Semester

Med man och barn på snabbvisit i Karlskrona har jag så att säga haft FF här från söndag kväll till tisdag natt, vilket gett tillfälle till lite härlig me-time, samt kvalitetstid med min syster, då jag tog tillfället i akt att sova över hos henne denna period. Mycket trevligt! Förutom att jobba och tillbringa kvällarna lite slappt framför tv:n (mycket trevligt) gavs det också tillfälle till lite kvalitativ tvillingläsning. Nice! Men eftersom jag känner mig lätt förslappad blir det ingen recension den här gången. Kanske efter jul ;-). Bjuder iställlet på en julbild från Casa Klintehamn.

Från oss alla till er alla: En riktigt god jul!

// Sofia

Bokhögen som vägrade försvinna

Under 2014 har jag haft förhoppningen om att min ständigt växande bokhög skulle ha haft anständigheten att krympa något, men nu med bara några veckor kvar till 2015 känns det som att det inte kommer att bli så i år heller. Men nästa år så..... ;-). I januari ska jag försöka ägna mig åt den lite sorgligt bortglömda bokhögen och under 2015 kanske jag kan få ner den till en stapel istället för två...
Hur går det för er andra? Har ni lyckats jobba undan era bokhögar något i år eller bara växer och växer de?

// Sofia

Under the skin goes Hollywood

Har lite smått börjat fila lite på årskrönikan för 2014 och Michel Fabers "Under skinnet" ser ut att knipa topp-placeringen. Upptäckte av en slump att boken faktiskt filmatiserades 2013 med Scarlett Johansen i huvudrollen, vilket känns lovande.

Men innan ni ser filmen måste ni läsa boken - och ett tips är att inte läsa baksidestexten då det är bättre ju mindre man vet. Ni kan dock lugnt se trailern då den inte avslöjar särskilt mycket. Den känns ehhh, minst sagt ganska konstnärlig så att se den kanske kan få mig att känna det lite som när Sebbe och jag började se Melancholia och Sebbe förväntade sig en actionfilm a la Armageddon (ja, han blev besviken och ja, vi har fortfarande halva filmen kvar att se....)

// Sofia

Staden som slutade andas av Kenneth J Harvey

När jag lånade denna hade jag hoppats på en riktig ryslig berättelse då baksidetexten utlovande en spökhistoria i en stad där människorna plötsligt glömmer bort hur man andas. Tyvärr är den varken speciellt läskig eller speciellt bra vilket är synd med tanke på att idén bakom känns ganska intressant. Det kändes lite snoppet när jag efter ett antal sidor insåg att det inte alls var vad jag hade hoppats på, lite som att tro sig låna en rolig komedi och komma hem med en Troma-porris – inte för att jag skulle ha någon egen insikt i detta dock ;-).

Det roligaste i boken (fast det är nog kanske inte direkt tänkta att vara roligt, utan snarare lite småcreepy) är när historiens huvudperson Jospeh Blackwood goes bananas Elfriede Jelinek-style, eller vad säger ni om följande stycke där han socialiserar med sin före detta fru; ”Joseph såg på Kim och funderade på att knäcka nacken på henne, drämma till henne i bakhuvudet med en tvåtumsbräda. Svänga bakåt och ... PANG! Den rekylhandlingen skulle få honom att må bättre. Eller han kunde kanske kväva henne, få ner henne på marken medan hennes armar piskade mot honom, hennes skjorta redan trasig och full av maskar, och slå in skallen på henne med en sten. Det skulle få henne att visa sitt rätta ansikte. Den barnlösa horan”. Osv osv.

Resten av boken känns tyvärr mer som en historia ni vet från en sådan där småputtrig historisk roman, så de Jelinska styckena livar givetvis upp även om de känns aningen missplacerade. Ska ni läsa något läskigt rekommenderar jag varmt något annat, men är ni istället lite sugna på litteratur i stil med (välskriven) mysrysarkvalitet kanske detta är något för er. Me? Jag föredrar däremot mina Mysrysare så sjaskiga och usla som möjligt, ju sämre desto bättre kan man säga J.

