Bokduell 11: Grazia Deledda vs Luigi Pirandello

Boktema nummer 11 i min kvinnliga nobelpristagarsvit blev lite spännande då det knappt gick att få någon upplysning om Grazia Deledda och jag därför fick välja roman av henne enbart med hjälp av titeln - och den titel som föll mig i smaken av det fåtal som fanns på biblioteket var hennes "Regina Tagliamari", med undertiteln ett äktenskaps historia



När jag började läsa romanen hade jag således ingen aning om vad jag kunde förvänta mig,  men den inleddes lovande med följande stycke:

"Rom närmade sig. Novembermånen, en stor pärlemormåne, klar och svårmodig, upplyste campagnan; den stormande blåsten spjärnade med hela sin våldsamhet mot expresstågets rasande lopp".

Romanen är skriven 1922, men känns ändå förvånansvärt fräsch. Ett äktenskaps historia är som sagt undertiteln och det är precis vad det är. Vi får möta den nygifta Regina Tagliamari när hon och hennes unga make sitter på tåget på väg till Rom. Regina har stora förhoppningar på sitt liv i den stora staden, men hennes liv som maka inleds inte speciellt roligt då de för att spara pengar ska bo hos mannens bullriga familj. Ja, redan från början står det alltså klart att Reginas liv som gift inte verkar bli som hon tänkt sig.

Mina sympatier ligger dock hos hennes stackars make som gör allt för att göra henne lycklig, men utan att kunna ge henne det hon vill ha. Inte så förvånande när det inte riktigt känns som att ens Regina själv vet vad det är hon längtar efter. Ganska snart flyttar de till en egen våning, men allt hon kan tänka på är hur litet och futtigt det är och till sist  flyttar hon tillbaka hem och lämnar efter sig ett brev till mannen om att de nog borde gå skilda vägar. Sen börjar hon ångra sig och undrar om hon inte gjort ett felval. Ja, Regina kan aldrig bestämma sig för vad hon vill känns det som. Mannen förlåter henne i alla fall och äktenskapet lunkar så sakta på och Regina börjar när hon blir äldre ändå känna sig ganska tillfreds med livet, speciellt som maken börjat tjäna pengar och de äntligen kan bo lite ståndsmässigt. Ja, hon tycker att livet är ganska härligt tills hon får veta något om mannen som hon inte alls hade väntat sig.......

Jag hade inte heller väntat mig den vändning romanen tog på slutet kan jag säga, men även om det kanske var väl dramatiskt passade det ändå den vemodiga stämning som fördes fram i romanen. För det här är historian om ett äktenskap och ingen kärlekshistoria i sig. Det är historien om det vardagliga slitet, om missförstånd och om att ibland vilja lämna allt och gå tillbaka till det som fanns innan. Men även om att acceptera livet som det nu blivit och utan att nödvändigtvis behöva vara bitter över det. Och självklart är det även historien om livet i Rom, storstaden, som man kanske måste vänja sig vid innan det går att leva där.

Jag kan mycket väl tänka mig att läsa Deledda igen, men kanske nästa år då jag ligger ganska mycket efter på de senaste boktemana vi haft.





Den som fick ta upp kampen mot Deledda var Luigi Pirandello med sin "Kameran går". Eftersom jag inte öppnade en bok under oktober månad (Shame on me!!!) blev den utläst först för några dagar sedan. Även hans roman tyckte jag inledde ganska starkt med följande stycke:




"Jag studerar människorna i deras allra vardagligaste sysselsättningar och ser om jag lyckas upptäcka hos andra det som jag själv saknar i allt jag gör: vissheten om att de förstår vad de gör".

Tyvärr tyckte jag att den tappade efter första kapitlet och jag skulle nog inte klassa den som någon höjdarroman. Huvudpersonen i boken är kameramannen Serafino Gubbio och då boken är skriven så tidigt som 1915 är det filmens första tidsålder som skildras – där egentligen vem som helst kan plockas upp som filmskådespelare, där djur dödas framför kameran utan att någon höjder på ögonbrynen och där ingen egentlig utbildning krävs för att hamna framför kameran.

För att vara skriven under tidigt 1900-tal känns romanen väldigt modernt uppbyggd, där författaren ifrågasätter det allt mer maskinerade samhället. Berättaren står liksom utanför världen han berättar om och liksom många andra karaktärer i boken känns livssynen hos berättaren ganska pessimistisk. Något jag har förstått är vanligt i författarens böcker.

Början känns väldigt lovande som sagt, vilken är den del där huvudpersonen spekulerar i hur mekaniska apparater kommer att ta över människornas jobb, men sedan handlar det mesta om de mänskliga relationerna och i ärlighetens namn har jag svårt att hålla isär de olika personerna – men det är nog mer för att historien aldrig riktigt engagerar mig än för att författaren byggt upp personporträtten dåligt.

Det blir alltså kvinnorna som står för segern även denna gång, vilket gör ställningen till följande:

Kvinnorna leder bokåret 2015 med överlägsna med 3-0.

Ser man från allra första början, 2013 och framåt, så leder kvinnorna med 9-2. He he, en krossande seger skulle jag vilja säga nu när det endast återstår 2 teman (och 3 totalt 3 att recenseras).

// Sofia

GIRLS, GIRLS, GIRLS!

Temat för juli har sent omsider blivit publicerat här på bloggen. Jag känner att det är något som borde uppmärksammas, ja celebreras rent av. Månadsboken är skriven av skaparen till den eminenta tv-serien Girls, så vad passar bättre än att fira med några utvalda scener från tv-serien? 

Har ni inte hittat denna lilla pärla ännu är det på tiden.

Stina

Omläsningsbokmiddagen

Bokmiddag med höstmys-stämning!

Som sagt så blev det två bokmiddagar på raken då omläsnings-middagen, vars tema ligger så långt tillbaka som juni 2013, genomfördes dagen efter att vi hade den ganska misslyckade Cirkeln-middagen. Deltagare i denna middag var samma som förra, men tyvärr blev det ingen  bild på lille Freddie denna gång. Bjussar därför på en gammal favorit.

Lille Freddie in action

Nu såg vi till att genomföra bokmiddagen helt rätt.

Pyjamas – check!
Hyra Cirkeln – check!
Te och snacks – check!
Prat om boken – check!

Stinas egengjorsa mördegssnittar. Mums!

Te-mys!

Pyjamas på! Ronja hade också, men kräktes ner pyjamasen ännu en gång.....

Jag i min andra pyjamasoutfit för kvällen... Gissa vad som hände med en första.... (Kräks....)

Som synes på bilden ovan så hade Stina fixat ett riktigt tekalas med hemgjorda mördegssnittar, te och cider. Mycket trevligt!

