Märkliga dagar av Michael Cunningham

Det här är en roman, eller snarare tre romaner i en, som alla utspelar sig i New York. Den första delen utspelar sig under industrialismen, den andra i en något sånär nutid och den tredje i framtiden. Förutom skådeplatsen, New York, är en gemensam nämnare för alla tre historierna att Walt Whitman och hans ord är en central del av handlingen. I den första delen är det den 12-åriga Luke som inte kan sluta citera poeten, i den andra delen får huvudpersonen Cat som jobbar i polisens jourtelefon kontakt med en terrorliga barn som citerar poeten (och spränger sig själva och annat folk i luften) och i den tredje är det roboten Simon som verkar ha programmerats med att då och så slänga ur sig fraser av just Whitman.

Dessa våra olika huvudpersoner figurerar faktiskt i samtliga historier, trots att det skiljer så många hundratals år mellan dem. I alla finns det en Simon, en Luke och en Catherine (eller Cat), som även om det kanske inte är exakt samma person delar gemensamma drag genom alla historier.

Jag tycker att det är en rolig idé, även om jag hade väldigt svårt för just den första historien. Faktiskt så svårt att jag var inne på bokens sista omlån innan den äntligen blev utläst. Därefter gick det dock undan för de andra två berättelserna var svårt att lägga ifrån sig, och speciellt den andra delen som handlar om terrorligan av barn. Alla historierna var hemska på sina sätt, men just denna med unga barn som frivilliga självmordsbombare var svår att värja sig ifrån. Och jag tycker att historien knöts ihop på ett väldigt smart, passande och hemskt vis.

Vore det inte för den första berättelsen skulle det här ha kunnat vara en av årets höjdpunkter i bokväg, men domen blir ändå en tummen upp.

// Sofia

Stone mattress av Margareth Atwood

Den här samlingen av noveller av en av mina favoritförfattare hade jag riktigt höga förväntningar på och speciellt då novellerna visst skulle ha Atwoods geniala drag av högkvalitativ pulp fiction-novell. Tyvärr måste jag säga att jag blev väldigt besviken på samtliga nio noveller i boken. Ingen av dem kändes så där Atwoodskt bra och tyvärr inte heller direkt nyskapande eller ens särskilt minnesvärda.

Roligast, och även mest originell, var den sista novellen, ”Torching the Dusties” som utspelar sig i vad som som skulle kunna vara en nära framtid, i alla fall om vi levde en dystopi. Handlingen utspelar sig på ett äldreboende där de intagna med allt mer nervös oro följer nyhetssändningarna runt om i landet där en sektliknande rörelse börjat attackera just äldreboenden som slås i brand och bränner inne de äldre, tourchin the dusties så att säga......

Men en ganska bra novell räcker inte för att väga upp det andra föga minnesvärda och nästa gång jag ger mig i kast med något nytt av Atwood hoppas jag på något betydligt bättre.

Det blev en kort recension som ni märker, men mer har jag faktiskt inte att säga om dessa ganska trista noveller.

// Sofia

My youth / my youth is yours/

Dags för det sedvanligt sena månadstemat, som gick från att vara försenat av en anledning till att bli försenat på riktigt.
Eftersom jag vid det här laget känner att det mesta är roligare än studierna har youtube gått varmt i studentlyan. I synnerhet kanalen vlogbrothers, som jag återupptäckte för några veckor sedan, med mål att se om allt. Med tanke på att kanalen varit igång sedan 2006/2007 och fortfarande uppdateras minst två gånger i veckan har jag en del att göra. Som komplement till kanalen, samt ersättning för min favorit podcast som har uppehåll, har jag även tagit mig an Dear Hank & John, Brödernas podcast som sänts en gång i veckan sedan juni 2015.
Med andra ord har det blivit mycket John och Hank Green för min del, så mycket att jag inatt drömde om att John blev intervjuad av Grace Helbig. Dock ska vi inte ge min hjärna för mycket cred för den fantasin. Sista videon jag såg innan jag somnade var just en intervju mellan John och Grace.
Men nog om mig; vad ska vi läsa?