// Sofia

Ladda inför julen

Puhhh, det har varit fullt upp på sistone med diverse julbestyr som julpyntande, presentköpande- och inslagande och julbakande (även om Aaron och jag i ärlighetens namn överlätt större dlen av lussevbaket till Sebbe...). I alla fall så har jag inte riktigt haft tid för recenserande och blogginläggg, men det kommer så småningom....

Tills dess tycker jag att ni också ska njuta av Frozens "Let it go" som Sebbe och jag laddat med så här inför jueltider.

// Sofia

Månadens tema december: Pearl Buck vs Isaac Bashevis Singer

Så här i slutet av året har det blivit dags för två amerikanska förtfattare att ställas mot varandra, nämligen Pearl Buck mot Isaac Bashevis Singer.

Bild från: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/2/27/Pearl_Buck.jpg

Pearl Buck föddes 1892 och Nobelpriset fick hon 1938, ” "för sina rika och verkligt episka beskrivning av bondeliv i Kina och för sina biografiska mästerverk”.

Isaac Bashevis Singer är född 1902 och han fick Nobelpriset 1978, ”för hans intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor”.

Så trots att båda är amerikaner är det alltså knappast det amerikanska livet som står i centrum för deras romaner. Då Pearl Bucks föräldrar var missionärrer bodde de många år i Kina och många av hennes romaner handlar just om Kina och kinesiskt lov. Så också månadens roman, ”Kvinnopaviljongen”. Det får nog räknas som en av hennes kändaste romaner och ni har säkert hört talas om den. Bland annat filmatiserades den 2001. En annan roman ni kanske hört talas om är ”Den goda jorden” som hon fick Pulitzerpriset för 1932.

Bild från: http://bibliografia.blox.pl/2012/07/Isaac-Bashevis-Singer-Bibliografia-cz-1.html

Singer däremot är född och uppvuxen i Warszawa i Polen och hans berättelser är ofta fantasifulla, med stark dragning till livets mysterier och mystifikationer. De är skrivna för en publik som känner till europeiska judiska traditioner och är inte skrivna på engelska utan på jiddisch. En av hans mer känd berättelser är novellen Jentl om en ung kvinna som klär ut sig till man för att få studera. Ni kanske känner igen storyn då den har blivit filmatiserad med Barbara Streisand i huvudrollen. En annan av hans mer känd verk är månadens andra roman, ”Trollkarlen från Lublin”, vilken utspelar sig i Polen.

Det våra månadsböcker denna gång har gemensamt är att de båda handlar om kärlek, men inte den ideala kärleken, utan en kärlek där allt inte är lätt och tillrättalagt. Det centrala temat i ”Kvinnopaviljongen” handlar om hur en kvinna övertalar sin man att ta en andra hustru. Skälet? Hon har som 41-åring bestämt sig för att samlivet med maken nu får vara över.

”Trollkarlen från Lublin” i sin tur utspelar sig alltså i Polen på 1800-talet. Här är det kvinnokarlen och trollkarlen Jascha Masur som drivs att ompröva sitt liv. Efter att hans tillvaro rasat samman stänger han in sig själv i en cell utan fönster och dörrar för att göra bot och bättring och för att kunna motstå omvärldens lockelser.

Hoppas att det här känns som ett tema värt att avsluta 2014 års boktrianglande!

// Sofia

Allt är vind av Jean-Marie Gustave Le Clézio

Yay, nu har jag äntligen lyckats avklara Alex omläsnings-tema från juni 2013. På tiden kan man ju tycke då det var ett bra tag sedan temat skulle ha blivit utläst, och sen fuskade jag ju dessutom och läste inte om en bok jag ogillat utan fuskade och gav en författare jag inte faststnar för en ny chans, alltså J.M.G Le Clézio.

Till mitt försvar vill jag dock påpeka att jag tidigare låtit en bok ta plats i omläsningstemat. Det var en mammabok jag läste innan jag fick Aaron som jag tänkte kanske skulle ha växt på mig nu när jag har fått barn- men så var det alltså tyvärr inte då den kändes lika ointressant som vid första genomläsningen.

