Twas the night before christmas

Puh, äntligen är jag klar med julstäd, matlagning och allmänt julstök. Vad passar väl bättre att fira detta med än lite Dylan? 

// Sofia

Om Johan var en musikvideo.....

Om Johan var en musikvideo skulle han lätt bete sig såhär... Am I right or what?
Fast förhoppningsvis skulle det inte gå lika illa för vår favorit-Johan......

// Sofia

Scarlett och Bob

Visste ni att Scarlett Johansen medverkat i en av Bob Dylans musikvideor? Om inte så lärde ni er något nytt :). Gillar både låten och den retroinspirerade musikvideon.

Lyssna och njut!

//Sofia

Things have changed

Utan närmare presentation (för det hinner jag inte i julstöket, he he) kommer här den sjunde luckan i minikalendern; Dylans "Things have changed" :

// Sofia

Bob Dylans nobelpris-tal

Ni har säkert redan hört hela, eller kanske bara delar, av Bob Dylans nobelpristagar-tal - ett tal som han tyvärr inte själv läser upp. Ni får hålla till godo ändå och tänka er att den gode Bob själv läser upp sitt tal - ett tal som jag för övrigt tycker vara ganska kul. Vad tycker ni?

// Sofia

Serious Christmas Talk

Så här den fjärde advent och med julen mindre än en vecka bort hoppas jag att ni liksom, liksom jag, börjar bli klara med alla julbestyr.

Om inte kan ni alltid ta en paus och lyssna på Bob Dylan som reciterar poesi och pratar djupa ämnen - what´s not to like liksom?

Med det ger jag er lucka fyra i vår mini-kalender:

// Sofia

Nightmare before Christmas?

I dagens kalenderlucka blir det en stämningsfull duett :) :

En något scary duett om ni frågar mig...

// Sofia

Even Dylan gets the blues

Varför ändra ett vinnande koncept? Givetvis måste årets Nobelpristagare i litteratur, så här en vecka innan jul, få bidra med lite julstämning i bloggen. Typ som någon form av mini-adventskalender så här när det börjar närma sig. Vi får både kultur, julstämning och vår dagliga dos Dylan - visst kan det inte bli bättre?

Med det lämnar jag över ordet till allas vår Bob Dylan och låter honom dela med sig av sin livsvisdom:

// Sofia

Patti Smith tolkar Dylan

Patti Smiths tolkning av Dylans "A hard rain’s a-gonna fall”,under Nobelpris-ceremonin lär väl knappast ha undgått någon och så inte er. Men eftersom vi precis har läst henne tycker jag ändå att det är på sin plats med en You tube-länk. Själv tycker jag att hon gjorde en jättefin tolkning, vad tycker ni?

//Sofia

Will Grayson, Will Grayson av John Green och David Levithan

Det här var alltså den tredje och sista månadsboken i oktober och den enda jag läste i rätt turordning, he he. Green borde ju, kan man tycka, bara bli bättre och bättre ju fler romaner han skriver, men denna den senaste av de tre vi läste var helt klart min minsta favorit. Det är ju ett samarbete med David Levithan och kanske är det därför? Jag gissar dock på att författarna skrivit vartannat kapitel och varit ansvarig för varsin Will Grayson och jag tycker inte riktigt att någon av Graysornas historier riktigt lyfter.

Precis som de förra romanerna är det tonårskärleken som är i centrum, men en kärlek som sällan är lätt utan oftast svår och komplicerad och båda våra Will Grayson har sina problem att brottas med i livet.   Men jag fastnar aldrig riktigt för historien och inte heller för deras problem utan förblir ganska likgiltig inför deras problem. Det, eller snarare den, som når ut i berättelsen är Tiny Cooper, ”the worlds gayest person” som är härligt livsbejakande, säker på sig själv och ständigt kär. Jag önskar att våra Will Graysons hade haft lite mer av hans livslust så kanske historien hade gett mig mer, som det är nu känns det mest som att umgås med en kompis som suger musten ur en utan att ge så mycket tillbaka.

