Den hemliga historien av Donna Tartt

Blev sugen på att läsa denna efter ett reportage om Donna Tartt i Amelia (ja, lätt tantigt jag vet!) som nu tydligen äntligen har kommit ut med roman nummer tre (”Den hemliga historien” gavs ut 1992). I inledningen tillägnas romanen Bret Easton Ellis och universitetet som boken utspelar sig på heter Hampden College (där Ellis version heter Camden College).

Redan på första sidan får vi veta att huvudpersonen tillsammans med en liten grupp vänner kommer att döda vännen Bunny och sedan får vi i den över 500 sidor långa romanen reda på vad som leder fram till mordet samt hur de olika personerna handskas med det, och vi får även följa dem en bra bit efter det att Bunny har dött med de ständiga nojjorna över att bli upptäcka.

Man kan säga att det är en slags omvänd deckare där men hela tiden vet vem offret och mördarna är, men där man från början inte har en aning om varför. Historien är läsvärd och den är verkligen en sidvändare. Helt enkelt en perfekt till-och-från-jobbet-på-bussen-bok, dock kanske lite i tyngsta laget.

Lite av det som roar mig med läsningen är att kunna se Bret Easton Ellis college med andra ögon, för där Ellis ägnat sig åt att berätta de festande partyprissarnas historia ägnar sig Tartt åt att skildra de mer studieinriktade ungdomarnas vardag, där de svänger sig med grekiska citat och ser sig som förmer än de andra studenterna.

För övrigt är det bara jag eller är inte karaktären Bunny väldigt lik den store Gatsby i sättet att uttrycka sig? Och liksom ”Den store Gatsby” förs handlingen fram av en ganska slätstruken huvudperson som liksom står utanför handlingen, i Gatsby var det Nick Carraway och i denna är det Richard Pappen, som till skillnad från de övriga i studiegruppen inte är rik utan måste slita för brödfödan. Ju mer jag tänker på det, ju mer påminner faktiskt de två romanerna om varandra.

Jag måste ändå säga att jag tycker att historien är läsvärd, men något som haltar betänkligt är känslouttrycken i boken. När folk uttrycker starka känslor, ja till och med är förälskade, känns det helt enkelt inte utan är bara tomma ord på ett papper. Jag vet till exempel på flera hundra sidor att Bunny kommer att dö, men jag bryr mig inte direkt. Boken hade blivit så mycket bättre om man faktiskt kände något för karaktärerna och kände att de hade äkta känslor. Ser man till ”Flod” som jag läste nyligen hade jag invändningar mot den, men känslorna den ingav var äkta och det är något jag saknar hos ”Den hemliga historien”. Då har Bret Easton Ellis lyckats så mycket bättre med att beskriva samma miljö från ett annat perspektiv, där kan vi snacka om läskigt äkta!

//Sofia