Men nu har alltså Le Clézio förärats en ny chans då den förra boken jag läste av honom,  ”Färder i andra riken” sög ganska så rejält. Tyvärr ingick boken även i ett av mina nobelpristagar-teman. Shame on me!

Men för att gå över till boken som skulle återupprätta hans ära, nämligen ”Allt är vind”. Jag kan börja med att konstatera att den inte alls var lika outhärdlig som den förra, men då var den också något av det sämsta jag läst i mitt liv (kanske förutom min bekanstksap med De Saade och jag betvivlar att något igen kommer att nå upp till den nivån). Men jag älskar den heller inte och tycker bitivs att den är ganska småtrist.

Det är två historier vi får ta del av i boken, dels är det den unge Jean vi får möta (vår författares alterego) och dels hans förfäders liv efter utvandringen till Mauritius under franska revolutionen. Främst käns det som en nostalgisk tillbakablick, både på hans eget liv men också på hans släktingars.

De delar i boken som står ut och som som gör att jag faktiskt ändå hade behållning av boken är de samtal han har med sin faster Catherine Marro. Samtal som handlar om när hon var en ung flicka på Mauritius och levde på familjens gård Rozilis, en tid som känns mer verklig för henne än det liv hon lever nu. Fastern som har blivit blind sitter numera ensam i hyreshuset med det klingande namnet La Kataviva. ”Förr i världen på Roziliz tid” inleder hon sina berättelser som handlar om allt och inget – om vardagligheterna, livet på farmen och hur hon och de andra barnet utforskade Världens ände. Just dessa passager glimmrar till och känns nästan magiska, men annars känns det här inte som något måste i bokväg och det är tvivelaktigt om någon roman av Le Clézio kommer att komma min väg igen.

// Sofia

Det var bättre förr?

När jag läste Selma Lagerlöfs triologi om den Löwensköldska ringen hade jag turen att få tag på ett riktigt gammalt exemplar, där det medfölde ordningsregler för hur den lånade boken fick behandlas. Se fotot ovan. Ordning och reda var det som gällde där boken skulle behandlas med respekt och varsamhet, men regel nummer 7 kändes lite väl hård - "Bok utlånas icke till hem, där smittosam sjukdom förefinnes. Uppstår sådan sjukdom i låntagarens hem, skall bibliotekarien ofördröjligen underrättas därom samt boken återlämnas, försedd med pappersomslag".

Då det Möllerska hushållet i samband med lånandet av boken insjuknande i influensa vill jag bara meddela att boken lämnades tillbaka dagen innan sjukdomen bröt ut, och att vi om vi vetat detta när boken återlämnades sjävklart hade meddelat bibliotekarein detta samt slagit in boken......

// Sofia

Bokmiddag: Avund

Enjooooy!

Avundsmiddagen avklarades på Alla helgonadagen, vilket passade bra då flickorna i månadsboken ”Pojkarna” brukade täffas och klä ut sig, och vad passar väl bättre så härt i Halloweentider än att kombinera bokmiddagen med utklädningstema? Då middagen bokades in lite i sista stund blev utklädning valfritt, och Sebbe var lätt den som engagerade sig mest och kom iklädd sin chiugami-kostym, eller vad det nu var.....

Eftersom ”Pojkarna” handlade om könsroller och hur en av flickorna när de börjar förvandlas till pojkar faktiskt inte längre vill vara flicka gick Stinas och min utklädning mer i manlig stil. Jag insprirerades av David Bowie i ”Labyrinth” och körde på krusskjorta och väst medan Stina kom som Pierot. Johan och Katarina kom som sig själva och det funkade ju bra det med. Aaron blev kvällen till ära uppklädd i kläder á la engelsk pojkboksstil, med jätetsöta hängslebyxor han fått av sin snälla moster. Bildbevis finns tyvärr inte då han ganska tidigt under kvällen tog av sig bxorna för att köra den mer lättklädda varianten med t-shirt och blöja. Manlighet enligt Aaron får man förmoda....

Trött och liten, men ändå väldigt manlig...

