med att det handlar om en privatdetektiv som dras in i en utredning som visar sig dödligare än vad han kunnat ana. Inte så passa dödligt dock att vår hjälte inte hinner med att lägra en och annan kvinna samt till och med delta i en orgie. Tur för honom då vår hjältinna enligt vår hjältes noteringar är ett enda välskapt isblock, vilken han dock känner på sig sitter inne med dolda passioner som en verklig konstnär kan få att flamma upp. Om han har rätt i antagandet, ja, ni kan ju gissa....

Man måste ju ha sina prioriteringar, som jag är säker på att vår privatdetektiv Nick skulle ha hållit med om.

Ja ni ser ju att jag haft fullt upp under året med att plöja den ena klassiska romanen efter den andra :).

// Sofia

Common People like me

Vad skönt att Allt snart är utläst, och vilken rolig idé med att beskriva sig själv igenom sångtexter.
Eftersom jag gillar så många olika band var det svårt att välja bara ett. Därför lät jag slumpen avgöra. Först gjorde jag en lista på de tio mest spelade artisterna i min Ituneslista, sedan tog jag en av mina älskade D10 och skulle slå fram en vinnare. Men eftersom det var ett tag sedan jag rollspelade tyckte jag det var så kul att rulla att jag slog fram fyra kandidater. Sedan tog jag min D4 och slog fram en vinnare. Som en mesigare version av Battle of the bands, skulle en kunna säga.

Choose a band and answer only in song TITLES by that band:
My Chemical Romance 

Are you male or female:
Common People

Describe yourself:
The kids from yesterday

How do some people feel about you:
Heaven Help Us

How dou you feel about yourself:
Teenagers

Describe where you want to be:
House of Wolves

Describe what you want to be:
Give 'em hell, kid!

Describe how you live:
Under Pressure

Describe how you love:
I don't love you

Share a few words of wisdom:
You know what they do to guys like us in Prison

Videon fick bli Helena, på grund av den snygga begravningsscenen. Ungefär som att ha en flashmob på en begravning. Rätt kul idé när jag tänker efter, som en uppdaterad version av en irlänsk begravning.

Om jag lyckats följer även en bild på min beslutsprocess:

Högkvalitativ deckarfrossa

Under våren och sommaren var jag lätt graviddimmig i hjärnan (ja, vi kan ju skylla på det i alla fall) vilket väl får sägas avspeglas på valet av litteratur då jag under dessa månader riktigt frossade i högkvalitativ litteratur såsom mysrysare och halvtaskiga deckare. Att frosseriet delvis fortsatte under hösten kan vi ju bortse ifrån. Tänkte ta en lite närmare titt på 3 av deckarhistorierna som jag utan att skämmas det minsta över läste på bussen på väg till och från jobbet.

Mord är ingen konst av R.S Pratcher
Det roligaste med denna historia, på engelska ”The da Vinci affair” är att författaren/översättaren verkar ha vissa problem med sin konsthistoria då da Vinci kategoriskt benämns som Lionardo.

Jobbet denna gång är allså att hitta en stulen tavla av ovan nämnda konstnär.

Det här är en rktg höjdare inom genren, kryddad med underbara uttryck som hur hjälten ”satte två piller i kistan” på sina offer. Att brudarna benämns kategoriskt bevämns som sockerhumlor och tårtsmulor är inte heller fel och inte heller det faktum att i alla fall en av dessa brudar är färdiggräddad och välsmakande som italiensk pizza direkt från en ugn nere vid medelhavet, fortfarande varm...he he.

Hjältens pistol är för övrigt döpt till Emma...

Nu blev ni sugna på lite deckarläsning, va?! För den som vill låna är det bara att hojta. Jag vill ju inte vara skyldig till att ni missar en literär pärla som denna.

Snuten som knäcktes av Carter Brown
En, ehhhh, intressant historia om polisen Al Wheeler som blir indragen i skumraskaffärer av den rike pampen Edward Sloan, som vill att Al letar reda på hans försvunna dotter. Större delen av handlingen kretsar kring vilka drinkar Al sveper, vilka flickor han spanar in och vilken sjutusan till karlakarl han är. Alla kvinnor typ dånar när han så mycket som sneglar åt dem, och vid utfrågningar av vittnen är det snarare regel än undantag att det slutar i sänghalmen. Visst ja, en orgie hinns med också. Tillåt mig hånflina.