//Sofia

Årets nobelpristagare önskar er en glad lucia!

Så här när det är Lucia ska vi självklart ta tillfället i akt och fira julens ankomst lite extra. Jag tänkte därför att det var på tiden att årets Nobelpristagare i litteratur önskade en god jul!

En hälsning från Bob Dylan till Boktriangeln kommer därför här:

Efter att ha lyssnat på denna finstämda melodi tror jag nog att vi alla kan enas om att årets nobelpris i litteratur var verkligt välförtjänt ;-)

//Sofia

Looking for Alaska av John Green

Det här är alltså Greens debutroman och jag är inte förvånad då denna, liksom den förra jag läste och recenserade, behandlar ”lättviktiga” tonårsförälskelser tillsammans med tyngre ämnen som utanförskap, döden och det svåra med att växa upp.

Huvudperson i boken är Miles Halter som efter att ha varit utanför i skolan och knappt haft en enda vän hoppas att livet ska ta en bättre vändning i och med att han börjar på internatskolan Culver Creek, eller som han själv uttrycker det för att söka efter sitt ”Great Perhaps”.

Om han finner det? Jo, då det gör han och det stavas ”Alaska”, som i ”the hottest girl in all of human history”. Tillsammans med Chip (but call me ”The Colonel” ) blir Alaska en av Miles bästa vänner och det är främst dessa tre vänners relation vi får ta del av i boken.

På något sätt tycker jag att det känns att det här är författarens romandebut, både eftersom den på något sätt har mer nerv än då båda andra jag läst av honom och för att det  (tyvärr) är en roman som det  i mer än de andra går att förutspå vad som ska hända. Den känns alltså kanske lite mer ungdomsbok-klyshig än de övriga, fast på samma sätt kompenserar den ju detta genom att som sagt ha mer nerv.

Och det är en bok som berör. Av de tre månadsböckerna var det helt klart den jag blev mest tagen av  och i slutändan är det väl kanske ändå det som är något av det mest viktiga när man läser en bok, för till skillnad från Hazel Grey och Will Grayson(arna) kommer Alaska nog att stanna kvar i minnet ett bra tag framöver precis som en karaktär i en bra bok ska göra.

// Sofia

The fault in our stars av John Green

Nu var jag lite av en fuskare och började inte i månadsböckerna i oktober enligt den givna ordningen – nej jag började med Greens storsäljare först, alltså ”The fault in our stars”.

Jag har otippat nog sett filmen och med tanke på hur lite tid jag spenderat framför tv:n sedan de små monstren gjorde inträde i mitt liv är det något av en bedrift. Det första jag tänkte på var hur lik filmen var boken, eller ja kanske snarare tvärtom då. Ganska ofta tycker jag att filmerna brukar vara så mycket sämre än boken, men just här så har man sett filmen (eller läst boken) så vet man vad man har att vänta sig. Varken mer eller mindre. Små delar av boken hade självklart strukits, men oväntat mycket fanns kvar och presenterades på samma sätt.

Det är en riktigt bra ungdomsbok och som de flesta säkert vet handlar den om två ungdomar med cancer som möts och blir kära. Men den är så mycket mer än bara en flicka möter pojke-bok, och det skulle jag vilja säga att alla tre av månadens böcker hade gemensamt. Alla handlar de om kärlek, om att växa upp och finna sig själv, men i samtliga finns det en allvarlig underton. I denna är det självklart döden som är närvarande. Döden både i konkret form och som funderingar om vad som händer efter döden, men kanske framför allt vad man ska göra av sitt liv när man vet att man inte har så mycket tid på sig. Hur vill man leva och hur vill man vill man bli ihågkommen efter sin död?

Ändå är det en relativt lättsam bok att läsa, men den saknar, i mitt tycke, det där lilla, lilla extra som en riktig klassiker har – det där som gör den till en bok man läser och läser igen eller bara läser en gång men sedan aldrig släpper.