Eftersom det här var temat avund fick Sebbe den briljanta idén att middagen skulle genomföras på så sätt att 2 stycken hela tiden skulle få sitta och avundas det andra, då det skulle finnas två olika förrätter, varmrätter och efterrätter – och där den ena varianten minst sagt skulle vara mindre aptitlig än den andra. Vilken man skulle få lottades ut och det är väl bara att konstatera att Johan blev kvällens förlorare med både usel för- och varmrätt. Sämst därefter fick Sebbe med den tristare för- och efterrätten. Stina blev kvällens vinnare då hon hade tur och fick samtliga bra rätter, därefter Katarina som fick den trista efterrätten och så jag som hade oturen att få tråkig varmrätt.

Stina som Pierot med smaskig förrätt

Sebbe med mindre smaskig förrätt

Johan med rätt trist varmrätt och Katarina med en smarrigare

Och maten då.... Förrätterna bestod av olika sorters tapas. Den lite bättre förrätten berstod av korv, fetaost, oliver, olika sorters marinreade grönsaker och baguette, den något sämre bestod av surkål, bönor, hönspastej och baguette.

Mmmm, Tapas!

Mmmm, Tapas?

Varmrätterna i sin tur bestod av potatisbakelse, stek, kokta grönsaker och stekt lök samt rödvinssås respektive konserverad potatis med stekt quornburgare/dennisburgare, kokta morötter och rödvinssås. Behöver jag säga vilken av rätterna som var den sämre?

Smarrigt!

Något mindre smarrigt...

Till sist blev det efterrätt bestående av chokladmousse respektove brylepudding. Båda ganska hyfsade efterrätter måste jag säga ändå.

Nom, nom nom!

Lyxig chokladmousse

Sladdrig brylepudding

Den enda som inte var med och drog lappar under middagen var Aaron som antagligen hade dissat alltsammans ändå alternativt fått ett utbrott om dragningen blev till hans nackdel. Efter den illa beryktade vredesmiddagen kände vi inte för att riskera något....

En trevlig kväll i alla fall, även om kanske Johan hade något att säga om hur gott det hela var... 

Kvällen avslutades framför ”Så mycket bättre” och avsmakning av Blossas årgångsglögg. Sedan drog sig Visbyborna hem igen. Härnäst hoppas vi på lite snö så att nästa bokmiddag ska få gå i vinterns tecken. Vi har planer att dra ut på vinterexpedition enligt Stinas vintertema förra året. Kan nog bli en höjdare!

// Sofia

The Dairi Burger

Jag kommer inte ihåg om någon av oss har tipsat om den eminenta bloggen, "The Dairi burger" - vilken ägnas åt (ganska elaka) recensioner av allas våra tvillingböcker. Har ni inte upptäckt den kan jag meddela att den bjuder på höglassig läsning, såsom en intervju med Francine Pascal (som visar sig ha en grej för Bruce) och en sammanfattning av några tvillingböcker med Lila i huvudrollen,  men skriven som om Bret Easton Ellis skulle ha skrivit dem.

Tyvärr är bloggen numera nedlagd, men man kan man visst köpa bloggerskans bok, en inoficiell guide över Sweet Valley.

// Sofia

Ta Divergent testet -vilken fraktion hamnar du i?

Ja, jag vet att det här bara är kul om man läst boken eller sett filmen, men kom igen och gör testet ändå för att göra mig glad :).

Divergent-test

Precis som i boken kommer de val man göra att sortera in en i rätt fack, där man kan komma att tillhöra 5 olika fraktioner:
Candor, de ärliga
Abnegation, de osjälviska
Dauntless, de modiga
Amith, de fridfulla
Erudite, de intelligenta

Själv blev jag inte helt otippat divergent, men mer otippat scorade jag högt inom abnegation, vilket känns som den fraktion jag minst av allt skulle välja, med undantag kanske av dauntless-esteterna.  Att jag blev lika mycket erudite känns ju givet dock, om man ser till min höga intelligens ;-). Att jag inte blev insorterad under de ärliga var väl mindre förvånande, he he.