Smäll i Sibirien av J Bruce
En riktigt underhållande historia om agenten och tuffingen Hubert (!) som infiltrerar ryssarnas topphemliga laboratorium genom att låtsas vara den tyska vetenskapsmannen dr Menzel. När han inte försöker snoka reda på hemligheter, eller planerar sin flykt, spenderar han tiden med att få fiendernas kvinnliga agenter i säng. Han blir dessutom prakiskt taget knuffad i sängen för att det ska öka hans motivation för att hjälpa ryssarna med det vetenskapliga genombrottet. Kvinnosynen är ehhh, intressant. Här finns välskapta blondiner som har allt en man kan önska och beskrivs så här av en manlig karaktär; ”Hon heter Joyce. Men du kan också vissla på henne. Om du befinner dig på en bar när du visslar så lystrar hon”.

Ska bara avsluta med att ni har mycket att se fram emot framöver då jag fortfarande har ett tiotal Mysrysare att recensera samt ett gäng deckare i X-serien. Låter det inte lovande så säg?!

// Sofia

Utmaning antagen!

Självklart måste jag anta din utmaning, Stina! Och du gissade helt rätt - det blir Bob Dylan för hela slanten:

Choose a band and answer only in song TITLES by that band:
Bob Dylan

Are you male or female:
Girl from the North Country

Describe yourself:
Sad-Eyed lady of the Lowlands

How do some people feel about you:
Youre a big girl now

How do you feel about yourself:
Ugliest girl in the world ;)

Describe where you want to be:
Born in time

Describe what you want to be:
Forever young

Describe how you live:
Tangled up in blue

Describe how you love:
Just like a woman

Share a few words of wisdom:
Don’t think twice its alright

Och jag ska väl inte vara sämre än att jag också bjuder på en musikvide på temat. Men det får bli en cover. Det är Charlotte Gainsbourgh som gör en riktigt vacker version av Dylans "Just like a woman".

Det som var allra vackrast och allra osäkrast, allra skörast och allra starkast

Kärlekens geografi är en historia om besatthet och kärlek. Författaren möter en yngre man, en konstnär, som använt hennes Dagbok som inspiration till ett av sina verk. Detta korta möte förändrar allt. Till en början nöjer hon sig med att följa honom på avstånd via hans hemsida. Genom att nagelfara fotografier från festkvällar, studera kommentarer i kommentarsfältet och läsa krönikor bygger hon upp en bild av honom. Bland alla dessa pusselbitar finns ledtrådar till hans liv. Det känns livsviktigt att få veta allt om honom. Kanske kan något hos honom avslöja en ännu okänd sida hos henne själv.

I månader bygger hon grunden för denna envägsrelation, en handling som inger henne både en känsla av makt och av skam. Hela tiden medveten om illusionen, att hon istället för att närma sig verkligheten med varje ny ledtråd om hans liv kanske fjärmar sig från den. Hon tvekar för att kontakta honom på riktigt men gör det slutligen när illusionen hon byggt upp inte längre räcker till.

Hon sänder iväg ett mail. Och han svarar. Där någonstans börjar det på riktigt, något som liknar kärlek.

Jag tycker om sättet som Nina Bouraoui bygger upp historien på. Hon har ett långsamt, ordrikt, poetiskt vindlande språk som berättelsen vilar på. Det är alltigenom intensivt och det finns inga passager där man som läsare får chansen att vila. Varje ord är laddat med en väntan och en längtan som bara tycks öka. Man väntar på en urladdning, ett klimax som  ska ta udden av det hela, men någon sådan kommer inte. Desperationen finns kvar.

Som ni förstår gillar jag det här och jag kommer definitivt att läsa mer av Bouraouis.

 

Stina

 

Tainted love

Vänner för livet är boken som tog min Per Hagman-oskuld, och det tackar jag Boktipset för då jag vunnit den i en av deras veckotävlingar. Tack Boktipset, jag hade aldrig kunnat göra det utan er. Eller det hade jag nog, fast det skulle ha dröjt. Per Hagman är en sådan författare jag tänkt länge att jag borde ge en chans. Men sen har jag inte gjort det ändå för att jag tänkt att det inte är något för mig. Att det är för hårt och för sjaskigt och trasigt. Att jag inte orkar med Hagmans söndriga människor.

Men det gör jag visst visar det sig. Jag mer än orkar med dem, fastän de är precis sådär trasiga och vilsna och självdestruktiva som jag föreställt mig. De är båda unga vuxna men ingen av dem har vuxit upp. Sophie är dottern till en världsberömd jockey medan Erik kommer från helt andra och betydligt enklare förhållanden, men i varandra ser de något de känner igen. Båda är brända av tidigare erfarenheter och livrädda för att släppa någon inpå. Det är en kärlekshistoria, men ingen självklar sådan.

Det dröjer nästan halva boken innan den ens tar sin början. I föregående kapitel får vi växelvis ta del av de bådas tillvaro. Vi får lära känna dem ordentligt och förstår hur relationen dem emellan redan från början blir så komplicerad. För de här båda individerna med taggarna på utsidan finns ingen tanke om enkel kärlek. Inte så konstigt då att de kämpar emot.

