På färder i andra riken - del 2

Gimlet och Carl Barks är här igen för att ta med er på färd nummer två. Fast den här gången får ni följa dem lite på avstånd. Vissa färder gör sig bättre så. Ni får också stifta bekantskap med en annan av Naja Najas vänner, ja i varje fall med hans bil, för Lärkan själv är inte med ikväll. En närmare presentation av Lärkan får ni längs med färden. För sakens skull kommer också en presentation av hans familj, för de är allihopa goda vänner med Naja Naja.

Lärkan och Kaos

 Kaos har fått sitt namn eftersom det är vad som följer i hans spår. Det är en gåta hur en så liten person kan skapa sådan fulländad oreda till synes utan ansträngning. Naja Naja uppskattar hans oförutsägbarhet förstås. Tillsammans är de en urkraft som drar fram. För dem är det vardag att rubba cirklar och sätta tingens tillstånd ur spel. Där vi ser kalabalik ser de möjligheter.

Campari och Chub Chub

Campari kan som smeknamnet antyder upplevas som lite bitter. Men vi som känner henne låter oss inte skrämmas. Av oss i gänget är hon den enda som kan göra upp en plan och hålla sig till den. Hon vet hur man knyter en knop och hur man skådar given häst i munnen. Men viktigast av allt är att hon vet hur man hittar till de stora äventyren.

Chub Chub gör vanligen inte så mycket väsen av sig. Det behövs inte för hon blir uppmärksammad ändå. Vissa människor har något som gör att de hamnar i blickfånget. Vad än detta något är så har Chub Chub fått en stor bit av det. Festen börjar på riktigt först när Chub Chub har anlänt, det tycker alla i gänget.






Den här gången är vi, dvs Gimlet och Carl Barks, ute om kvällen. Kvällen är full av märkliga ting. Spiraler och virvlar man inte ser, rörliga, dansande sken. Vi kuskar omkring i Lärkans ruggiga Ford Focus, modell 99 (Han är inte späd eller fågellik på annat vis men vi kallar honom så eftersom han alltid är gladlynt. Han tror inte på sorglighet säger han och kanske är det så att den inte tror på honom heller eftersom den inte drabbar honom som den drabbar oss andra). Lärkan själv är inte med oss. Han är hemma med familjen och kanske är det lika bra. Kvällar som denna ska man inte vara för många. Det blir för mycket tankar då. De trasslar in sig i varandra och lägger sig som tunga moln i biltaket. Nej, bättre då att bara vara två. På tumanhand får tankarna det svängrum som krävs. De rör sig i takt till varandra, vibrerar. Ena tanken bjuder upp, den andra följer. Bildar en pulserande ständigt skiftande väv i bakgrunden. På landsvägen är det som att fara i en racerbåt rakt mot månen.

Vi glider fram i kvällsmörker med skog på båda sidor. Vi säger ingenting, men vi lyssnar på radion och på tankarna som surrar. Det har sin tjusnig att lyssna på radio i bil om kvällen. Tonerna är fylligare och melodierna följer tätt på varandra. Vi hör också vinden vissla i ventilationsrutorna och på antennen och det är ett hemtrevligt, kvällsligt ljud.

Vi kan inte hejda oss om kvällen. Inga gränser existerar längre, kanske drömmer vi redan. Gimlet sover i baksätet med huvudet mot rutan. Vi har ingen aning om vart det bär och det gör förresten detsamma. Vi bara reser i kvällen utan någon särskild orsak, así no mas.

Vi talar framförallt inte. Och för övrig är vi helt urlakade, det skall medges att vi är litet ur balans de dagar vi inte har träffat Naja Naja. Vi släpar efter med så många historier. Vi kunde givetvis berätta dem själva, men det skulle inte ha samma verkan. Våra röster är för gälla eller för beslöjade. Carl Barks har en någorlunda hygglig röst men han saknar totalt fantasi.

Det är trots allt inte så illa att färdas i kvällen. Vi kan konsten att slappna av och genom rutan ser vi
solens sista strålar lägga sig över himmel och träd. Vi vet att vi kör fort, för de vita sträcken på vägbanan forsar in under Fordens däck. Men det känns inte alla som att vi åkte framåt. Sluter vi ögonen börjar bilen fara baklänges eller kravla på snedden som en krabba. Och slår vi upp dem en enda sekund är det som om vi säg ett slags harar med långa öron lägga iväg längs med dikesrenen.