// Sofia

Bokmiddag: Oceanen vid vägens slut

Ocenanen vid vägens slut

Helgen den 25-26 oktober hade vi äran att ha Stina som övernattningsgäst. På söndagen passade vi därför på att ha bokmiddag på ett av 2014 års bokteman, nämligen Stinas tema från augusti då verklighetsflykt stod på tapeten. Månadens bok var Neil Gaimans ”Oceanen vid vägens slut” och vad passade väl då bättre än att bege sig till oceanen vid världens ände? 

Oceanen låg passande nig belägen just vid värlens ände...

Vi inledde därför bokmiddagen på jakt efter Klintehamns egen ocean passande belägen i närheten av just ”Värsände” och ca en kilometer från där vi bor. Med varsin kaffemugg i högsta hugg begav vi oss genom skogen mot oceanen. Jag klädd enligt temat i lite halvflummiga hippie-kläder, medan Stina fick den geniala idén att anamma en scen ur boken, där huvudpersonen i boken flyr genom skogen i just pyjamas. Stina ute-invigde därför sin nya ap-pyjamas genom en tur i skogen.

Kaffe i Supernaturalmuggen kändes helt passande

Stina iklädd nya ap-pyjamasen. Ett mycket bra köp!

Sebbe och Aaron körde det lite mer avslappnade temat, även om Aaron tyckte att det passade bra med ryggsäck när man skulle på utflykt. Han grabbade därför sin mini-Kånken när det var dags att bege sig, men hade oturen att somna i vagnen innan vi var framme vid vattnet. Big diseapointment!

Aaron med sin älskade mini-kånken

Vi andra passade på att kasta i en peng och önska oss något hemligt när vi väl var framme. Även det passande temat då boken inleds med att en fisk dör av att ha ätit ett mynt. Vi hoppas dock att inga Klinte-fiskar ska behöva offra livet!

Äntligen framme!

Önska, önska runt i ring...

..önska kostar ingenting...

...tänk vad man kan ha det bra - säg vad du vill ha!

Även i vår skog lurade hemska saker i skogen, och vi får väl vara glada att vi kom ut ur skogen utan någon fripassagerare.

 

Stina var lite sugen på att ta med sig monstret hem men besinnade sig...

Väl hemma blev det, liksom i boken, rejäl gammaldags husmanskost när vi kom hem från skogspromenaden. Eller som det uttrycktes i boken; ”Middagen var underbar. Det var biffstek med rostad potatis som var gyllenbrun utanpå och mjuk och vit inuti, smörslungade grönsaker (nässlor, rostade morötter). Till efterrätten fick vi pajen, fullproppad med äpplen och förvällda russin och hackade nötter och med tjock gul vaniljkräm ovanpå”.

Riktig husmanskost!

Sebbes superba äppelkaka

Vår middag var således ganska snarlik med den ovan, där det bjöds på stek/quorn (briljant tillagad av Stina), ugnsbakad potatis och smörslungade grönsaker samt även stekt lök och grönpepparsås. Till efterrätt blev det just äppelkaka med nötter (men utan russin) och vaniljvisp. Tack Sebbe, för insatsen! Mycket god. Middagen blev ganska lugn för omväxlings skull då den lilla terroristen passande nog sov middag.

Kort sagt en mycket trevlig bokmiddag! En av de trevligaste på sistone måste jag säga! Och det är lite av en bedrift faktiskt att vi i år har hunnit med så många som 14bokmiddagar. Och innan året år slut hinner vi förhoppningsvis med ytterligare några stycken.

//Sofia

Divergent av Veronica Roth

Divergent läste jag på engelska då triologon är rätt svår att få tag på på svenska efter att den första delen filmatiserats. Det var efter att ha sett filmatiseringen som jag blev sugen på att läsa boken. Det är ju lite min typ av roman med sina dystpoiska drag och dessutom kändes det som en alldelses lagom tung på bussen läsning efter jobbet-bok.

Jag tycker att själva idén med romanen är väldigt intressant och Roth har verkligen lyckats sätta en egen prägel på ungdomsdystopin, som ju på senare år verkligen har kommit starkt på framfart. 