Jag kan inte säga att jag köper karaktärerna helt. Särskilt Erik har jag svårt för. Samtidigt finns det något där som gör det svårt att värja sig. Jag vill tycka om dem men jag lyckas inte helt. De är helt enkelt inga personer som är lätta att tycka om och det har nog heller aldrig varit tanken. Oavsett känslorna de väcker sugs man in i deras värld, och trots det skitiga runt omkring är det en värld jag inte har något emot att vistas i. Jag ser rent av fram emot att besöka den igen.

Stina

I Am A Laser

Tyckte att Lowdens förra dagboksinlägg var ganska kul, så jag var tvungen att göra en rip-off. Jag uppmanar er att göra detsamma om ni har tid och lust. Får jag gissa att Sofia väljer Dylan i så fall? Vad det blir för Alex del vågar jag inte ens försöka gissa, men säkerligen blir det något bra :)

I Am A Laser. Vad är ni?

Choose a band and answer only in song TITLES by that band:

David Bowie

Are you male or female:

I Am A Laser

Describe yourself:

I´m Deranged

How do some people feel about you:

Space Oddity

How do you feel about yourself:

A Small Plot Of Land

Describe where you want to be:

There Is A Happy Land

Describe what you want to be:

Future Legend

Describe how you live:

Brilliant Adventure

Describe how you love:

Love You Till Tuesday

Share a few words of wisdom:

The Pretty Things Are Going To Hell

Avslutar med en Bowie-tribut. Ni har säkert sett den förut, men den är så bra att man kan se den igen. Jag gissar att Maroon 5 inte sett den här videon innan de skrev sin hitlåt.

 

 

 

Stina

Oh Well There´s Always Reincarnation

Det slår mig när jag räknar efter att jag inte har läst en enda rad i Allt på nästan exakt ett år (senaste rapporteringen var 8 december 2011). Times flies. Särskilt när man gör roligare saker än att läsa trista böcker.

Men nu är jag på begäran (Sofias) igång igen. Ni kanske inte tror mig (eftersom ni hört det förut) men 2013 är året då den här stentrista romanen kommer att bli utläst. 92 sidor kvar bara, så nu har nedräkningen börjat på allvar.

Vecka 60-112.

 

Det bästa

2005 Vecka 44 Tisdag (s. 532-533)

Choose a band and answer only in song TITLES by that band:

Fosca

 

Are you male or female:

My Body Isn´t Me

 

Describe yourself:

Diary of an Antibody

 

How do some people feel about you:

Square in the Social Circle

How do you feel about yourself:

On Earth to Make the Numbers Up

 

Describe where you want to be:

There Is Another Country

 

Describe what you want to be:

The Director´s Cut

Describe how you live:

Live Deliberately

 

Describe how you love:

Supine on the Astroturf

 

Share a few words of wisdom:

Oh Well There´s Always Reincarnation

Det värsta

Resten

84 sidor lästa sedan sist.

Är nu på sidan 536, dvs 92 sidor kvar.

Stina

Månadens tips: Lär känna era dödssynder

Jag kan för övrigt starkt rekommendera tidningen Dagens artikelserie om de sju dödssynderna. Ett litet tips om ni vill lära känna era dödssynder riktigt bra. Sök på kardinalsynd så får ni fram dem. Ett förslag är att ni börjar med den aktuella lättjan.

Stina

Månadens tema December: Acedia

 

Den sjunde dödssynden är den som kan vara svårast att definiera. Latinets acedia härstammar från grekiskans akedia. De betyder ”frånvaro av att bry sig”, ”slöhet”, ”likgiltighet”, ”leda”, ”att vara uttråkad” och förstås ”lättja”. Man kan se att de kommer från samma källa men det är stor skillnad på att ligga och lata sig en hel dag och att vara utled på livet.

 

Thomas av Aquino beskriver acedia som strategin att fly från världens sorg. När vi inte orkar med fler besvikelser och sorger, lidanden och misslyckanden kan det hända att vi väljer att vända oss bort från allt. Att vi väljer ett icke-liv framför att leva. Vi orkar inte fortsätta kämpa utan retirerar till likgiltighet, en slags andlig apati, där tillvaron alltmer töms på mening och innehåll.

 

Straffet i helvetet för synd av detta slag är att kastas i en ormgrop. Det kan nog vara effektivt. Det är nog svårt att vara apatisk och likgiltig när man delar utrymme med en mängd slingriga och krälande reptiler.