//Sofia

Bokmiddag: Kvinnokärlek

Fuck kvinnohat!

I mitten av november gjorde vi äntligen slag i saken och genomförde en av de bokmiddag som legat allra längst tillbaka i tiden, nämligen Alex kvinnohat-tema från mars 2013. Man kan ju säga att det kanske var på tiden.... Så här mot slutet av året när mansgrisen Trump vunnit valet mot Hillary Clinton, när sommarens nyhetsinslag handlat om sexuella trakasserier på festivaler och när det känns ganska trist att vara född till kvinna så kände vi att vi inte orkade med en middag om kvinnohat, utan bestämde oss för att ge att middagen istället skulle vara en kärleksförklaring till kvinnor dvs. oss.

Därför slutade vi tidigt från jobbet en halvtrist fredag och begav oss till Clarion hotell för massage, poolhäng och bastubad. Mycket, mycket trevligt! Egentligen skulle middagen ha avslutats på restaurang men efter 50 respektive 80 minuters massage, en lång stunds poolhäng med ett tillhörande glas vin och som avslut lite dusch och bastubad kände vi oss så möra att vi istället beställde hem lite tapas och avrundade kvällen hemma hos Stina tillsammans med hennes små bebisar.

Eftersom vi typ dog i hennes soffa blev det varken bildbevis från middagen eller på oss, så bifogar därför en bild på hur avslappnade vi var under vår gemensamma Stockholms-weekend i somras. Och böckerna då, ja vi ska väl erkänna att vi inte riktigt hade dem i färskt minne då det var mer än 3 år sedan vi läst dem, men det vi kom ihåg var den skrämmande bild de målade upp och känslan av att något måste göras. Det samhälle som framkom genom böckerna är inte ett samhälle vi känner att vi vill leva i och jag hoppas att det kommer att ske en förändring -  i mäns attityder mot kvinnor och i rättsväsendets attityd mot våldtäktsoffer.

//Sofia

Ronja recencerar

Ja jag vet att det här är en bokblogg, men min yngsta avkomma verkar ha missuppfattat konceptet och väljer därför detta forum för att tillkännage för världen att hon vid den späda åldern av ett år har avslutat sitt första jobb.

Vilket jobb undrar ni nu självklart. Pampers nya ansikte utåt? Envåldshärskare över Gotland? Eller kanske den yngsta vinnaren någonsin i korvätar-tävling?

Hade ni gissat på det sistnämnda alternativet hade ni varit ganska nära för unga fröken har varit provtestare av en av Nestlés barngröter. Då lilltejejen ger tummen upp till det mesta och varken har bangat mögelost eller oliver borde testet ha gått galant, men hon visade sig svårflörtat och kan kanske ha tyckt att det var mycket jobb för lite (ja faktiskt ingen) betalning.

Ronjas omdöme kan nog bäst sammanfattas som en ganska rejäl tummen nedåt och om Nestle vill ha ytterligare testhjälp kräver hon betydligt bättre lön (och gärna mat som går att äta med händerna).

Over and out!

//Sofia (och Ronja)

Och ja, det här inlägget är gjort i samarbete med Nestlé ;-)

                                          #smartson #mingröt #nestle

Hon är ungefär lika pepp på gröten som hon ser ut.......

Två års samlande tankar kring Scott Pilgrim och hans värld.

Nu när jag, i princip, avslutat alla sex volymer om vår hjälte från Kanada tänkte jag för en gångs skull skriva ner några tankar och liknande kring serien. Något jag tyvärr är alldeles för dålig på när det gäller övrig litteratur. Istället för anteckningar gjorda allt eftersom brukar mina hastverk till recensioner bestå av intrycket för stunden och väldigt mycket googlande.

Jag stiftade ju bekantskap med Scott Pilgrim först i filmens värld, vilket såhär i efterhand kanske inte var det smartaste. Nog för att det är en bra film som gör en svårgestaltad historia mer än rättvisa, men jämfört med serien så väcker filmen en del frustration.