I denna dystopiska triologi är det en värld där man vid 16 års ålder med hjälp av ett test ska välja vilken fraktion man ska tillhöra resten av livet. Ska man stanna i den fraktion man fötts in i eller välja en annan? Väljer man en ny får man lämna familjen, samhället och allt som är välkänt för att delta i en okänd fraktions initiationsriter – där man riskerar att helt hamna ur samhället och bli en utstött, en så kallad fraktionslös. De fraktioner man kan välja emellan är: de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda. Har man otur kan testet man går igenom vara oklart och man blir klassad som en divergent –där man inte passar in någonstans.

Beatrice, Tris, som vår huvudpersone heter är infödd i de osjälviska, men tycker inte riktigt att hon passar in. Hon suktar efter att få ingå i de tappras gemenskap. Frågar ni mig känns de mest som de där jobbiga esteterna, men med ett jävlig högt bekräftelsebehov. Not the choice of mine med andra ord......

Nu kan ju det här ses som lite av en spoilervarning, men kom igen ni vet ju också att hon kommer att byta fraktion – och ja, det blir de tappras skara hon sällar sig till. Hela boken handlar om initiationsprocessen, där de som inte klarar kraven slås ut och blir fraktionslösa.  Och naturligtvis finns där också en pojke.... Four heter han och är en av instruktörerna.

Det positiva i boken är själva idén som jag tyvärr inte riktigt tycker helt få ta plats i boken. Det känns som att idén med samhället hade kunnat få ta mer plats, för det känns lite väl schablonartat. Ser man till "Hungerspelen" som är uppbyggd på samma sätt tycker jag att författaren där mycket bättre hängde upp sin idé på ett väl genomarbetat samhälle som gav en större tyngd till berättandet. 

Däremot var den trevlig läsning ändå, även om den inte bjöd på några större överraskningar och jag kommer nog att läsa hela triologin. Jag förutspår att den kommer att vara uppbyggd på samma sätt som i "Hungerspelen", där nästa del handlar om hur Tris kommer till insikt om samhällets problem för att i senare delen vara med om att störta det. Jag hoppas att karaktärsbeskrivningarna i de kommande delarna kommer att fördjupsa då de i denna första del är väl endimensionella.

Då jag varit ganska seg på sistone skulle jag uppskatta om ni kunde tipsa om någon mer lika lättsmält littertaur att sätta tänderna i. Ni har inte några bra förslag?

//Sofia

Månadens dikt; To The River, by Jessica Paige Wick

Den tredje november hade Humbert & Hugo namnsdag. Namn som bärs av två jobbiga karlar som är aktuella för boktriangeln, Humbert, berättaren och kåtbocken i Nabokovs Lolita. han som inte bara berövar henne barndomen utan även en röst och ett egenvärde som annat än en kuriosa, för alltid dömd att bli misstolkad av omvärlden.

Det andra namnet, Hugo, bärs av den självupptagne Hugo Rask. typexemplet för en vit, medelålders cis-man som mött få motgångar och enligt sig själv har tolkningsföreträde i allt. Som på ett psudo-intellektuellt sätt hanterar sin egentligt dåliga självkänsla genom att omge sig med idel nickedockor. En pompös person som vill bli dyrkad, men aldrig ifrågasatt. Likt en orubblig sten i en flod står han i Stockholms kulturkrets och förväntar sig att vattnet ska rinna runt honom, för Hugo Rask ska inte behöva flytta sig, för alla borde veta att jorden snurrar kring Roy Anderssons axel...

Efter den utläggningen är det dock dags att försöka återknyta till månadens dikt...
För något år sedan läste jag ut Sara Stridsbergs Darling River. En bok och ett författarskap jag önskar att jag kunde älska mer än jag gör. För vem, särskilt inte i vår triangel, vill inte hylla Stridsberg? Dock menar jag inte att boken icke var minnesvärd, för det var den. Ett år efter läsningen dyker fortfarande textfragment upp i minnet. Särskilt pockar den sorgliga, groteska, Lo på att få sin historia ihågkommen. Då inte mycket fakta går att finna, vare sig om dikten eller poeten vet jag inte säkert om Stridsberg läst To The River, men nog skulle en kunna tro att dikten är en del i berättelsen om Lo?