 

Varje dödssynd har en dygd som de ibland kan förväxlas med, i detta fall försiktighet. Månadens kvinnliga karaktärer har båda levt sina liv försiktigt, om än inte nödvändigtvis dygdigt. De har av olika anledningar valt att stänga av, en skyddsmekanism som hindrar dem från att leva fullt ut. Riktiga känslor är farliga och att visa sårbarhet har sitt pris. Men riskerar man ingenting kan man heller ingenting vinna. Och kanske är det dags att ta språnget och våga. Att släppa taget och riskera att falla eller upptäcka att man står stark.

 

Månadens bok Mina fräknar handlar om 40-åriga Karin. Hennes liv har inte riktigt blivit som hon tänkt sig, varken privat eller karriärmässigt. Mellan uppdragen hos ett bemanningsföretag sitter hon mest hemma och betraktar livet som pågår utanför. Men något är på väg att hända som motvilligt väcker henne ur sin avsomnade tillvaro. Förändring är på väg och det börjar med hennes fräknar.

 

I Vänner för livet möts två trasiga människor, Sophie och Erik. De är inte vana att släppa andra inpå livet men ser något i varandra som kanske gör det värt risken.

 

Månadens bok: Mina fräknar – Sofia Hallberg, 2012.

Vänner för livet – Per Hagman, 2010.

 

Jag låter Margot från The Royal Tenenbaums representera månadens tema Acedia. Bilden är hämtad från http://www.tumblr.com/tagged/margot-tenenbaum

 

Stina

Bruno Mars - The Lazy Song

Yep, it's the story o my life.

Tack Stina!

Tack Stina för att du fått min man att gå och sjunga på denna:

Hoppas du också får den på hjärnan :)

// Sofia

It´s done!

Månadens tema är efter mycket velande äntligen bestämt. Med tanke på att det redan är den 5 december kanske ni tycker att det vore hög tid att publicera det också. Men jag orkar inte. Istället får ni som uppladdning hålla till godo med ett trevligt you tube-klipp.

Vilka böcker det blir får ni se imorgon. Kanske… om det inte känns för ansträngande.

Stina

Pojkarna från Brasilien av Ira Levin

Det här är en bok som har legat i min ska-läsa-hög ett bra tag, ja ett år eller så hade den nog legat innan jag i maj äntligen kom mig för att börja läsa den. Jag hade i ärlighetens namn inga större förhoppningar på den och tyckte vid en snabb bläddring i den att den verkade ganska trist. Bara ännu en bagatell till deckarhistoria tänkte jag, och enda anledningen till att jag köpte den var att jag gillade författarens dystopiska ”En perfekt dag”. Deckar/thriller-genren är ju som bekant inte heller någon favoritgenre.

Döm om min förvåning när jag efter något kapitel kommer underfund med att det här är en riktigt bra historia.

Levin bygger upp sin historia bra och man blir riktigt nyfiken på vad det är som är i görningen. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att boken inleds med att ett gäng högt uppsatta nazister har ett möte där det bestäms att 94 65-åriga män i 9 olika länder ska mördas under en period av 2,5 år. Den stora frågan är alltså varför. Spännande, trovärdigt och mycket underhållande.

Läs den när ni får tid!

// Sofia

Dystopi x 2

Nu är äntligen alla temaböcker från förra månadens tema utlästa och därför passar det ju bra med en gemensam recension av dem.

Först utläst blev "Delirium" av Lauren Oliver. Romanen, som började verkligen lovande, utspelar sig i en värld lik George Orwells "1984". I denna värld ses kärlek som en sjukdom och botas med en operation vid 18-årsåldern. Men den tar sig tyvärr aldrig riktigt och samtliga karaktärer känns ganska platta och tråkiga. Trist, för det känns som att en bok med en story som denna hade kunnat bli betydligt intressantare då uppbyggnaden av världen i sig känns realistisk, genomtänkt och verklighetstrogen.

Om det inte vore med det skickliga handlag som Oliver byggt upp sin dystopiska värld hade den knappt varit värd tiden det tog att läsa den, men just på grund av detta har jag ändå behållning av historien och kan ha överseende med att den är ganska förutsägbar. Vet dock inte om jag kommer att orka engagera mig så pass mycket att jag läser fortsättningen.

Kort sammanfattat kan man alltså säga att det här är en roman att läsa för den som gillar skickligt uppbyggda dystopi-världar och kan ha överseeende med en ungdomsroman som är föga överraskande.

Sist utläst blev "De vassa tändernas skog" av Carrie Ryan, vilken helt klart var en av de bättre temaböckerna förra månaden. Det är en zombiedystopi om en by som är omgärdad av stängsel som enda skydd mot hungriga zombies. Författaren har tagit sig tid att bygga upp världen på ett bra och genomtänkt sätt, med ritualer och trossystem som lånat drag av äldre tids ordning och det känns trovärdigt då världens undergång i form av zombies nog skulle få världsordningen att ändras och bli mer fokuserad på frågor kring relationer och vikten av att bygga upp ett nytt samhälle. Men triangeldrama igen?! Kom igen alla ungdomsboksförfattare! Å andra sidan är detta ett av de bättre försöken till triangeldrama jag set då det faktiskt är en viktig del av handlingen.