Både John och Hank Green har gett ut böcker, men för att göra det enkelt ger vi oss enbart i kast med Johns produktion. Av den enkla anledningen att han författarskap är mest känt samt att biblitoeken på Gotland har hans böcker både på Svenska och Engelska.
För att ändå få så stor spridning som möjligt ska vi läsa tre böcker.

Looking for Alaska: 
Ett tvärsnitt av Greens produktion ger oss en startpunkt, Greens första ungdomsroman; Looking for Alaska. En historia vars språk som stil beskrivits som en typisk första bok, vilket passar oss bra då vi ska se John Greens utveckling som författare.

The Fault in our stars:
John Greens senaste bok. Utkom 2014 och blev en sensation. En måste verkligen ha ansträngt sig för att undkomma hypen kring den perfekta Tumblr-boken. Handligen kretsar kring två unga cancerpatienter vars kärlek tar dem ända till Amsterdam, där Green själv spenderade två månader för att färdigställa tidigare nämnda berättelse.

Will Grayson, Will Grayson:
Samskriven berättelse av John Green och David Levithan. Av recensionerna att döma en bok som skiljer sig väsentligt från Greens övriga produktion. Verkar vara ett intressant och väl mottaget experiment.

Om ni inte redan tagit del av Hank och John Greens äventyp i media rekommenderar jag er att göra det. Både som ett komplement till läsningen men även för att deras produktioner är väl producerade, roliga, intressanta och för att de verkligen uppskattar och blir uppskattade av sin fan-base, The Nerdfighters.
Ser en Crash Course littrature kan en dessutom fuska sig igenom en boktriangel-recension.

Trevlig läsning :)
p.s
Märks det att jag bara sovit 30 minuter inatt?



  

Malade Nouvelle

Bonne Nouvelle är en tidskrift i pocketformat. Målsättningen enligt Facebook-sidan har varit att skapa lättillgänglig kvalitetslitteratur och ge läsaren en chans att upptäcka nya författare. Varje nummer har olika teman där ungefär hälften av novellerna är kopplade till temat. Jag har läst det första numret med tema skräck.

Jag gillar noveller och tycker att idén är bra, men det här första numret lämnar en del övrigt att önska. Urvalet kan inte ha varit särskilt högt för vissa alster är pinsamt dåliga. Pinsamt på nivån Skövde folkhögskolas experimentella skrivövningar. Det är alltså inte bara dåligt utan riktigt uselt.

Det finns förstås en del ljuspunkter. Jag gillar bitar av Micke Lindquist bidrag, som inte är noveller utan prosadikter. Dör lite för formuleringen Hon viftade bort nattens vodkarök och höll händer som aldrig blivit hållna.

Frostnatt av Jan-Erik Ullström och Tracy Millers hus av Erica Josefsson tillhör några av de mer välskrivna bidragen som kanske inte är så originella men ändå mycket trevliga. I Jakten av Malin Bergman Gardskär får vi följa en vampyr på jakt efter offer i Stockholms tunnelbana. Kul med en vampyrhistoria på en plats man har en relation till, och skickligt utfört om än inte exceptionellt på något sätt.

Det finns en del ljuspunkter alltså men inte tillräckligt många för att jag skulle lockas till att bli prenumerant, så jag blir inte direkt jätteförvånad när det bara verkar ha släppts fyra nummer sedan starten 2013. Lite synd ändå, för hade alla novellerna hållit samma kvalitet som de bättre i samlingen hade detta kunna bli något riktigt bra.

Stina

De osynliga

De osynliga av Charles Grant är en roman baserad på karaktärerna från Arkiv X. Scully och Mulder befinner sig i Louisiana för att utreda ett antal mystiska dödsfall där offren enligt vittnesuppgifter attackerats av en osynlig gärningsman. Inte särskilt förvånande är de snart en konspiration på spåren.