To The River
(for CSE Cooney)

He said come to the river,
the wet, wild water that is black as a mirror
with nothing to show.
He said come to the river,
the dirt-dank river, by the dew-spangled banks
of the murmur and flow.
He said come to the river.
And I came to the river.
I came to the river, with a ribbon in my hair,
with a tune on my tongue,
with a name that he gave,
with my red shoes tied,
with my milk and my bread,
with a stone in my pocket,
with my heart, not my head,
with my knee-socks high,
and my bed unmade.
He said take your red shoes off,
leave your buttons undone.
And he kissed me by the river
until there was blood.
And the river took my ribbon,
which fled the current like a snake.
And the river took my tongue,
and the river took my name.
He took from me the tune I knew;
And the river made my bed.
He said come to the river,
the wet, wild water that is cold as a hand
with no blood to warm.
So I came to the river,
and I stay by the river, by the silt-silked shore,
by the stone that I slipped on,
by the fern-beds so dark,
by the buried red shoe,
by the salt stain I made,
near the road that I left
that leads to my bed.
And I know I am dead but I still cannot rest.
And I'm hideous and hair-thatched
because I must be trash
for him to throw me to the river
like a used cigarette.
Fish have skimmed flesh from my jaw;
they've nibbled with sharp teeth.
My finger-bones lie tangled, far
away from here, my ankle bones
are further still, my smashed hips
are the dirt . . .
He said come to the river
so I stay by the river, by the sopping wet earth,
yes, come to the river, boys,
with no ferns in your hair,
come to the river, please,
and warm my bed. 

by Jessica Paige Wick

Minnesvärda recensioner: Plats 3-1

Nu kommer medaljkampen, som tyvärr inte blir jöttespänannde då Stina kniper samtliga platser

Bronsplatsen kniper Kafka, ellet kanske snarare hans penis, i Stinas underbara recension med titeln; Kafta (och hans penis) på stranden. Boken är naturligtvis Haruki Murakamis ”Kafka på stranden”  (Alex tema)och så här sågad har han nog aldrig blivit. Stina börjar med att lyfta fram fördelarna på ett snyggt sätt: "Säga vad man vill om Haruki Murakamis Kafka på stranden men jag har i varje fall aldrig läst något liknande, I´ll give him that. Framsidan är fin också.  Och nu över till det negativa hehe." Jag tycker det säger allt........

"Kattöga" av Margareth Atwood är en av mina favoritböcker, om inte den absoulta, så definitivt topp tio och Stinas finstämda recension kniper välförtjänt andraplatsen. Riktigt fin recension Stina och fint att du kan få in fina epiodet ur vår barndom i den:

"Det är så mycket igenkänning trots att det utspelar sig flera årtionden innan vi växte upp. De hånar snattade skräckserier med tveksam handling men vågar inte ha dem i sina rum om natten. Får mig att tänka tillbaka på en episod då Jenny och jag freakade ut åt framsidan till Den onda dockan ur Phantom Valley-serien. Obegripligt, idag kan jag inte riktigt se vad det var som var så läskigt. Codelia dricker coca cola med aspirin i ett försök att bli full bara för att konstatera att det inte påminner ett dugg om att bli full på riktigt. Kan bara instämma där". 

Till sist har vi vår vinnare, eliten av eliten så att säga. Jag önskar att jag kunde säga att boktriangeln bara blivit bättre ich bättre med åren, men förstaplatsen knips faktikst av ett inlägg från mars 2010 – alltså en av våra allra första recensioner. Det är den hysteriskt roliga recensionen av ”Oscar Woas korta föunderliga liv” där Stina ironiskt inflikar en fotnot i slutet av recensionen. Här kan ni läsa om hur mycket hon hatar just fotnoterna:

"Något jag däremot STÖR mig enormt på är författarens idoga användande av fotnoter. De är för många och för långa. Om han nu var tvungen att ta med all denna text tycker jag att han kunde ha lagt in den lite snyggt i texten istället, men det kanske var för avancerat. Som det är nu fungerar de allt som oftast som stoppklossar i berättandet. Läsningen blir avhuggen när man hela tiden måste stanna upp och läsa alla dessa fotnoter, och lite av berättelsen försvinner. Man tappar fokus".