Helt klart måse jag alltså säga att jag tycker att dystopi-temat förra månaden var en riktig hit. Synd bara att jag skulle välja en så urusel månadsbok. Vad tycker ni? Hunnit läsa någon av dystopierna ännu? Vilken var bäst?

// Sofia

Sweet Valley fiesta

Vad passar väl bättre så här en lat söndagsmorgon än att riktigt frossa i utomordentlig tvilling-litteratur? Inget jag kan tänka mig i alla fall så därför blir det tvillingboksrecenserande för hela slanten. De flesta är lästa för flera månader sedan, ja så pass långt tillbaka faktiskt att jag fortfarande var gravid medan jag plöjde dem. Jag ligger som sagt efter den del vad gäller blogguppdateringar.....

Ni vet väl för övrigt att andra delen i Sweet valley Confidential-serien nu går att beställa i bokform?! Yay!!! Nu kan man även för första gången någonsin också ladda ner de tolv första delarna i Sweet Valley High som e-book. Sannerligen något att fira!

Men för att återgå till recenserandet så börjar vi väl med ''Tvillingarna 66. Kärleksbrygden''. Ja vad kan man säga? Det är en småmysig bok med tvillingarnas kompis Mary i centrum. Tönten Peter Burns verkar vara kär i henne och även om han är trevlig kan hon verkligen inte förstöra sitt rykte som enhörning genom att bli sedd tillsammans med honom. Ett beteende jag är säker på att vi alla kan förstå... Alla beter dig (relativt) normalt för sin ålder, Jessica smilar in sig hos alla hon känner för att få chansen att på på Johnny Buck-konsert och Elisabeth skriver och gör extraarbete efter skolan – med andra ord är allt som vanligt i Sweet Valley and I like it!

Jag har även fått tag på en bok i den nyare Jessica och Elisabeth-serien. "Älskar, älskar inte" heter denna, den 14:e i ordningen, och den fungerar inte alls! Folk beter sig som om de vore 5 år gamla och det finns inte en chans i världen att Jessica Wakefield skulle bete sig så här osäkert när det kommer till killar. Hon och Damon har precis blivit ihop och Jessicas osäkerhet gör att allt blir fel hela tiden. Totalt otrovärdigt.

Mot mina principer har jag också införskaffat den första delen i SVH-serien som är baserad på den urusla tv-serien från 90-talet. "Till varje pris" heter den och jag vara bara tvungen att ha den när den ju var så billig. Den består av 4 ministories baserade på avsnitt ur den verkligen rätt avskyvärda tv-serien. Då jag inte hade några större förväntingar på den måste jag ändå erkänna att man i bokform mycket bättre fångat karaktärerna än vad man gjort i tv-serien. Men ändå – det här är inget bra!

Annars är det mest Sweet Valley High-böcker som har blivit lästa och det blir väl bäst att recensera dem i kronologisk ordning. Först ut är nr 31, "Oväntad rival". Det bästa med den här boken var att jag äntligen fick en förklaring till hur Elisabeth blev ihop med Jeffrey French, stadigvarande pojkvän efter uppbrottet med Todd. Han verkar kanske inte var världens mest spännande person (men det är ju å andra sidan inte Elisabeth heller...), fast tråkigare än Toddarn är det nog svårt att vara. Det talar till hans fördel i alla fall att han är totalt ointresserad av tråkiga Enid, som Elisabeth försöker para ihop honom med. Kul också med det icke så PK med tvillingarnas kusin som beskrivs som en tjock tönt, då hon måste ha minst hela 5 kgs övervikt. Och hon läser och ser på utländsk film – så mesigt – precis som om inte det är det enda mesproppen Elisabeth verkar göra på sin fritid.... Fast nu har ju Elisabeth verkligen inte 5 kgs övervikt (med det kommer Bettan, vänta några år bara, moa ha haaaa), så det måste vara däri hela skillnaden ligger.

Härnäst är det nr 33, "Ny i familjen" som står på tur i recensionsordningen. Den är tyvärr en rätt medioker tvillingbok, om fosterbarnet Sally som flyttar in till kusinen Dana Larsson och låter sig köras med för att hon är rädd att bli utkastad. Så moraliskt sockersöt att man mår lite, lite illa. Och naturligtvis ordnar sig allt på slutet – hon blir adopterad, får den söta killen och blir som en syster för sina kusiner. Ehhh, verkligen troligt – not!