Det är tyvärr ingen särskilt engagerande historia och författaren skildar varken Scully eller Mulder särskilt väl, trots att han enligt dedikeringen av boken är ett stort fan av tv-serien. Jag har läst fanfiction med betydligt högre ambitioner och kvalitet än det här. För detta är inget annat än kisklitteratur i Arkiv X-kostym, utan större ambition än att ge spänning för stunden. Jag gissar att författaren snarare var ett fan av lättförtjänta pengar än av tv-serien i sig, men den dedikeringen kändes kanske inte lika klockren. Inte heller översättarens ambitioner verkar ha varit särskilt höga, att döma av en del märkliga uttryck och formuleringar.

Inget jag skulle rekommendera således, men om Sofia får slut på mysrysare och annan litteratur av tvivelaktig kvalitet kanske detta vore något.

Stina

Bokmiddag: En halv gul sol

I mitten av oktober samlades vi hos casa Möller för en afrikansk middag då det hade blivit dags för bokmiddagen på Alex temabok ”En halv gul sol”. Temat lästes så långt tillbaka som i december 2013.  Vi kombinerade middagen med ett lite feministiskt tema då författaren även gett ut boken ”Alla borde vara feminister” som jag fått i julklapp av Alex. Alla fick därför ett feministiskt citat ur boken vid sin plats och en begäran om att komma med förslag på ett feministiskt tema som skulle diskuteras under middagen. Gäster på middagen var förutom familjen såklart Stina, men även Kalle.

Jollof rice - godare än det ser ut ;-)

Till middag bjöds det på hembakat afrikanskt rågbröd, jollof rice och till efterrätt inte direkt en afrikansk efterrätt, utan mer en man-tager-vad-man-har-hemma-efterrätt, nämligen chokladpudding med bär och kokos. Lägg dessutom märke till den penisformade chilin som smaksatte huvudrätten.

Penischili - kanske inte så feministiskt, men egenhändigt odlad, samt stympad och hackad, av mig :)

Större delen av gänget, mer eller mindre afrikansk-inspirerat klädda

Ja, det är kalsonger bebisen har på huvudet. Fråga oss inte varför....

Och under middagen hann vi avhandla könskvotering (definitivt för!), hur snygg Sebbe var på en skala 1-100 (oklart hur det var ett feministiskt tema, men det var alltså Sebbes bidrag) samt om vi var feminister eller inte (dahhh!). Middagen avslutades med afrikansk (typ) dans av Kalle och mig samt lite you tubande framför musikvideor med afrikansk anknytning som tex Dr Alban (He he), Waka waka och en hel del annat.

Waka waka????

Om boken då? Jo, vi tyckte att den var helt ok, men kanske inte så bra så att vi riktigt förstår hypen kring den.

//Sofia

Tankar kring Nobelpriset i litteratur 2016.

För några dagar sedan vann Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. vi tar det igen, för några dagar sedan vann den amerikanske sångaren och låtskrivaren Nobelpriset i Litteratur. Beskedet måste sjunka in, så vi tar det en tredje gång; Den amerikanske protestsångaren, låtskrivaren och ikonen Bob Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur. Senast en amerikan tilldelades nobelpriset var 23 år sedan, när Toni Morrison fick äran. Även det ett beslut som fick måndag att höja på ögonbrynen. 

Något som kanske får konspirationsteoretiker att höja på ögonbrynen är att 2012 mottog både Toni Morrison och Bob Dylan Presidental Medal of Freedom. Det högsta pris en civilperson i kan motta i USA. En snabb googling ger inte några användbara resultat, men någonstans i cyber-rymden finns det säkert ett foto föreställande inte bara USA:s förste rasifierade president, utan även två nobelpristagare i litteratur.

Men jag förhalar, i hopp om något vettigt att skriva. Jag som brukar göra mina åsikter hörda bär det kommer till Kulturelitistiska priser. Men jag förhalar, famlar efter ord, efter åsikter, efter något vettigt att skriva. Jag tillhör inte kultur-Sverige, men liksom den delen av medievärlden har jag svårt att bestämma vad jag verkligen tycker om De adertons utnämning. 

Ett säkert val? Populistiskt? 