Vi enades om att det var ett trevligt sommartema och att böckerna var lätta att ta sig igenom, men att vi ändå inte riktigt förstår hypen. Stina påpekade dessutom att författaren kanske snott lite väl mycket idéer från Buffy....

Om våra omläsningsböcker blev inte jättemycket sagt, men som ni kommer ihåg blev ju Stina dumpad efter andra dejten..... Så boken blev aldrig utläst. Själv hade jag lite förträngt vilka böcker, eller snarare författare, som fått en andra chans. Men efter att tänkt efter blev det nog Le Clezio och Jelinek som fick en andra chans. Dock skulle jag inte vilja säga att den andra chansen gav mig mersmak.....

Och filmen då? Nja, vi enades om att den var ganska seg, alldeles för lång och att skådespelarinsatserna från de vuxna skådespelarna generellt sett var pinsamt dålig. Med andra ord var vi ändå ganska nöjda med att vi aldrig kom iväg för att se den på bio.

Nästa bokmiddag kommer förhoppningsvis att genomföras under november månad och denna gång planerar vi att ha en bokmiddag för en bok som lästes i år, närmare bestämt Stinas  Ta mig tillbaka-tema från april i år.

// Sofia

Cirkeln-bokmiddagen - en hyllning till vår lille Freddie

Freddie - den allra bästa killen!

I slutet av oktober tog vi äntligen tag i anordnandet av en bokmiddag - nämligen Cirkeln som lästes i april 2014. One down, 21 more to go, he he.... Jo, man kan konstatera att vi ligger aningen efter...

Egentligen hade vi tänkt att gå och se Cirkeln på bio och ha det som bokmiddag, men då den visades på så dåliga tider i Visby fick bokmiddagen skjutas upp tills filmen hade släppts på dvd. Cirkeln-middagen hade vi nämligen tänkt att genomföra som ett klassiskt pyjamasparty med film, snacks, kanske något glas vin och en kopp värmande te iklädda våra finaste pyjamasar. Självklart var killar bannysta så deltagarna blev Stina, jag och Ronja – hennes allra första bokmiddag!

Jag var också med på bokmiddagen. Promise - ni skymtar mig bakom Ronja ;-)

Stine med mini-me

Tyvärr spårade det hela ut en aning då det på grund av dålig logistik missades att ses på Cirkeln samt att alla deltagare inte ens hade på sig pyjamas. Ronja hade spytt ner sin så hon hade i alla fall en ursäkt, men själv kom jag mig aldrig för att byta om. Och böckerna missade vi visst att prata om också – ops! Och tet? Vart tog det vägen?

Istället blev det en kväll som spenderades i soffan framför ”Så mycket bättre”, lite random lyssnande på youtube och en hel del skitsnack. Mysigt visst, men kanske inte direkt en bokmiddag av världsklass........

Tur då att vi hade kvar Gör-om-gör-rätt-bokmiddagen att genomföra, för dagen efter såg vi till att ha Cirkeln-middagen som det var tänkt. Stay tuned för den spännande fortsättningen!

Freddie joinade in under middagen vilket var mycket trevligt! Kvällens höjdpunkt! Om det är någon man som passar in på ett pyjamasparty är det lille Freddie. Så här i efterhand är jag glad att det blev lite Freddie-gos under kvällen för helt plötsligt började Stina märka att lillpojken var trött och andades tungt och efter ett besök hos veterinären fick lillgrabben somna in.....

Vi saknar honom allihopa, men mest hans mamma så klart!

// Sofia

Änglamarken

Ibland är det underbart att ha två små barn här hemma. Ibland not so much. Som idag. Nu sover båda två och jag känner att jag behöver påminnas om att himlajorden trots allt finns ;-).

He he, nej riktigt så jobbigt har det inte varit. Men Lisa Nilsson gjorde en riktigt fin tolkning av Änglamarken tycker jag. Så bra att Cirkeln-bokmiddagen aldrig riktigt tog fart. Men mer om det i ett kommande inlägg.....

Att lära av sina misstag. Och inte.

Det är tyvärr inte min starka sida att leverera månadens tema i tid har det visat sig, och den här månaden är inget undantag. Oktober är precis slut och här kommer en mer än lovligt sen presentation av månadens böcker. Jag skulle lova bättring till kommande år, men det klingar falskt även i mina egna öron, so lets not pretend.

Nu är det ju så att även juli efter viss förvirring blev mitt månadstema. Därför blir det två kompletterande böcker i ett kombinerat juli/oktober-tema.

Månadens bok i juli är Lena Dunhams Not that kind of girl. En ung kvinna berättar vad hon ”lärt av livet”. Dunham är som ni säkert redan vet skaparen av tv-serien Girls och har kommit att bli en något omdebatterad feministikon. Vare sig vi lär oss något eller inte så kommer vi garanterat inte att ha tråkigt i Dunhams sällskap.

Det är såklart bra att lära av sina misstag, men vissa tycks helt enkelt dömda att upprepas. Man vet av erfarenhet vad man borde göra men gör helt tvärtom. Det ligger en slags frihet i det tänker jag. Att veta vad man borde göra men ge blanka fan i bättre vetande. En del misstag är värda att upprepa och ingen beskriver det bättre än Lena Andersson.

Låt oss därför skita i sunt förnuft och gå på känsla, ända in i kaklet. För Ester är på nytt månadens huvudperson, och Ester gör ingenting halvdant. Det är allt eller inget. Vinna eller försvinna. Säga vad man vill men man måste ändå beundra hennes ihärdighet. Utan personlig ansvar är månadens bok i oktober.

Månadens bok juli - Not that kind of girl. En ung kvinna berättar vad hon ”lärt av livet”, Lena Dunham 2014.

Månadens bok oktober – Utan personligt ansvar, Lena Andersson 2014.

Stina

Högläsaren av Bernard Schlink

Högläsaren lånades i samband med min sommarsemester i år, och jag måste säga att sommarläsningen bjöd på både tiopoängare och även en del riktigt tråkiga böcker. Denna hör dock till den förstnämnda kategorin och är en bok jag velat läsa ända sedan den filmatiserats med Kate Winslett, som jag har för mig faktiskt fick en Oscar för rollen. Jag har dock inte sett filmen ännu, utan ville läsa boken först.

Något som överraskade mig i läsningen var att kärlekshistorien var med en så pass ung kille, nog måste han ha gjorts äldre i filmen? I högläsaren är den unge huvudkaraktären nämligen inte mer än 15 år gammal medan kvinnan han inleder en relation med är 36. Titeln kommer sig av att han under deras förhållande tar för vana att läsa högt för henne. Ganska tidigt märker han dock att något i deras förhållande känns fel och helt plötsligt en dag är hon borta och har flyttat utan att berätta vart.