Ännu en ganska medioker bok är nr 41, "Oväntat bekymmer". Den handlar om Enid, vars mormor kommer och bor hos familjen efter det att morfadern dött. Enid är överlycklig då hon och mormodern alltid kommit bra överres, men mormodern verkar så förändrad. Hon är krävande, klagande och vill ständigt ha sällskap. Enid vill kunna umgås med sina vänner – men mormodern sätter effektivt stopp för det. Naturligtvis löser sig allt på slutet, men innan dess har man hunnit störa ihjäl sig på Enids mamma som själv, som vuxen, inte orkar ta ansvar för mormodern utan överlåter det ansvaret på sin 16-åriga dotter.

Ni får ha en fortsatt trevligt söndag!

// Sofia

Främmande fåglar av Lorrie Moore

Recenserade en enda novell från denna samling för ett bra tag sedan nu, strax efter att lillgrabben anlänt faktiskt. Det var den underbara och gripande novellen ”Sådana människor är de enda människorna här: Kanoniskt joller på Pädd onk”, om ett litet barn, en bebis, som får cancer. Riktigt hemsk och fängslande och att jag läste den när min egen lilla bebis bara var någon månad gammal gjorde det nog bara än mer träffande.

Samlingen består av ett tiotal olika noveller, varav vissa var outstanding, vissa riktigt bra och en del som bara kändes ok. Det novellerna har gemensamt är dels den ironi som genonsymrar berättelserna och dels att de alla egentligen handlar om vardagliga saker, men med huvudpersoner som befinner sig i en för vardagen ovanligt situation; de är sjuka, någon har dött eller så reagerar de inte stereotypt på något som händer. Som exempel får vi i  novellsamlingen möta favoritbarnvakten som helt otippat råkar tappa ett spädbarn i golvet så att det dör, mannen som blir besatt av av tanken på vilken sång en människa skulle sjunga under dödshot och kvinnan som helt tappar fotfästet i livet efter att hennes katt dött. Jag tänkte regogöra för några av mina favoriter.

”Vilket är mer än jag kan säga om vissa andra” handlar om relationen, en ansträngd sådan, mellan mor och dotter. Liksom flertalet noveller skildrad med en ironisk ton mitt i allt det gråa, som att dottern gifter sig med den evige pojkvännen Bob för att hunden Randolph dött av njursvikt och hon inte kommer på något annat sätt att döva sorgen. Eller som när hon, för att hon är för duktig på jobbet, beordras ut att föreläsa på gymnasieskolor när hon helst av allt bara vill stanna på sitt kontor utan att bli störd. De ger henne dock semester först och det är på denna semester vi som läsare får följa med. En semester som modern, till hennes förtretelse, bestämmer sig för att följa med på. Inte blir hon mindre förtretad av att modern tvinger henne att sätta sig och kissa bakom murar för att hon tycker att det tar för mycket tid att hitta en toalett. Mamman är den som vill prova på saker under resan, som att utmnana sig själv med att bestiga ostadiga broar uppspända mellan höga klippor – men efter just ett sådant företag kommer hon tillbaka oväntat tystlåten och när de beger sig ut på ännu ett företag, att hängande över ett högt bröstvärn kyssa en helig sten, blir den våghalsiga mamman plötsligt skräckslagen. Men det slutar ändå vemodigt vackert.

I ”Bert är död” har katten Bert dött varvid matte Aileen börjar att ta till flaskan. Hon sörjer att hon förlorat alla band med djurvärlden; inga pälshår längre i soffan, mattan är torr och utan klösmärken och köjksvrån där matskålen stått är inte längre grisig av makrillgryta och farlig att gå på. Omgivningen reagerar med att det måste vara missriktad sorg och att hon nog egentligen sörjer något helt annat.

”Men det är bara Bert, säger hon bestämt. Det var bara hennes rarar vackra katt, hennes bästis sedan 10 år tillbaka, som hon hängt ihop med längre än både man, barn och hälften av vännerna”.

Till sist börjar hon gå i terapi, då hon hittar en terapeut med specialpaket inför julen. Ironi var det som sagt.

”Om du vill det så okey” handlar om Mack och Quilty, den senare blind advokat och den andra hantverkare som mot alla odds blir ett ganska så omaka par. De driver på semestern omkring på en improviserad roadtrip och besöker kyrkogårdar och kända sevärdheter och smågnabbas med varandra och driver med sig själva och omgivningen. Som när Quilty drygar sig om sin biografi som han säger ska heta: ”I sällskap med min soffa: en blind mans guide till livet”. För att inte tala om följande stycke:
Quilty; Innan Hemingway skrev om sina hjältar, sa Quilty och låtsades läsa högt ur guideboken, sköt han dem. Det ansågs vara ett ovanligt men inte helt unikt sätt att få igång den kreativa processen. Ändå diskueras det inte nämnvärt, inte ens i litterära kretsar.