Gimlet vill stanna för ett ögonblick. Carl Barks lyckas hitta en avtagsväg som leder mot ett fiskeläge och där parkerar han. Luften är kylig och solen är på väg ned. Gimlet säger att hon ska röra på benen en stund för hon känner sig dålig. Vi har faktiskt rökt en hel del i bilen (förlåt Lärkan), ciggaretter och stinkande cigariller. När motorn stängdes av trängde stillheten djup och förtätad på med sinbedövning mot tinningarna. Radiokontakten bröts samtidigt som motorn slocknade. Vi ser hur solen sjunker alltmer och blir nästan litet ängsliga. Men vill man verkligen lära känna kvällen är det kanske bäst att det är alldeles tyst.

Gimlet travar härs och tvärs över slänten och fingrar litet förstrött på stenarna vid strandkanten. Det är ödsligt här. Man kunde lika gärna vara i Skottland eller på Kreta. Också himlen är ödslig, en väldig bakelitvall som spänt upp över jorden. Vi ser på allt detta en smula olustiga bland all tystnad och tomhet och så kör vi vidare. Den kyliga luften har piggat upp Carl Barks, men Gimlet sitter fortfarande och halvsover. För att väcka henne skruvar Carl Barks upp radion på hösta volym. Just nu spelar den Let Me Entertain You med Robbie Williams. Radion är det enda som fungerar bra i den här kärran. Och vi misstänker att det var för radions skull som Lärkan köpte den. Största delen av den musik som spelas om kvällen är störande. Den hindrar oss att urskilja skydragen och spiralerna på himlen. Ibland tom att se stjärnorna som börjar skymta fram på himlen. Natten är nästan här.

Bilen är full av finurliga små manicker. Blinkljusen t ex. Om natten är det fint för samtidigt som man hör deras tipp-tipp, tipp-tipp så ser man ett litet grönt ljus tändas och släckas på instrumentbrädan.

”På med helljuset!” hojtar Gimlet.

Det är för det lilla blå ljusets skull som tänds under ratten. Någon ljuvare blå ton kan du inte tänka dig, det är som Karibiska havet eller lagunvatten, violblå som en siameskatts ögon. Fast Carl Barks låter det inte lysa för länge för han säger att man skulle vänja sig då.

Bilen spinner sakta fram i natten och snart är vi framme vid avtagsvägen till havet. Ingen säger ett knyst, Carl Barks får välja. Han vrider på det högra blinkljuset och Forden rullar ner mot havet. Resan i natten är slut. Nu väntar oss hus, bensinmackar och snackbarer. De kommer att flyta som väldiga girlandsprydda pråmar i fjärran. Vi är litet berusade som om vi återvände från stratosfären.

Carl Barks skruvar på radion i smyg för att hjälpa oss. Den drar en punklåt, Ebba Grön, men musiken verkar så avlägsen, det är som om den trängde genom ett vaddskikt. Gimlet tänder takljuset för att Forden skall påminna mer om en båt. Efter området med snackbarer och bensinmackar blir landskapet ödsligt igen. Men det är inte likadant som förut. Vägen löper utmed kusten och här är ett lustigt ljus som gör att man kan urskilja havet. Helst av allt hade vi velat köra tusen kilometer in i natten, skjuta fram i blindo som en ubåt utan att se något, bara följa himlens svarta konturer. Men Carl Barks säger att Forden inte skulle orka med en så lång resa och Lärkan behöver den i sitt arbete (han är representant för ett bokningsbolag).

Till slut stannar vi vid ett snabbmatsställe vid vägkanten. Gimlet sveper en cola och Carl Barks äter pommes frites. Borden är fyrkantiga och gråfärgade. På fönsterrutorna bildar neonbokstäver ord som lyser upp natten, men just nu är vi inne i en period när vi inte läser texter som står skrivna i neon. Två högljudda barnfamiljer som trycker i sig hamburgare är de enda gästerna förutom vi.

Vi är litet matta som man brukar vara efter en lång resa. Men vi är nöjda med vår utflykt i natten. Vi säger ingenting, vi tänker ännu på tomheten och tystheten vid fiskeläget och på ett ögonblick då vi känt pannan lösgöra sig och ge sig av lång i bort i kvällen mot natten. Vi sitter kvar en stund. Sedan ger vi oss iväg och återvänder.

Den andra färden. Bilfärden.

Gimlet och Carl Barks