Långt senare ska han komma att komma i kontakt med henne igen och det är då han börjar förstå den hemlighet hon har burit på. Jag måste medge att jag inte helt och håller köpte kärlekshistorien, men karaktärerna är bra uppbyggda. De känns trovärdiga och är inte schablonartat beskrivna utan har både goda och onda sidor. Det är dessutom ett intressant ämne om skuld, om vad som driver människor att göra ondskefulla handlingar och om hur väl vi egentligen känner våra medmänniskor.

// Sofia

Månadstema november: Svetlana Aleksijevitj vs Alexander Solsjenitsyn

Från: http://gfx.aftonbladet-cdn.se/image/17621176/800/normal/99a7e72d8b811/aleksi_portr%C3%A4tt.jpg

Så har det blivit dags för mitt sista tema för året och det känns ganska passande med att det blir 2015 års nobelpristagare i litteratur som får den äran att avsluta, nämligen den vitryska Svetlana Aleksijevitj som fick nobelpriset med motiveringen: "för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid"

Från: http://www.texemarrs.com/images/solzhenitsyn_2000.jpg

Då det inte finns någon mer vitrysk författare som vunnit priset kommer hon att möta ryssen Alexander Solsjenitsyn. Han i sin tur blev tilldelad priset ”för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”

Det är bara att konstatera att det blir ett ganska tungt månadstema där Aleksijevitj ägnat sitt författarskap åt så kallade dokumentärromaner där samtal med många olika människor ger vanliga människor en röst. Det är första delen i hennes svit dokumentärromaner för "Utopins röster – Historien om den röda människan" som vi kommer att läsa: Kriget har inget kvinnligt ansikte. I boken berättar kvinnor om sin tid i Röda armen under andra världskriget. I övriga delar av verket får barnen, soldater och soldatmödrar komma till tals i De sista vittnena och Zinkpojkar.

Vidare ska vi ta oss ann Solsjenitsyns Den första kretsen. Romanen handlar om fångarna i fånglägret Marfino där många av fångarna är tekniker eller akademiker och har mer drägliga förhållanden än i andra fångläger. Fångarna arbetar på olika tekniska projekt för att hjälpa statens säkerhetstjänst och titeln anspelar på  helvetets första krets (i Dantes Den gudomliga komedin) där grekiska filosofer lever i relativ frihet i helvetet.

Ja, det blir ingen lättsam novembermånad som ni ser....

// Sofia

Vågbitar av Hilde Hagerup

Det har varit en hektisk dag idag med lite flyttstäd, mycket amning och en hel del bebiskräks. Nu sitter dock Aaron framför tv:n och ser på Bamse (för femtielfte gången) och Ronja har tagit en paus som mammas plåster och ligger i sängen och sover. Så jag passar på att hinna recensera lite böcker och känner att jag snart kommer att vara i fas. Yay! Dock borde jag se till att få lite läst. Det har inte blivit något alls sedan Ronja föddes. Ska försöka ta mig lite tid till det imorgon då jag har två böcker som jag gärna vill läsa ut innan vi flyttar.

I alla fall så har det blivit dags för en av böckerna jag läste i somras. Jag fyndade boken på en utrensning av böcker i vårt lokala lilla bibliotek då det kändes som en ganska lovande ungdomsroman, men jag skulle nog vilja säga att den blev något av en besvikelse. Av baksidestexten att döma verkar det vara en ungdomsbok om hur det är i en bästisrelation där den ena är mer populär än den andra och om hur vänskapen sakta övergår till avundsjuka och hat. Jag skulle dock vilja påstå att det snarare är en bok som handlar om mobbing där vuxenvärlden inte alls verkar vilja se vad som pågår. Jag förstår inte heller riktigt vad det är som får den populära Emma att dra sig undan vår boks berätterska, Emma, och inte heller vad som gör att hon helt plötsligt går från vänskap till ren och skär mobbing.

Sen så har jag vissa invändningar mot slutet också, då det inte alls passar in i vad som hänt tidigare, men jag ska inte spoila vad som händer även om chanserna att ni ska läsa boken nog är ganska små.

På plussidan är det en riktig sommarbok som lästes en av få fina dagar i somras, så på sätt blev det ändå en ganska passande sommarläsning.

// Sofia

The man without a face av Isabelle Holland

Det var ett tag sedan jag orkade ta tag i att lägga upp en recension på vår fina boktriangel, men det har hänt en del sen mitt sista inlägg. Nytillskottet till familjen Möller, Ronja, gjorde entré den 10 september och sedan dess har det varit ganska fullt upp minst sagt. Men nu börjar jag så sakta återhämta mig och vi börjar få lite rutin här hemma. Så mycket rutin det nu går att få mitt i flyttkaoset....

Liten Ronja

Den senast lästa boken var i alla fall just "The man without a face" som är en riktig liten pärla till bok. Det är ett lån från min syster, men enligt Boktipset har jag faktiskt redan läst den så tidigt som 2011. Dock verkar det som att jag missat att recensera den på bloggen. Jag älskar ju filmen, vilket var anledningen till att boken över huvud taget lästes, och även om boken var bra så måste jag säga att man i filmen verkligen tagit med det bästa ur boken och sen lagt till delar som gjorde den ännu bättre.

I korthet kan man säga att det handlar om den 14-åriga Charles Norstedt som desperat vill komma hemifrån och istället gå på internatskola då han är trött på att leva tillsammans med sin mamma och sina två systrar. Speciellt är det den äldre systern Gloria som förpestar hans tillvaro och tar varje tillfälle i akt att trycka ner honom. För att han ska lyckas komma hemifrån måste han dock klara intagningsproven och som det ser ut kommer han att behöva plugga hela sommarlovet för att komma in och inte ens då känns det som att han kommer att lyckas. Det han skulle behöva är en privatlärare.

Det är här samhällets utböling, mannen utan ansikte eller Justin McLeod som han egentligen heter, kommer in i bilden. Den yngre systern påpekar att han ska ha varit lärare och mot all förmodan går McLeod med på att undervisa honom. Det som börjar med konflikt och motvilja mot att ägna hela sommarlovet åt studier övergår så sakta i vänskap. Men då han är säker på att Gloria skulle sätta käppar i hjulet för honom måste det hela hållas hemligt...

Som sagt är det en underhållande berättelse som är finstämd, bra uppbyggd och utan att bli banal som många ungdomsberättelser annars har tendenser att bli. Däremot tycker jag att man i filmen gjort bra val när vissa delar tagits bort, gjorts om eller bytt ordningsföljd på vissa händelser.