Just det stycket får mig av någon anledning att tänka på oss, Stina. Jag kan faktiskt se dig och Kalle flumma omkring på ett liknande sätt.

Någon annan som läst någon riktigt bra novellsamling på sistone? Do tell me!

// Sofia

Scott Westerfelds Ful-triologi

Så, då jag har så många recensioner som ligger och väntar på att hamna på vår briljanta blogg får det bli en gemensam recension för Westerfelds triologi om Tally Youngblood. För att lätta upp lite bland all text, och för att det är kul, infogar jag illustrationer (i form av kort) till varje del.

Och vad passar väl bättre så här i juletid än denna bild att få representera den första delen, nämligen "Ful" ?

Ful av Scott Westerfeld



Läskigaste jultomten?

 Visst måste man gilla en bok som inleds med meningen ”Försommarhimlen hade samma färg som kattkräks”.

Första delen i en triologi om en värld där man på sin 16-årsdag opereras om till en snygging, en operation som man anser nödvändig för att ingen diskriminering ska kunna förekomma genom faktorer som hudfärg, längd eller kroppsbyggnad. I en sådan här värld ses det normala som ohyggligt fult och alla icke-opererade är vardagligt kallade fulingar, uglies.

Berättelsen är välskriven, med personer som beskrivs relativt välnyanserat och med en hjältinna som verkligen inte är en hjältinna. Det är vännen Shay och inte vår hjältinna Tally som ifrågasätter operationen och planerar att fly ut i vildmarken till en grupp likasinnade.

Bra uppbyggd värld som känns trovärdig, med högteknologiska snyggingleksaker, en slit-och-släng-mentalitet och människor som är inspärrade i sina städer utan att någonsin se något annat. Blir sugen på att läsa fortsättningen och det måste vara ett gott betyg.

Ful eller snygg? av Scott Westerfeld

Jag vet att jag tycker att hen är snygg i alla fall..

Andra delen i Ful-triologin. I denna har Tally överlämnat sig för att bli snyggingopererad. Efter operationen har hon glömt syftet med att bli snygg, nämligen att testa ett botemedel som ska få bukt med lesionerna i hjärnan – en bieffekt av snyggingoperationen som inte bara gör en snygg, utan även ganska dum. Men trots operationen kan hon inte skaka av sig känslan av att något är fel.

Även i denna del känns världen trovärdigt uppbyggd, men vissa saker blir lite lätt fåniga som när en del snyggingar skär sig för att hålla snyggingdimmigheten borta.

Är också lite undrande till hur snabbt hon glömt bort flörtobjektet David från första boken, och istället med hull och hår kastar sig in i en ny relation, med snyggingen Zane. Men ja, ja, så är hon ju bara en tonåring också så det kan jag väl köpa.




De rätta av Scott Westerfeld

Mer speciell än så här blir man bara inte!

Den sista delen i triologin om Tally Youngblood. Här är hon omopererad igen, men denna gång en riktigt speciell operation, då hon operats om till agent för stadens försvarsstyrka ”Speciella omständigheter”. Operationen har gjort henne till en slags supermänniska, med Wolverine-skelett, omänskligt snabba reflexer och inbyggd radiokontakt via hudantenner med resten av speciella omständigheters specialgäng, de så kallade cutters-gänget. Samtliga medlemmar i gruppen är omoperade snyggingar som skar sig själva för att fortsätta vara bubbliga och hålla snyggingdimmigheten borta.

Som speciell har Tally blivit opererad för att känna förakt med alla som inte är speciella som hon själv, och stackars Zane som på grund av misslyckad medicin för att bli botad från hjärnlesionerna är allt annat än perfekt får henne att må illa. Men istället för att vilja förändra sitt eget sätt att tänka vill Tally få även Zane omopererad till en specialare för att hon ska kunna leva tillsammans med honom.

Lever inte riktigt upp till triologins övriga delar och slutet tycker jag faktiskt är ganska fånigt.

// Sofia

Den otröstade av Kazuo Ishiguro

Försökte ta mig igenom denna några stentrista vintermånader i början av året, men boken var så stentrist att den inte blev utläst förrän i maj. Lite som Stina och hennes Martina Lowden-försök. Hur går det förresten på den fronten, Stina? Gjort några framsteg? Saknar dina Lowden-uppdateringar.....

För övrigt; Vilket misslyckat och stentrist Kafka-försök! Om en berömd pianist som är på besök i en stad för att gästa ett evenemang, men där han aldrig riktigt verkar få koll på vad det är som står på schemat. Han möter människor till höger och vänster som får honom på avvägar och försenar hans redan förvirrade schema. Det känns som om Ishiguro velat bygga upp miljön till en enda lång drömliknande händelse, där saker händer som det endast kan göra i drömmar som att byggnader förändras och människor han möter i ena stunden är främlingar och i andra välkända familjemedlemmar.