Ja, det var den spännande finalen det, När jag orkar tänkte jag ta en titt på mina favoritteman genom åren. Jag kan säga på förhand att jag vet vem som har prickat in de roligaste, mest annorlunda och mest minnesvörda temana (och det är tyvärr inte jag själv... och inte du heller Stina....)

//Sofia

Man gör betydelsefulla förändringar, men man genomgår inte den radikala förvandling som man inbillar sig

Jag blev ju som ni vet inte helt tagen av min första Munro, Kärlek, vänskap, hat, och inte heller  Nära hem förmår göra ett djupare intryck. Detta är liksom den förra en lågmäld samling noveller med kvinnor i centrum, men i den här samlingen har jag svårare att hitta någon novell som verkligen sticker ut.

Det handlar återigen till stor del om relationer och om kärlek, inte okomplicerad förstås och sällan lycklig. Jag finner dock den här samlingen noveller lite för spretande, och saknar graden av igenkänning som fanns i den förra, där Munro fångade in och beskrev vardagen på ett sätt som ingen annan. Vad Munro vill säga i vissa av novellerna går mig helt enkelt förbi, kanske för att jag inte förmår uppbåda tillräckligt med intresse för någon djupare reflektion. Det är synd, för när Munro är som bäst ger hon upphov till just reflektion.

Mina favoriter är Dulse och Annorlunda för att jag tycker de har en känsla och en nerv som jag saknar i de andra. De handlar båda om relationer som gått sönder och är bitterljuva skildringar av de där små men betydelsefulla ögonblicken som Munro verkar ha öga för. De som ger eko långt in i framtiden, och som får en att undra vem man skulle varit om man valt en annan väg.

Stina

Bokmiddag: Vällust samt Klubb Kakas Paradiskaka

Gänget redo för nya försyndelser!

Lördagen den 18 oktober, samma kväll som Klubb Kaka presenterade sin 50:e temakväll: Paradiskakan, passade vi på att genomföra den 6:e dödssynds-middagen, denna gången på temat vällust. Nu är det bara Frosseri-middagen kvar och sen har vi hunnit med alla dödssynderna.

Vackert dukat; självklart med äpplen som dekoration.

Att det blev just en Vällust-middag denna Kaka-kväll berodde på att vi tyckte att Paradis/Helvete-temat passade ganska bra för en vällustig middag. Det vanliga gänget sammanstrålade hos Stina där det bjöds på stek/quornfilé, pepparsås, potatismos och potatis i ugn samt grönsaker. Till efterrätt blev det chokladglass och grädde. Syndigt gott! Alla åt vi så att vi storknade. 

Mykcet gott! Stina hade typ slavat i köket hela dagen.

Den delikata huvudrätten

Glass med grädde - yay!

Kvällen till ära var vi uppklädda efter temat där Stina iklädde sig den indianska hjortgudens skepnad, komplett med rådjurssminkning, Katarina var en fallen ängel, Johan djävulen själv, Sebbe någon slags väckelsepredikant, jag som Eva och Aaron som Spawn of Satan (dvs sig själv enligt hans moster...).

Den fallna ängeln och djävulen fattade ett visst tycke för varandra...

Hjortguden och väckelsepredikaten likaså...

Spawn of Satan aka Here comes trouble med den förbjudna frukten

Eva och hjortgudinnan har kul med ett äpple...

När middagen var avslutad och Spawn of Satan insomnad blev det lite förfest innan gänget, med undantag av Möller-klanen, drog vidare till Klubb Kaka för en kväll av partande, vällustigt beteende och kanske en och annan drink.

Och månadens böcker då ? Syndigt nog glömde vi bort att diskutera den. Men kort innan vi gick utanför dörren enades vi om att de var bra ;-).  Om minnet är kort (temat sträcker sig ju så långt tillbaka som september 2012) så var månadens böcker ”Fartyget Night” av Marguerite Duras och Nina Bouraouis ”Kärlekens geografi”.

Han är tillbaka till nästa bokmiddag lovar han... Med eller utan horn.

// Sofia