Till exempel vet McLeod i boken inte om att Charles håller deras möten hemliga, vilket känns mer logiskt än att han faktiskt skulle acceptera det och i filmen har man även tagit bort delarna där de badar och simmat tillsammans – då det hela faktiskt känns kanske lite väl familjärt. Filmen slutar även på ett helt annat sätt än boken, och det vinner den verkligen på. Jag ska inte avslöja hur, men läs boken och se filmen! Båda mycket läs- och sevärda!

// Sofia

Indiana Jones and the white witch av Martin Caidin

Jag hade inga större förhoppningar på denna bok, he he, men som underhållning för stunden visade den sig ganska ok. Kanske att jag kan ha invändningar mot att intrigen var väl otrolig (med riktiga häxor, magi och förtrollade klädesplagg), men det är ju ändå Indiana Jones och märkligare saker har väl (typ) hänt honom i filmerna. För att vara en bok som skrivits enbart för att filmerna blivit så populära måste jag även säga att den var ovanligt välskriven och det kommer inte som någon större överraskning när författaren av boken i slutet presenteras som intresserad av flygning då det är många detaljerade scener just från luften både i flygplan och luftskepp. Däremot kan jag inte påstå att romanen fått mig att vilja plöja resten av delarna i serien, men om jag mot förmodan skulle få tag på något exemplar skulle jag ju inte rata det heller. Mest passande skulle jag vilja säga som slapp söndagsläsning när man inte vill ha något allt för tungt eller jobbigt att läsa. 

// Sofia 

Kryssningen av Francoise Sagan

Efter att ha läst Sagans ”Bonjour tristesse” som var förtrollande, underbar och oförglömlig har jag tyvärr inte läst någon annan roman av henne som ens varit i närheten av detta och inte heller denna. Jag påbörjade romanen i början av året och hann kanske igen en fjärdedel av romanen innan den blev liggande medan mer angelägna romaner och bokteman blev utlästa. Först i slutet av sommaren fick den ännu en chans och då blev den faktiskt utläst ganska snabbt och växte också på mig efter att jag verkligen inte gillat den första delen jag läst.

Romanen utspelar sig under en kryssning för de rika och berömda och vi får ta del av deras kärleksbekymmer, intriger och loja tillvaro under de veckor kryssningen pågår. I början brydde jag mig inte alls om vad som hände men efter ett tag dras man faktiskt in i handlingen och jag blev ändå underhållen av romanen även om det inte var mer än så. Det är alltså inte på något sätt en stor romanupplevelse och är man ute efter en lika bra roman som hennes ”Bonjour tristesse” får man allt leta efter den på annat håll.

// Sofia

Domo Arigato, Mr Roboto

Då var det äntligen dags för månadens bok och som rubriken skvallrar om ska vi läsa om en robot. Eller egentligen, en maskin som utvecklar ett eget medvetande. Men varför inte klämma in alla chanser en har att lägga upp Mr Roboto-videos?

Till skillnad från Mr Roboto verkar dock huvudroboten, Cepherus, i Sången ur det kinesiska rummet, längta efter ett mänskligt sinne. Så mycket att han frångår sin programmering och inte bara utvecklar ett eget sinne utan även börjar längta efter friheten och ifrågasätta sin existens. Han, vars enda uppgift var att spåra cancer.

Hur ska detta gå? Jag har, för ovanlighetens skull, inte läst boken i förväg, så det här blir spännande.
Lite roligt för den här bloggen är att den diktsamling som väcker Cepherus känslor till liv är Aprilsnö en samling haikus med bidrag från bland annat Tomas Tranströmer. 

 MÅNADENS BOK:SÅNGEN UR DET KINESISKA RUMMET - SAM GHAZI.

Trevlig läsning :)

All hail Conan The Librarian!

Efter att ha kämpat med en ordentlig presentation av Modernismens storstjärna, Marcel Duchamp, han som bland annat ställde ut en urinoar på ett museum, gjorde jag en kovändning åt det humoristiska hållet.

Jo, Duchamp kommer att dyka upp i bloggen, men tills dess får vi hålla till godo med: 

Conan The Librarian!

Book Lover, en hyllning till våra hyllvärmare.

Äntligen var det återigen dags för månadens dikt, och för mig att försöka mig på något nytt. Eller inte så nytt egentligen, halv-nytt. Är det ens ett ord? Ja, hur som helst...för att fira att jag tog modet till mig. Att jag äntligen uppfyller min dröm att bli bibliotekarie ska månadens dikt följa ett tema. Med tanke på att jag inte vet hur många intressanta dikter det finns får vi se hur länge jag kan hålla igång temat, som förutsägbart nog är; Bibliotek och läsande. Visst är jag originell?

Den första dikten är en hyllning till något jag tror vi alla tre håller kärt, nämligen våra älskade och hatade bokberg.
Visst är det så att en ibland köper en bok, trots att en vet att den kommer att bli liggande ett tag, men den kan inte förbli oköpt. En vill äga den, en vill kunna ta ut den ur bokhyllan och klappa på den då och då. Jag har i alla fall gjort mig skyldig till det ett antal gånger. Och kanske än värre, att släpa vissa böcker med mig, flytt efter flytt samtidigt som jag vet att de kommer att förbli outlästa, bara för att det är en trygghet att ha dem med sig. Har ni några sådana böcker?

En av mina är: Sites of memory, sites of mourning, som jag tror jag köpte andra året på Gotland.Ca åtta flyttar senare har jag slutat inbilla mig att den någonsin kommer att bli utläst men ändå känns det fint att ha den med. Eller så är som som vanligt för sentimental för mitt eget bästa...


 

Robert William Service. 16/1-1874 - 11/9-1958

                                                             

Book Lover 

I keep collecting books I know 

I'll never, never read; 

My wife and daughter tell me so, 

And yet I never head. 

"Please make me," says some wistful tome, 

"A wee bit of yourself." 

And so I take my treasure home, 

And tuck it in a shelf. 

And now my very shelves complain; 

They jam and over-spill. 

They say: "Why don't you ease our strain?" 

"some day," I say, "I will." 

So book by book they plead and sigh; 

I pick and dip and scan; 

Then put them back, distrest that I 

Am such a busy man. 

Now, there's my Boswell and my Sterne, 

my Gibbon and Defoe; 

To savour Swift I'll never learn, 

Montaigne I may not know. 

On Bacon I will never sup, 

For Shakespeare I've no time; 

Because I'm busy making up 

These jingly bits of rhyme. 

Chekov is caviare to me, 

While Stendhal makes me snore; 

Poor Proust is not my cup of tea, 

And Balzac is a bore. 

I have their books, I love their names, 

And yet alas! they head, 

With Lawrence, Joyce and Henry James, 

My Roster of Unread. 