Nej, det här är inte en roman för mig! Det händer liksom inget annat än att huvudpersonen flänger omkring och möter jobbiga människor som han i mitt tycke mest borde ha gett fingret istället för att hjälpa. Det ska säkert vara djupt på något sätt och ge inskt i människans natur eller något annat dravel, men jag är nog för okulturell för att kunna uppskatta det. Jag menar, titta bara på litteraturen som för till fället ligger nedpackad i min väska – inte en, utan två tvillingböcker och sen visserligen ”Pappa Goriot” också. Där tyvärr inte heller den sistnämnda gett mig så mycket...

// Sofia

Sweet Valley Confidential – Francine Pascal

För att fira att jag äntligen har fått tid att läsa lite ypperlig Sweet Valley-litteratur, vilket jag utan att skämmas klämmer på bussen till jobbet, he he, kommer här en något försenad recension av Sweet Valley Confidential som ingick i Stinas vredestema under juni månad. Å andra sidan känner jag att jag för en gångs skull kompenserar upp detta genom att varva tvillingläsningen med "Pappa Goriot", vilken egentligen ju var maj månads månadsbok... men, men bättre sent än aldrig.

Ja, jag vet inte riktigt vad man kan säga om denna fortsättning på tvillingarns öden och äventyr. Tvillingarna har blivit 27 och ingenting verkar sig likt i Sweet Valley. Jessica har blivit ihop med Todd (!) och planerar bröllop (!!), Steven har blivit gay (!!!) och är ihop med ingen mindre än Aaron Dallas (vilken Jessica hade en långvarig fling med i tvilling-serien...), Winston har blivit en douche och Elisabeth hankar sig fram i New York och har hör och häpna blivit bästa vän med Bruce Patman.

Som läsare blir man minst sagt förbryllad över vissa av vändningarna i historien för att inte tala det faktum att vissa av karaktärerna känns helt out of character för att uttrycka sig milt. Det som är mest störande är dock att allt inte riktigt hänger samman med övriga serier rent storymässigt. Som att Elisabeth och Todd i den senaste serien, Sweet Valley University, gjort slut långt innan han och Jessica hockar up i denna serie och en hel del andra, mindre detaljer.

Kul ändå med en fortsättning och att tvillingarna fortsätter att åldras i takt med mig. Vad kommer härnäst? Jessica och Elisbeth som trötta småbarnsmorsor eller kanske Elisabeth och Jessica goes Pantertanter.

Ett plus för övrigt för att den annars så präktiga Elisaneth inte direkt kan sägas spotta i glaset i denna historia. You go girl!

// Sofia

Bära mistel av Sara Lidman

I väntan på att månadens bok äntligen ska bli ledig (ligger just nu 7 resp. 8 i köplats) kan det vara på tiden att recensera en av augustis utlästa böcker. På sätt och vis tycker jag att den passar in i månadens tema, dels då den ena huvudpersonen är gay och dels för att de båda huvudpersonerna är sådana som i sin tid (romanen utspelar sig på 1930-talet) gick emot rådande konventioner. Jag pratar om Sara Lidmans "Bära mistel" från 1960, och för att låna ett uttryck av Ranelid (och ranelidskan) så är det här definitivt en roman som berättas på det just det Lidmanska språket.


Det som fick mig att låna den var beskrivningen av den som en av de vackraste kärleksromanerna som skrivits på svenska. Efter att ha läst romanen vet jag inte riktigt om jag är benägen att skriva under på det, för även om det är en starkt berättad roman är det för lite kärlek och för mycket besatthet för att jag ska kunna se den som en roman om kärlek.
Romanen beskrivs även om en roadmovie med fellinskt persongalleri, vilket ganska väl beskriver storyn. Det handlar om den omöjliga kärleken mellan Linda Ståhl och Björn Ceder, den ena heterosexuell dragspelsdrottning och den andra en homosexuell musiker. Man kan verkligen inte kalla historien för finstämd, utan här är det de starka känslorna som är i fokus - en kärlek fylld av skuld, smärta och sexualitet, där den man har kär alltid verkar svika, oavsett om du är homo- eller heterosexuell.


Lidman måste ha varit långt före sin tid med Björn och hans många affärer och med Linda, som lämnar man och barn, för att ge sig ut och spela längs vägarna. Känns dock lite väl överdrivet med Björn, att han inte bara är homosexuell utan också måste klä sig i kvinnliga kläder.
För övrigt föddes Lidman i Missenträsk, Jörn i Norbotten. Och i berättelsen skymtar förtrollande namn på norrländska orter förbi; Nattajaure, Sitirangi och Kattsprånget, där Linda och Björn i rummen för resande skyndar igenom.
  // Sofia