Razzieaward 2016?

"Enhet" av Ninni Holmqvist är inget mindre än en svensk – ni kanske kan ana det – dystopi. Jag läste halva boken i ett svep en sen kväll i mitten av april och började tro att det här kunde bli årets bästa bok. Tyvärr följdes senare halvan inte upp lika bra, utan blev istället något av en besvikelse. Jag skulle nog ändå säga att det är en läsvärd dystopi, men att den inte känns trovärdig fullt. Varför den trots detta förtjänar en razzie-award kommr jag till lite senare i recensionen....

För att återgå till romanen så är huvudperson i boken är den 50-åriga Dorrit och hela handlingen i stort utspelar sig på, håll i er nu, Andra reservbanksenheten för biologiskt material. Om ni inte kunde gissa det av titeln att döma så jovisst är hon där tillsammans med olyckliga män och kvinnor för att donera organ till behövande, ta del av olika experiment och så småningom dö genom detta. Och hur hamnade hon här? Liksom alla kvinnor över 50 år och män över 60 år är hon barnlös, en så kallad umbärlig. Då blir man hämtad hit för att göra lite nytta för samhället. Men det är inte så dåligt. Här finns allt man kan önska, mat i överflöd, simhall, teater, bibliotek och allsköns sysselsättningar......

Jag tycker att idén i sig är intressant, och den påminner ju om ”Never let me go” som jag gillade skarpt. Dock har jag några invändningar mot det hela och de kommer här. För det första tycker jag det känns lite märkligt att de själva helt och fullt får bestämma sin diet. Kanske inget jag borde lägga ork att störa mig på i en roman som detta, he he. Men som värdefulla organdonatorer borde det väl vara av intresse att de håller sig så friska som möjligt? På samma sätt tycker jag det är märkligt att dessa organdonatorer också utsätts för experiment av olika slag med kemisk krigsföring, olika mediciner och annat – vem vill ha organ som utsatts för detta? Känns aningen märkligt. Vidare så har jag även svårt att svälja ett samhälle där de med barn ses som det allra bästa. Det känns som ett samhälle väldigt långt bort till skillnad från detta som verkar utspela sig i en mycket snar framtid.  Jag skulle vilja säga att attityderna i samhället mer går åt andra hållet; med en attityd som inte vill ha ammande mammor ute i samhället, helst skulle vilja att barn höll sig borta från offentlig miljö som restauranger, hotell, flygplan och andra ställen där de kan störa och där småbarnsföräldrar inte ses med blida ögon om något av barnen skulle balla (ja Aaron jag pratar pm dig ;-)). Och slutligen så köper jag inte heller Dorrits eventella möjlighet till flykt som hon erbjuds av en personal på enheten. Som det beskrivs i boken så har jag mycket svårt att köpa att en främling skulle erbjuda henne hjälp (han lämnar henne sitt passerkort med vilket hon kan ta sig ut) utan att ens först ha etablerat en kontakt så han vet sannolikheten för att hon dels skulle kunna hålla tyst om det inför sina vänner och dels inte skulle meddela någon annan ur personalen om detta. För att inte tala om risken att bli upptäckt. Sen kan jag väl också säga att jag inte riktigt köper valet hon gör, och vilket det är ska jag inte avslöja. Sen till ett sista klagomål, he he. Jag tycker att synen på människor med barn känns ganska sorglig, där de organ som donerats går till slitna mammor med diabetes, och hur de umbärligas kondition och hälsa är så mycket bättre än samhällets i övrigt och ja, hela attityden till de som faktiskt valt att skaffa barn (vilket för övrigt med tanke på statusen de med barn får känns lite märkligt att låta outbildade göra, borde inte ett sådant här samhälle placera barnen hos eliten?) Sen är det lite sorgligt med kritiken som framförs mot detta samhälle i boken; där det är exakt jämställdhet med exakt lika många föräldradagar för kvinnor som för män och hur Dorrit istället verkar vilja leva med en "riktig man" (dvs som är stark, hugger ved och låter henne stå i köket). Slutligen måste jag också säga att jag blir lite trött på hur en graviditet beskrivs för de som faktiskt blivit gravida, där tillståndet beskrivs som ett biologiskt faktum att man går in i sig själv och slutar bry sig om omgivningen. Random crap som Aaron och jag brukar säga.

Och nu till sist, varför ett razzie award? Jo, den kommer nog att få mitt eget personliga razie-award för sämsta sexscen typ någonsin (nja, kanske inte riktigt så illa, he he). Sug (ha ha, jag är så rolig) bara på följande stycke: ”Jag gjorde ingenting när han kysste mig, jag kysste honom bara tillbaka, hungrigt åt jag mig in mellan hans läppar, sög på hans tunga som om det vore en spene och jag ett utsvultet lamm”. För övrigt verkar det vara sexigt att trycka upp tummen i någons mun under älskog......

Annars som sagt en intressant dystopi som tyvärr inte höll måttet helt och hållet.






//Sofia