I think it would be very well 

If I commit a crime, 

And get put in a prison cell 

And not allowed to rhyme; 

Yet given all these worthy books 

According to my need, 

I now caress with loving looks, 

But never, never read.

Bokduell 10: Nelly Sachs vs Verner von Heidenstam

Så har det äntligen blivit dags för ännu en bokduell, denna gång med temat poesi då Sachs och von Heidenstam möter varandra i duell. En särskilt spännande duell kan jag dock inte påstå att det blev då den ena utklassade den andra å det grövsta.....

Vi börjar med Nelly Sachs ”Glödande gåtor”. Som ni säkert vet efter våra boktrianglande år så är jag inte något större fan av poesi, och därför blir det nog ingen större chock för er att det här inte riktigt var min grej. Jag måste dock ge ett plus för att samtliga dikter i mitt exemplar finns både på originalspråket tyska och i svensk översättning. Det är ingen lättsam läsning direkt, utan korta dikter om mörka, jobbiga saker men där man ändå ibland kan urskilja någon slags ljusning. Det är nog dessa stycken som fastnar bäst hos mig och som även berör mest. För mycket kan man säga om Sachs men att hon skriver angeläget och med dikter som når fram till läsaren borde man inte kunna invända mot (till skillnad från vad jag skulle kunna säga om månadens manliga författare, men mer om det senare...).

En av mina favoriter var denna:

Ropar du då det enda namnet förtvivlat
ur mörkret -

Vänta ett ögonblick bara
och du skall vandra på havet
Dess element har redan genomträngt dina porer
och du skall sjunka och stiga med det
och snart bli återfunnen i sanden
och mot stjärnorna flygande vara hos dem en väntad gäst
och i återseendets eld förtäras

            stilla – stilla -
Och visst märks det i vissa stycken att det här är en samling som Sachs delvis skrev medan hon var intagen på sinnessjukhus:

Av och an går jag
i rumsvärmen
De sinnessjuka i korridoren kraxar
med de svarta fåglarna därute
om framtiden
Våra sår spränger den onda Tiden
men klockorna går långsamt -
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att Sachs varit en ganska angenäm bekantskap och även om det bara var ett fåtal av dikterna som verkligen berörde mig, så var det ingen som jag skulle vilja säga var direkt dålig.

Men låt oss nu gå över till Verner von Heidenstam och hans ”Vallfart och vandringsår”, som tyvärr måste sägas vara något av det sämsta jag läst i år  – och läst genom egen förskyllan dessutom då den ingick i mitt eget tema....... Jag hade väl inga större förhoppningar på diktsamlingen till att börja med, men att det skulle vara så här urbota tråkigt och fånigt hade jag knappast kunnat ana. Och sen har han vunnit Nobelpriset i litteratur! Jag är amazed (men var det inte så att han själv satt i styrelsen när han fick priset....?).

I alla fall så ska dikterna, tydligen, enligt inledningen ha varit överraskande och originella när de utgavs på 1940-talet. Själv skulle jag vilja lägga till klyschiga, fåniga och förstockande tråkiga. Att författaren dessutom verkar full av sig själv gör mig bara mer anti hans fåniga dikter. De flesta utspelar sig i Mellanöstern, är fulla av stereotyper och är på inget sätt minnesvärda eller ens särskilt gripande. Då det är en svensk författare kan jag inte ens bortförklara det med en möjligtvis dålig översättning.

Dessutom blir jag störd dikten ”Muchails aftonbön” där Heidenstam verkar vilja framföra att kvinnorna i Mellanöstern skulle ha tur då de bara kan sitta hemma och lata sig. Jag tror att han glömde nämna att de knappast får lämna huset utan manlig eskort, måste täcka sig och om de har oturen att bli våldtagna mycket väl dessutom kan bli stenade.

Stycke ur dikten:

”I solnedgången knäföllo alla Kasans muslimanska äkta män på husens flata tak, prisande Den Ende och ropade: ”Jag tackar Gud att jag ej blivit kvinna!”

Endast den gamle Muchail ”......” ropade och sjöng högljutt: ”......”
Jag sörjer, Gud, att jag ej blivit kvinna! ”......”
Ej heller glömmer jag så fort,
att Kasans hela stad har mannen gjort.
Han knotar ej, fast han är släktets slav.
Han plitar långt på natten vid sin lykta,
när lusteligt hans kvinnor njuta av
sitt sorbetglas och kalla sig förtryckta.”

Med tanke på att Heidenstam är min värsta läsupplevelse i år kommer det säkert inte som någon större överraskning att även denna duell vanns av en kvinna, alltså 1-0 Sachs vs Heidenstam, vilket gör att duellen för 2015 ser ut på följande sätt: Kvinna vs Man 2-0.

Ser man till hela duellen från 2013 och framåt så leder kvinnorna med 8-2, vilket gör att jag redan nu kan konstatera att det blir kvinnorna som vinner Nobelpristagar-duellen. Med endast 2 kvinnliga nobelpristagare kvar (samt i tema kvar att recensera och ytterligare ett tema om det blir en kvinna som vinner priset i år) så kommer männen helt enkelt inte kunna komma ikapp oavsett om de vinner samtliga kommande dueller. Go girls!

Sen skulle det vara kul att höra vad ni har kommit fram till också. Vilka författare har imponerat mest på er? Och är det de manliga eller kvinnliga författarna som har gett de bästa läsupplevelserna?

// Sofia

Kärleksbarnet av Doris Lessing

Det här är en samling bestående av 4 långnoveller, som jag lånade efter att på Stinas rekommendation ha sett filmen ”Perfekta mödrar” som är en filmatisering i novellen ”Farmödrarna”. För en gångs skulle måste jag säga att jag filmen faktiskt lyckades med konststycket att göra novellen rättvisa och bitvis har dialogen i filmen fångat Lessings vackra språk nästan exakt. Samlingen utkom så 2003 och det är alltså en 80-årig Lessing som har skrivit en så laddad novell om kärlek och besatthet. Imponerande! Och det är verkligen en laddad situation som beskrivs där de båda ”perfekta” mödrarna tar väninnans respektive son som älskare i mycket ung ålder. En relation som ska komma att pågå tills sönerna börjar bli medelålders och som verkar kunna komma att påverka resten av deras liv. Kvinnorna har känts dessa pojkar sedan födseln så det känns nästan som en incestuös relation och särskilt med tanke på att de alla fyra umgås så nära varandra. Lessing gestaltar deras relation utan att egentligen berätta så mycket. Det är mer känsla än händelser som hon redogör för och hon gör det med perfektion.