Scott Pilgrim är vår hjälte. Han är verkligen inte ofelbar men jag blir ändå frustrerad över seriens snedvridna kvinnosyn. Knives Chau, Scotts före detta flickvän bli besatt av honom och det värsta de gjort har varit hålla handen, hela serien igenom blir hon utskrattad och fungerar som ett skämt för Scott och hans gäng. Trots att hon växer under seriens gång blir hon aldrig tagen på allvar av andra än Young Neil. Till och med i ett förhållande med en 17-åring ser Scott sig själv som ett offer för omständigheter och tycker synd om sig själv, trots att han självmant valt att dejta Knives som han okänsligt dumpar för att få chans på Ramona, bilden av en manic Pixie Dreamgirl come to life.

Det är först i bok nummer tre som vi stöter på ett av Ramonas ex hon förmodligen varit intim med. Kalla mig galen, men jag tycker inte att Matthew Patel kan räknas som ett ex. Allt de gjorde var slåss mot andra elever och hålla handeln. Samma sak med Lucas Lee. Om de ändå räknas som ex, hur ointim räcker det att en är i Scotts värld för att vara ihop?
Ingen av Scotts tidiga förhållanden ställs inför samma hårda dom.

Hur som helst är det en rolig och intressant värld som O'Malley bygger upp. Hur praktiskt hade det inte varit att bo i en värld med Save-points. En plats att börja om på om livet inte riktigt gick som en ville, eller om en dör i en fight mot en konkurrent. Att någon älskar en så mycket att de slår en krater i månen åt en. Om veganer hade superkrafter och musik verkligen kunde blåsa taket av byggnader.

Framför allt känns det som en läser om sina vänner. Karaktärerna, hur felbara de än är, går på ett eller annat sätt att relatera till och särskilt volym fem är inte bara rolig utan känslomässig. Som med så många andra cast ensembles vågar jag dock påstå att vår hjälte, Scott Pilgrim, är en av de mindre intressanta karaktärerna. Visst har han personlighet, om än en gnällig och självuppoffrande sådan, men han lever i en värld befolkad av människor som själva bär på historier, många intressantare än Pilgrims. Å andra sidan kanske Scotts brist på personlighet kan jämföras med Dorothys i Trollkarlen från Oz? Precis som Dorothy i sin berättelse är Scott läsaren/betraktarens väg in i samhället och en blank huvudkaraktär är ett måste? dock skulle jag inte påstå att Scott, till skillnad från Dorothy varken är en passiv karaktär eller en katalysator. Visst är han en aktiv karaktär, men mycket i serien sker utan hans inblandning och Scott är själv kapabel till att fatta beslut och utföra handlingar, även om det bär honom emot. Eller kanske vi kan dra det ännu längre och påstå att för oss, den generation serien främst avspeglar, är Scott Pilgrim inte dem hjälte vi vill ha utan den hjälte vi förtjänar, en hjälte vi behöver just nu? En hjälte vars bleka personlighet fungerar som en spegel, inte för de andra karaktärerna, utan för oss, betraktarna. En reflektion på oss, generation X och Y?


Då en film bara kan ta upp så mycket finns det mängder av sidohistorier och material som redigeras bort. Både på gott och ont. Dessutom är många av striderna uppbyggda på sånt sätt att de hade varit omöjliga att filma om de lämnats så som i serien. Kanske serien hade gynnats av en TV-serie istället för en film? Att via ett längre medium på riktigt kunna utforska seriens alla sidohistorier och karaktärer, såsom Kim Pine, en karaktär jag gärna sett mer av då hennes historia om kärlek och sårbarhet är minst lika intressant som Scotts. Eller kanske en serie på youtube hade varit mer passande? Gärna producerad av Rocket Jump, som med Video Game Highschool visade att de definitivt har vad som krävs för att ta sig an O'Malleys värld.

Antar att en får se filmen som en version av historien om Scott och hans vänner, precis som TV-serien Sherlock bara är en version av berättelsen om Sherlock och inte den definitiva.

Uppdatering Boktriangeln.

För kännedom:

 - Misstänker att det gamla numret, Sofias gamla, inte gäller längre. Så jag satte dit mitt eget. Började störa mig på att se den rutan vid inloggning. 

Säg till om det var dumt så tar jag bort mitt nummer och vi fortsätter som förut.

- Då det tillkommit nya, semi regelbundna läsare, kanske varsitt presentationsilägg vore trevligt? Avslöja hur lite eller mycket en vill om sig själv och sina läsvanor?

- Då uttrycket triangel börjar rimma allt mer illa, kanske vi kunde byta namna på bloggen till boktriaden?
En triangel består ju utav tre hörn som aldrig möts, där bara två hörn kan sammarbeta direkt. en triad däremot är en samansatt enhet utan inbördes hierarki?
Vad tycker ni?

//

Alex

M-train av Patti Smith

Det här är en bok om ingenting enligt Patti Smith själv och jag skulle säga att hon har ganska rätt när hon säger det då boken inte följer någon egentlig historia utan gör lite nedsläpp här och där i hennes liv. Fast en slags biografi skulle jag ändå säga att det är som faktiskt kretsar kring olika caféer hon besöker. Liksom Alex verkar hon besitta en stark passion för såväl kaffe som ett riktigt bra fik och det är väl ganska givet att en kommande bokmiddag måste utspela sig på just ett fik och att huvudingrediensen borde vara en riktigt väl tillagad kopp kaffe. Du har inget tips, Alex, på ett fik i Visby som gör riktigt gott kaffe?

I alla fall så tycker jag att just bristen på röd tråd genom boken gör att den tappar lite gentemot den förra jag läste av henne. Det blir bitvis lite virrigt, lite svårt att hänga med i svängarna och jag saknar faktiskt något av en mer genomarbetat ramberättelse. Framförallt saknar jag dock den magi jag tyckte att ”Just kids” innehöll och det gör att jag helt enkelt inte fastnar för denna alls på samma sätt. Den känns mer som lite av en bagatell som jag pliktskyldigast tar mig igenom och det känns tråkigt när jag vet att Patti Smith kan mycket bättre än så. Dessutom känns denna bok så mycket tyngre och så mycket vemodigare än den förra vilket är lite konstigt då de båda berättar om ganska tunga saker. I den förra är det hennes vän som dör i aids och i denna är det saknaden efter hennes avlidna make som är central. Men där den förra trots det tunga ämnet behöll sin charm tycker jag inte alls att denna gör det lika bra och den stora behållningen är, kanske tragiskt nog, att följa hennes besatthet av olika kriminalserier på tv. Lite extra roligt då många av dem är svenska. Dock känns det som att en bättre uppbyggd roman hade fått mig att fastna för kanske något djupare än just detta.

// Sofia

Fantasy

Malte Persson är en ny och synnerligen trevlig bekantskap. Jag kan lova att det inte är sista gången ni får se hans namn här i Boktriangeln. Hans novell Fantasy, släppt på Novellix förlag, är smart, rolig och uppfriskande.

Huvudpersonen är dokumentärfilmare och hennes senaste projekt har havererat. Projektet rör sig kring en filminspelning som aldrig blev av och de skrönor som florerar på nätet om orsaken. Genren kategoriseras lätt föraktfullt som Stureplansfantasy och filmen skulle ha utspelat sig i ett fiktivt och mörkare Stockholm där en maktkamp pågår mellan dem med alvblod och dem med trollblod, men av någon anledning kom filmen aldrig längre än till idéstadiet. De inblandade har i allmänhet väldigt lite att säga om det hela, men vår huvudperson är inte den som ger upp i första taget, och kanske kommer hon sanningen lite väl nära trots att hon bara skrapat på ytan. Curiosity killed the cat som ni vet.