Det är denna novell som jag tycker står ut mest i samlingen, även om jag också gillar den novell som gett samlingen sitt namn, nämligen ”Kärleksbarnet”. Som titeln antyder handlar den om ett möte som resulterar i ett barn, men jag skulle vilja säga att namnet är ganska ironiskt valt då det kanske inte direkt kan sägas vara hela sanningen. Istället är det barnafadern som kanske låter sina egna förhoppningar på framtiden bli en slags besatthet som gör att han inta kan vara nöjd med det han faktiskt har.

De två övriga novellerna fastnade jag inte för på samma sätt, men jag blir verkligen sugen på att läsa mer av Lessing. Ska ta tag i några månadsböcker först dock då jag för tillfället ligger lite efter på den fronten.

// Sofia

Fear and Loathing in Las Vegas av Hunter S. Thompson

Idag är alltså BF-dagen (beräknad födsel) äntligen här, men tyvärr verkar det som att bebisen tänkt stanna kvar ett tag till då jag inte har några känningar alls av att en förlossning skulle vara på gång. Hoppas den i alla fall har tänkt titta ut nästa vecka då jag börjar bli lite less på att gå och vänta. Hinner i alla fall packa några fler flyttkartonger och det är ju positivt :).

Medan jag väntar har jag i alla fall tid till lite bloggande och recenserande och en av de senaste böckerna jag läste ut var "Fear and loathing i Las Vegas". Som vanligt kan man konstatera att jag har koll när jag lånar böcker, he he. När jag lånade boken hade jag nämligen fått för mig att det var någon typ av thriller och inte den orgie i droger och skandalöst beteende som den visade sig vara. Man kan lätt säga att jag blev något förvånad.

Författaren Hunter S. Thompson är huvudperson i boken tillsammans med sin advokat, något som han visst tycks vara i de flesta av sina verk. En stil han själv döpt till Gonzojournalistik. Handlingen kretsar kring hur han ska skriva ett reportage om ett motorcykelrace i öknen. På grund av droger och en viss världsfrånvändhet blir dock reportaget aldrig skrivet utan utvecklas istället till en rätt galen (och drogpåverkad) jakt efter hjärtat av den amerikanska drömmen. Jakten går väl sådär skulle jag vilja säga......

Jag undrar dock hur självbiografiskt det egentligen kan vara då de sätter i sig den ena drogen efter den andra, är vakna dygnet runt i flera dagar och författaren ändå någorlunda väl kan redogöra för den ena drogpåverkade händelsen efter den andra. Jag skulle då inte komma ihåg tillvaron fullt så klart efter en sådan tripp. Å andra sidan kanske man kan anta att han ska ha utvecklat någon slags resistans mot drogandet efter vad verkar vara ett flertaliga episoder liknande denna.

Sammanfattningsvis är det väl bara att konstatera att denna studie i droger inte riktigt är min grej varför betyget blir relativt lågt. Blir dock ändå sugen på att se filmatiseringen.

// Sofia

Bokmiddag: Jag vet varför burfågeln sjunger

Stina i färd med att laga middag

I april hade vi den hittills sista bokmiddagen för året och temat var inget mindre än Alex Maya Angelou-tema från juli 2014 då vi läste ”Jag vet varför burfågeln sjunger”. 

Tacos - en något otippad maträtt denna bokmiddag.....

Då vi var lite lata blev det ingen storslagen middag á la american south utan istället blev det en enkel måltid hemma hos Stina, vilket också var trevligt. Vi lagade tacos, pratade om boken och hade det allmänt chill. Om boken då? Mjao, vi enades om att den nog var lite väl diskbänksrealistisk för vår smak.

// Sofia 

Snabbrecension: En gränslös kärlekshistoria av Aino Trosell

Biografier är ju inte riktigt min grej och det här är en skildring av författarinnans släktingars livsöden, närmare bestämt får vi under 100 år följa 5 olika kvinnors livsöden fram till Aino Trossell själv. Därför är det kanske föga förvånande att det inte blir en solklar tummen upp för romanen. Den är inte dålig, men det är helt enkelt inte min typ av bok.

Bitvis är det intressant att följa de fem olika kvinnorna, bitvis är det jobbigt och bitvis är det tyvärr föga engagerande. Gillar man biografier och kvinnohistoria (vilket jag visserligen gör) kan det nog vara en intressant bok att läsa, men jag ska nog inte ge mig i kast med någon ytterligare bok av Aino Trossell.

// Sofia

Bokmiddag: Vintertema

Pit-stop hemma hos Johan

Stina och jag drog på vinterexpedition i mars i år, då vi hade Stinas "Vintertema-bokmiddag". Man kan ju tycka att det är på tiden med en redogörelse för bokmiddagen, då vi snart är inne i september. Jag vill dock påpeka att inlägget dröjt (inte bara på grund av lathet) utan även på grund av tekniska problem då Johan skickat mig bilderna i komprimerad form och jag inte lyckats öppna upp dem på datorn själv. Idag hjälpte min kära make till att öppna upp bilderna och det visade sig att vi helt enkelt inte haft något program som kunnat öppna upp denna typ av bild. Sebbe fixade dock det hela på mindre än 5 minuter......

Om man dessutom ser till att temat legat och väntat på en bokmiddag sedan oktober 2013 så kanske det lite är dags för skämskudde. Fast då måste man ändå ha i beaktande att det aldrig verkar vilja snöa på Gotland, och så inte i år heller tyvärr. Men vi kände att det var dags att dra på expedition i alla fall och färden gick via diverse omvägar från jobbet, en sväng förbi Johan och hela långa vägen hem till Stina där jag sedan sov över.

I kvarteret Lien blev det vätskepaus

Det var Stina som hade utrustat expeditionen med matvaror som energidryck, choklad och mackor med pickles samt tomat- och mozzarella-sallad. Mycket smarrigt! 
 

Stinas smarriga fika

Själv bidrog jag med en påse random crap som vi släpade på genom hela expeditionen, vi tyckte det kändes som ett måste då expeditionen i boken minst sagt släpade på onödiga saker (som uppslagsböcker och champagne för att nämna några). 

Jag med diverse random crap... Aaron skulle vara stolt....

Om månadens bok ”Expeditionen – min kärlekshistoria" av Bea Uusma måste vi säga att vi bägge verkligen gillade den. Den handlar om den misslyckade André-expeditionen till Nordpolen som slutade med att de tre männen dog efter månader på isen. Hur är fortfarande ett mysterium.

Vi dog tack och lov inte under vår expedition utan anlände gott och väl hem till Stinas lägenhet. Väl hemma placerades vår expeditions flagga i Stinas trädgård där den så vitt jag vet fortfarande svajar stolt. Ahh, det var i sanning ett äventyr :-).

// Sofia

Onåd v J.M Coetzee

Ja, det är bara att konstatera att det här inte är en bok att välja om man vill ha lite upplyftande läsning som underhållning för stunden. Nej, det här är nog något av det mest deprimerande jag läst i år. Romanen utspelar sig i Kapstaden och handlar om den 52-åriga universitetsläraren David som efter en affär med en av sina (mycket unga) elever väljer att sluta sin tjänst. Medan han funderar på vad han ska ta sig till härnäst bor han på sin dotter Lucys lantgård och hjälper henne med skötseln av gården. Och det är faktiskt i samband med detta, och inte genom den olycklig affären med hans elev, som hans värld rämnar när det värsta tänkbara händer.... Mer ska jag inte avslöja ifall ni tänker läsa boken.

Jag kan inte påstå att jag förtrollades av boken på samma sätt som jag gjorde av hans ”I hjärtat av landet”, men det är ändå en helt klart läsvärd roman om än i mitt tycke inget direkt mästerverk. Jag kan bitvis tycka att den är på tok för gubbig, där huvudkaraktären regelbundet besöker en prostituerad, har sex med sin 20-nånting elev och i ett stycke kommenterar att ”de båda i sängen samtidigt: en upplevelse värdig en kung”. Det sistnämnda yttrat om ovan nämnda elev samt hennes yngre tonåriga syster.

Dock måste jag säga att slutscenen, utan att gå in på vad den handlar om, verkligen berör och känns som ett passande slut på en berättelse som i sanning handlar om att vara i onåd.

// Sofia

Den lysande världen av Siri Hustvedt

Det här är, tror jag, Hustvedts senaste roman utgiven 2014. Det var en av de sista böckerna jag läste ut på bussen till och från jobbet innan jag gick på föräldraledighet, och nu är alltså andra veckan jag är ledig.Om allt går som planerat är det bara en vecka kvar nu tills vi får ett tillskott till familjen. Aaron är inte jättepepp, utan förnekar fortfarande att han ska få ett syskon....

Romanen handlar hur som helst om konstnären Harriett Burden som trött på att förbises som konstnär väljer att ge ut sin konst under 3 olika manliga alias – ett val som ska visa sig inte helt genomtänkt. Det är inte hon själv som för ordet, utan när vi får möta henne har hon redan dött i cancer. Det är istället via hennes egna anteckningar vi får lära känna henne, men även genom artiklar och genom minnesbilder hos personer som kände henne. 

Romanen är utan tvekan skickligt uppbyggd och även temat känns angeläget, men jag fastnar ändå inte för den på samma sätt som jag gjorde för ”Vad jag älskade” och ”Lily Dahls förtrollning”. Fast tagen blev jag ju ändå av historien, och nu är jag ju visserligen gravid och lätt hormonell, men om jag berättar att jag satt och grät på bussen mot slutet av boken så måste det ända vara ett ganska gott betyg. Sammantaget kan man säga att det här är en roman som verkligen känns att den är skriven av Hustvedt då den tar upp teman som hon framhåller även i andra romaner. Bitvis måste jag säga att jag stördes av de många referenser som förekom i romanen och jag hade föredragit om de varit färre fotnoter.

Men det går inte att avfärda att det är en viktig fråga som tas upp, inte bara när det gäller konstvärlden, utan faktiskt vad gäller hela samhället. För det är ju tyvärr så att det ofta är just männen som får positiv särbehandling i samhället utan att man egentligen tänker på det, liksom manlig konst ofta ses som viktig och stor, medan kvinnliga konstnärer ofta förbises, förminskas och ses som mindre viktiga.

// Sofia

Mördande reklam av Dorothy Sayers

Tyvärr visade sig även denna deckare vara ett ganska föråldrat sömnpiller, denna gång av årgång 1950. Boken inlånades till min semester i juni och man kan väl säga som så att av biblioteksböckerna som lästes under semestern så var väl hälften botten-nappp medan den andra hälften faktiskt var riktigt bra. Och denna tillhörde alltså tyvärr den förstnämnda kategorin.

Det hela är en mordgåta i reklammiljö och jag som hade hoppats på något i stil med en korsning av "Connie-deckare" och "Mad men" känner mig djupt besviken. Detta är en roman som åldrats och tyvärr inte helt med värdighet. Huvudperson är överklasskillen lord Peter Wimsey som går undercover på en reklambyrå under namnet Bredon för att reda ut om en medarbetare som slagit ihjäl sig i en trappa blivit mördad eller om det handlar om en olyckshändelse.
 
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag blev något vidare engagerad. Det roligaste är att romanen verkligen fångat 30-talet och dess käcka och förljugna annonser, annars önskar jag mest att jag hade valt någon annan deckarhistoria.

// Sofia

Den stora sömnen av Raymond Chandler

Den stora sömnen, från 1939, är en ganska invecklad historia med den hårda privatdetektiven Philip Marlowe i huvudrollen. Glad i hågen beger han sig för att möta upp den sjuke miljonären Sternwood för att åta sig ett jobb. Men jobbet visar sig vara mer komplicerat än han anat.

Jag måste medge att handlingen inte alls engagerar mig och att jag knappt lyckas hålla mig vaken genom alla turer handlingen tar. Jobbet han blir anlitad för gäller i alla fall utpressning mot en av generalens döttrar, men snart visar sig jobbet snarare handla om mord och andra komplotter. Gäsp, säger jag. Och en tummen ner för den unkna kvinnosynen. Båda döttrarna beskrivs snarast som sinnessvaga, där den ena till och med har vanan att suga på tummen. Troligt, verkligen! Men Chandler stannar givetvis inte där utan ger även en känga till homosexuella. Trångsynt någon?
 
Vill du läsa en trevlig deckare rekommenderar jag något annat. Kan du inte sova och behöver hjälp på traven gör i alla fall romanen skäl för namnet!

//Sofia

Årets sommarplåga?

Så här i slutet av sommaren verkar det som att årets sommarplåga har tillkommit. Lite sent kan tyckas, men bättre än inte alls. Den unga, lovande artisten kallar låten för "Hej mamma" och det är en hyllningslåt till, ja just det, hans mamma.

Lyssna och njut! Och observera att den bäst avnjutes på repeat en sådär 20 gånger :)

https://www.dropbox.com/s/6y75f4xtfylew4r/aaron%20-%20hej%20mamma.mp3?dl=0

// Sofia

Månadstema augusti: Gracia Deledde vs Luigi Pirandello

Så har det blivit dags för sommarens sista tema, och faktiskt är det nu endast 2 kvinnliga nobelpristagare kvar i mitt långkörartema. Man kan väl säga som så att det kanske är de jag har minst tilltro till kvar..... Men låt er inte nedslås av det he he, italienska Grazia Deledda som är månadens författare kanske kan överraska. Jag har en känsla av att även månadens bok kan göra det, speciellt då det blev lite random pick av det fåtal böcker som fanns av henne på biblioteket. Och ännu mer random blev valet då det helt enkelt inte gick att hitta vad en enda av hennes böcker handlade om. Så jag gick på helt enkelt på titel och av det fåtal som fanns att välja på blev det hennes "Regina Tagliamari" som gick segrande ur striden. Vad den handlar om? Ja, det får vi väl se till att ta reda på under augusti månad!