Man kan för övrigt inte låta bli att gilla den cyniska huvudpersonen som dissar alla, inklusive sig själv, och spottar ur sig tänkvärdheter som:

En av mina talanger har alltid varit att få andra att tro att det är de som utnyttjar mig och inte vice versa. Eller om det möjligen är min talang att intala mig själv att det är på det viset.

och

Eller för att vara uppriktig: jag kände som vanligt bara känslan av att jag borde ha känt mig en aning skyldig, men utan att göra det. Metaskuld är det närmaste jag kommer sån ånger.

Historien är skickligt uppbyggd från början till slut, och bit för bit faller saker på plats. Jag har läst den två gånger vilket jag kan rekommendera. Vid andra genomläsningen upptäcker man små detaljer som man lätt missar när man inte har hela historien klar för sig. Det finns egentligen ingenting jag inte gillar med den här novellen och ändå var det med viss tveksamhet jag klickade hem den på årets bokrea. Baksidestexten gör den helt enkelt inte rättvisa, men så är det också svårt att fånga den här novellen i några få meningar.

Det är Perssons språk och stilistiska grepp som lyfter berättelsen. Språket är inte vackert på samma sätt som exempelvis Sara Stridsbergs, men det är så genomtänkt och välformulerat. Det är också helt logisk att det är just språket som får ta plats i den här berättelsen. För språk är vad den här berättelsen egentligen handlar om.

Vi stannar där tror jag, vissa saker ska man inte prata för mycket om.

Stina

Nattsidan

Nattsidan är en gotisk novell skriven av Joyce Carol Oates. Den har nu givits ut på svenska för första gången av Novellix förlag. Vi får följa Jarvis Williams, medlem i Sällskapet för Parapsykologisk forskning, i hans arbete med att uppsöka och avslöja falska medier. Det finns bara två sorters medier enligt vår huvudperson, de medvetna bedragarna och de som tror på sin egen förmåga.

I dagboksform får vi följa honom på hans senaste uppdrag hos en viss Fru A, ett medium med den påstådda förmågan att kunna kanalisera de dödas andar och låta dem tala via henne. Hon är till synes ingen medveten bedragare, och vägrar konsekvent att ta emot ersättning eller gåvor för sina tjänster. Hon låter dessutom välvilligt Jarvis och hans kollega medverka vid och dokumentera hennes seanser. Trots detta är Jarvis professionella åsikt att hon bara är ännu en i raden av bedragare, må så vara att hon inte inser det själv. Snart ska han dock få anledning att ompröva allt han hittills trott på. Kanske finns det mer därute än ögat kan se och vetenskapen förklara.

Att Oates behärskar den gotiska genren vet vi sedan tidigare, inte minst har hon bevisat med den ypperliga romanen Belle Fleur. Det här verket är dock inte på samma nivå i mitt tycke. Det är atmosfäriskt förstås, med flackande ljus och dunkla rum, men jag kommer aldrig riktigt in i berättelsen. Den griper inte tag och är bitvis lite tjajtig. Som bäst skulle jag beskriva den som en trevligt bagatell. Särskilt som man vet hur bra Oates kan vara.

Stina

Pappa Gormig på nerverna

Hurra för mig!!! Jag har läst ut månadsboken från helvetet. Månadsboken som aldrig, aldriiiiiig ville ta slut. Jag talar om Honoré de Balzacs Pappa Goriot, månadens bok så långt tillbaka i tiden som i maj 2012. Jag skäms Alex, men bättre sent än aldrig som dom säger. Man kan inte heller anklaga mig för att inte ha försökt. Jag vet inte hur många gånger jag lånat om den här boken, och jag vill inte tänka på vilka summor den kostat mig i böter. Bibliotekarierna har säkert skrattat hela vägen till banken (för det är väl så det går till i biblioteksvärlden Alex?). Den ligger faktiskt och bygger på min skuld as we speak, men inte länge till!

I början av romanen slår Balzac fast att detta är ett drama, inte för att berättelsen är dramatisk i ordets egentliga mening, utan därför att man vid berättelsens slut kanske har fällt några tårar intra muros et extra. Jag tänker att han minsann har en poäng där, för det har kostat på att läsa den här skiten. Frånsett biblioteksböterna har det kostat både blod, svett och tårar (ja, blod kanske var en överdrift). Nu var det ju ett tag sedan jag förkovrade mig i franska, men visst betyder intra muros et extra ”på grund av extrem tristess”?

Handlingen utspelar sig på ett sunkigt pensionat som drivs av den gnidiga fru Vauquer, och de första typ sexton sidorna går åt till att beskriva sagda pensionat i detalj, ner till minsta smutsfläck på bordsduken. Snark. Det är alltså en synnerligen tröttsam inledning, men också en synnerligen passande. För det här är ett i mitt tycke riktigt tröttsamt verk, som verkligen inte har åldrats med behag. Jag irriterar mig något enormt på hans predikande och överlägsna ton. Enligt författaren själv kommer berättelsen inte att förstås utanför Paris. Bara mellan Montmartres kullar och Montrouges höjder kommer man att förstå och uppskatta detaljerna i detta skådespel. Nu tror jag dock att detta mest är önsketänkande från författarens sida, för jag tror inte att man har så dålig smak där heller (men kanske uppskattas verket i Skövde).

Förutom Pappa Goriot är det en mängd olika karaktärer som figuerar i berättelsen och jag har från början till slut problem med att skilja alla karaktärer åt. Inte minst som Balzac omväxlande kallar dem vid förnamn och efternamn. Detta gjorde förstås inget för att förhöja min läsupplevelse. Inte heller det faktum att jag ogillar samtliga inblandade som är själviska, fåfänga, inbilska och som i princip saknar några som helst försonande drag. Det här ska vara en tragedi, men jag tycker att flertalet inblandade får exakt vad de förtjänar, inte minst pappa Goriot själv.

Har du en bekant eller släkting du ogillar men ändå av konvenansskäl känner dig tvingad att ge en julklapp är Pappa Goriot ett hett tips.

Stina

I want a Dyke for president.

Tänka sig, två dikter på samma månad, är inte bloggens vägar outgrundliga? Med tanke på hur det amerikanska presidentvalet gick tänkte jag att det kunde vara i sin ordning att bloggen uppmärksammar Zoe Leonards verk I want a dyke for president. Ett verk som uppmärksammades allt mer i sociala media ju längre presidentvalskampanjen fortskred. Mestadels i form av artisten Mykki Blancos performance, regisserat av Adinah Dancyger för magasinet Dazed and Confused. Många skulle nog säga att videon är en uppläsning snarare än ett performance, men med tanke på att verket inte bara läses upp utan upplevs hävdar jag ändå att det handlar om performance art. 


Verket skrevs 1992 och uttrycker en ilska som är lika aktuell idag som för 24 år sedan. 

I want a Dyke for president. Performance av; Mykki Blanco;

Månadens tema december: Dystopiska december, del 2

Jag har ansvar för månadens sista tema, precis som i december 2011. Då befann jag mig i Paris på smekmånad med Sebbe (samt en Aaron i magen) och levde det glada livet med hotellvistelse, besök på Disneyland och trevlig shopping. Nu kommer jag att befinna mig på jobbet större delen av december, och resten av tiden vara hemma och försöka hindra Aaron och Ronja från att hitta på allt för mycket dumt. Kort sagt känns kanske livet inte riktigt lika glamoröst som då. Men precis som i december 2011 kommer vi att tillbringa månaden i dystopins tecken, dags alltså för ”Dystopiska december – del 2”.

Månadens bok är rysk, och jag hoppas att den ska vara lika bra som Stinas dystopiska månadsbok som vi läste i februari i år. Denna heter ”Snöstormen” av Vladimir Sorokin (2010)- passande så här i december, va?!

Handlingen utspelar sig mitt i en zombieutbrott och huvudpersonen är läkaren Platon som har ett vaccin mot smittan – ett vaccin som ska rädda befolkningen i en avlägsen by. Det är mitt under en stormig vintereftermiddag som han påbörjar resan till byn. Det blir en resa som, ska det visa sig, blir allt annat än lätt.