Bilden från: https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0CAcQjRxqFQoTCMzFi4m1jccCFQUpcgoda0YJkA&url=https%3A%2F%2Fen.wikipedia.org%2Fwiki%2FGrazia_Deledda&ei=s6G_VYygNYXSyAPrjKWACQ&bvm=bv.99261572,d.bGQ&psig=AFQjCNHP_HTsLatxxIsFIX293onXSoVIrQ&ust=1438708503348402

Av den lilla fakta jag kunde googla mig fram om Deledda så är hon född 1871 och hon fick nobelpriset år 1926 (som den andra kvinna som fick nobelpriset i litteratur), ”för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem”.

Bild från: http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/1934/pirandello.jpg

Den italienare som ska få ta sig ann Deledda är Luigi Pirandello med sin "Kameran går". Han är född 1867 och nobelpriset fick han 1934 ”för hans djärva och sinnrika nyskapelse av dramats och scenens konst”. Och hans specialitet verkar vara just dramatiken, vilken han ska ha haft stort inflytande på under 1900-talet.


Liksom många andra av hans romaner handlar ”Kameran går” om det rollspel som samhället tvingar in människorna i.

Det känns som att augusti kan bli en spännande månade, eller vad säger ni?



//Sofia

Emerald City av Jennifer Egan

Det här är en samling noveller av Jennifer Egan, och även om vissa av novellerna når fram bättre än andra måste jag säga att jag föredrar hennes romaner framför novellsamlingen. Liksom de romaner jag läst av henne är det förgångna ofta i fokus, vanligen med en känsla av nostalgi eller av med en känsla av något som har gått förlorat. Och när, eller om, huvudpersonen verkligen hittar tillbaka till det där som saknats/finner det den söker är det ofta med en känsla av uteblivet klimax, ett jaha, var det här allt? Det är bitterljuv läsning som när det är som bäst verkligen drar in läsaren i Egans speciella värld.

Bland de noveller jag gillade bäst finns ”One piece” om en bror/syster-relation som utspelar sig 6 år efter att mamman dödats i en olycka med den 10-åriga brodern som den som bragt henne om livet, en olycka som format brodern och även omvärldens uppfattning om honom. Han granskas av de nära som känns som att de bara väntar på att nästa ”olycka” ska hända. Hans syster märker det självklart, och även om också hon finner sig inblandad i en av hans olyckor är det här en historia som slutar oväntat hoppfullt.

”Puerto Vallarta” å sin sida är en historia som faktiskt avslutas med en glimt av hopp, även om den behandlar ämnet med en otrogen äkta man och en dotter som blir den som upptäcker otroheten. Mitt i familjedramat är det som om mannen till slut har spelat ut sin roll och den relation som är den viktiga faktiskt är den mellan dottern och hennes mor.

// Sofia

Inte efter midnatt av Daphne du Maurier

Det här var en av böckerna jag plöjde under min semester i maj-juni. Tillsammans med Hustvedts roman som jag tidigare recenserat blev det här en av favoriterna när det gäller böckerna jag lånat för slapp sommarläsning.

Inte efter midnatt är en samling noveller där den gemensamma nämnaren att de innehåller mer eller mindre övernaturliga händelser. Samlingen inleds med novellen ”Titta inte nu”. Om den känns bekant kan det vara för att den filmatiserats. Under titeln ”Don´t look now” visades den som skräckfilm under en av kulturnätterna. Filmen lyckades verkligen med att fånga den kusliga stämningen i novellen liksom den klockrena beskrivningen av Venedig. Det är nog min favorit av novellerna, även om det egentligen bara är en som jag inte tyckte var särskilt bra. John, huvudperson i novellen, är på semester med sin fru Laura efter att de tragiskt förlorat sin lilla dotter. Laura kommer i kontakt med två systrar som säger sig stå i kontakt med den döda dottern varmed hon sväljer allt de säger med hull och hår och säger sig vara lycklig nu när hon kommit i kontakt med den döda dottern. Av naturliga skäl är hennes make mer avvaktande till detta, men för att göra hustrun till lags lyssnar han på systrarna när de varnar dem för att stanna i Venedig då de svävar i fara.....

I ”Inte efter midnatt” träffar vi ännu en semesterfirare;  en lärare som är på semester på Kreta för att måla. Han var i alla fall lärare innan semestern och inleder berättelsen med att berätta för läsaren om hur en lömsk ålderdomlig magi ligger bakom hans avsked och inte som hans doktor säger en bristande inre balans. Vår huvudpersons bekymmer börjar redan vid incheckning när han insisterar på att få bo i en avskild bungalow som visar sig ha varit bostad för en semesterfirare som hittats drunknad. När han sedan träffar på Mr Stoll, bullersam och otrevlig, ska han bli varse att vistelsen kan komma att bli mer händelserik än han vill.

I ”Ett gränsfall” är det Shelagh som står i centrum när hennes far avlidit efter en tids sjukdom. Inget mystiskt där egentligen, utom att han vid dödsögonblicket med ett uttryck av fasa tittat på dottern och ropat ”Åh nej, å Jinnie...kära Gud!”. Händelsen förföljer henne och som en slags botgöring och för att hon tror att fadern hade velat detta reser hon iväg till Irland för att leta reda på hans bestman, som han tappat kontakten med för flera år sedan. Väl framme visar han sig bo på en enslig ö dit det inte är lätt att ta sig utan inbjudan och efter en nattlig promenad finner hon sig bortförd, mot sin vilja, till det ensliga huset på ön. Hon börjar ana att allt kanske inte står rätt till. Är han galen eller ligger något annat bakom? Den här novellen känns kanske lite väl otrolig, men jag gillar känslan av den och hur författarinnan byggt upp den. Den ger mig nästan liten kioskdeckar-vibbar, fast på ett bra sätt.

”Genombrottet” i sin tur känns snarare som kiosdeckar science fiction, men även det på ett charmigt sätt. Det handlar om experiment av det mer mystiska slaget.

Slutligen är det ”Korsets väg”, men den var den minsta favoriten och får ingen egen presentation. Det var även den som minst kändes tillhöra de andra då det definitivt inte försiggår något övernaturligt där.

// Sofia