Hinner man får man även sätta tänderna i ”Suggestioner” av Marie Darrieussecq (1996). Den handlar om en kvinna som behandlas illa av olika män och ju sämre hon behandlas desto snabbare förvandlas hon på ett mystiskt sätt. Mer tänker jag inte avslöja.....

Den tredje godbiten i vårt decembertema är "Triffiderna" (1951) av John Wyndham. Den är till skillnad från de två förra mer av en klassiker i genren och jag hoppas att den ska vara lika bra som när den skrevs på 50-talet. Hur som helst handlar den om ett gäng Londonbor som vaknar upp till en riktig mardröm – blinda måste de försöka undkomma köttätande växter som jagar dem. 

Ha ha, ni kanske inte tycker att det låter lika lovande som jag :).


// Sofia

Everybody knows

I framtiden kommer nog 2016 att bli känt som året då många legendarer dog, världen blev hårdare och mörkret tog ett fastare grepp om tillvaron. Det är sorgligt, ett år när så många välkända personer vandrat vidare. I all sorg måste jag ändå ställa frågan; är 2016 förbannat eller har det alltid varit såhär men vi lägger märke till det först nu för att det drabbar vår kontext? Jag går igenom listor, noterar ålder och dödsorsak. Många välkända människor har dött i år, men en stor del av dem var också gamla, inte för att det gör den kollektiva sorgen lättare att bära, men inte ens legendarer är undantagna åldrandets förfall när kroppen närmar sig 80 år. Är det okänsligt av mig att tänka så? Att försöka distansera mig från vår kollektiva sorg?

Av vikt för vår triangel är dock Leonard Cohen vars bortgång skedde för några dagar sedan. 
Gissningsvis kommer jag om ett tag att lägga upp ett författarporträtt med tankar och liknande kring Cohens poesi och inflytande. Men just nu får det räcka med månadens dikt. Everybody Knows, en dikt som blivit allt mer aktuell ju mörkare och kallare världen blivit. Jag har tagit mig friheten att markera textraden som varit mest synlig på sociala media efter USA:s presidentval. 

Everybody knows

Everybody knows that the dice are loaded

Everybody rolls with their fingers crossed

Everybody knows that the war is over

Everybody knows the good guys lost

Everybody knows the fight was fixed

The poor stay poor, the rich get rich

That's how it goes
Everybody knows

Everybody knows that the boat is leaking

Everybody knows that the captain lied

Everybody got this broken feeling

Like their father or their dog just died

Everybody talking to their pockets

Everybody wants a box of chocolates

And a long stem rose

Everybody knows

Everybody knows that you love me baby

Everybody knows that you really do

Everybody knows that you've been faithful

Ah give or take a night or two

Everybody knows you've been discreet

But there were so many people you just had to meet

Without your clothes

And everybody knows

Everybody knows, everybody knows

That's how it goes

Everybody knows

Everybody knows, everybody knows

That's how it goes

Everybody knows

And everybody knows that it's now or never

Everybody knows that it's me or you

And everybody knows that you live forever

Ah when you've done a line or two

Everybody knows the deal is rotten

Old Black Joe's still pickin' cotton

For your ribbons and bows

And everybody knows

And everybody knows that the Plague is coming

Everybody knows that it's moving fast

Everybody knows that the naked man and woman

Are just a shining artifact of the past

Everybody knows the scene is dead

But there's gonna be a meter on your bed

That will discloseWhat everybody knows

And everybody knows that you're in trouble

Everybody knows what you've been through

From the bloody cross on top of Calvary

To the beach of Malibu

Everybody knows it's coming apart

Take one last look at this Sacred HeartBefore it blows

And everybody knows

Everybody knows, everybody knows

That's how it goesEverybody knows

Oh everybody knows, everybody knows

That's how it goesEverybody knows

Everybody knows

(Leonard Cohen 1988).