Ja, varför inte. Att tilldela en person främst känd som sångare kan på ytan verka kontroversiellt. Även om motiveringen innehöll krystade fraser, så som "öronens poesi" och vissa kulturpersoner hävdar att det är självklart att Dylan är värd priset för lyrik, då ordet lyrik härstammar från grekiskans text/poesi för lyra. Och visst ligger det något i den förklaringen, en grundtanke att priset skall vara till för det skrivna ordet, vilket mediet än gäller. 2015 var även det ett förundrans år då priset för fösta gången gick till fakta och inte fiktion. En utnämning som sägs höja reportagebokens status inom det litterära fältet. 

Så det kanske är så vi kan förklara årets nobelpris i litteratur, som ett pris till den muntliga i stort, ett bevis på att även låttexter kan vara poesi. Ger vi den förklaringen måste vi dock ställa ytterligare en fråga; klarar sig texten utan kontexten? I det här fallet, musiken som kontext. För Bob Dylan har inte fått nobelpriset i litteratur för sin muntliga tradition, han har fått det i egenskap av poet. en skrivande poet. Och det är här jag tycker att resonemanget faller. Om det inte redan gjort det. 

Jag är mycket förtjust i Bob Dylans musik, i hans texter och tanken på ett mer tillgängligt litteraturpris. Men är jag förtjust i Bob Dylan som nobelpristagare, även med tidigare nämnda förutsättningar och frågeställningar? Nej. För hur mycket jag än gillar tanken och atmosfären i många av texterna anser jag att de faller platt i det viktigaste avseendet. Texterna klarar sig inte på egen hand. De är utkast till poesi och det är allt de är tänkta att vara. De är inte heller strikt kopplade till den muntliga traditionen, på samma vis som spoken word eller Estrad poesi. Inte för att låttexter är ett lägre stående medium i min värld, inte sagt att låtskrivare förtjänar statushöjningen. utan för att verken inte är tillräckliga för sig själv. Att läsa Dylans texter ger inte samma upplevelse av ett väl bearbetat litterärt verk, så som läsning av den faktiske poeten Leonard Cohen. Trots detta är jag inte heller helt negativ till valet av pristagare, så fler texter krävs för att utforska ämnet. Dessutom måste jag stänga biblioteket om 15 min och inlägget är långt nog som det är.

Vad tycker ni om Bob Dylan som Nobelpristagare i litteratur?        

Den sommaren av Jillian och Mariko Tamaki

Det här är inte en vanlig roman, utan en serieroman. Den var också Stinas andra temabok under hennes augusti-tema när hon inte riktigt ville att sommaren skulle ta slut.

Det är två systrar som skrivit boken om jag minns hennes beskrivning rätt och det verkar vara ett mycket lyckat samarbete då det är väldigt vackra bilder boken igenom som låter oss följa den ändå ganska mörka historien på ett lättsamt sätt genom de två unga flickorna Rose och Windy. Som alla andra deras somrar spenderas även denna på Awago Beach – men i år blir det inte som vanligt. Medan Roses föräldrar fördriver tiden med att bråka eller ignorera varandra börjar flickorna bli intresserade av annat än lekar på stranden, äta godis och att se på mangaserier. De iakttar, ja nästan spionerar på, tonåringarna i byn, börjar se på läskiga skräckfilmer och börjar så smått intressera sig för pojkar och det här med att växa upp.

Historien är som sagt väldigt fint berättad och väldigt finstämd för att vara en historia som riktar sig till tonåringar. Författarna låter historien ta sin tid, både i bilder och text och man rusar inte fram utan låter historien lite lojt rulla upp sig, precis som en sådan där lång varm sommar gör när man fortfarande går i skolan och har all tid i världen. Det blir med andra ord ett högt betyg för denna vackra bok och den får mig att önska att sommaren inte tagit slut riktigt ännu.

// Sofia

Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström

Av min tidigare recension om ”Århundradets kärlekssaga” så vet ni om ni kommer ihåg recensionen att denna inte helt föll mig i smaken och det gjorde kanske inte helt oväntat inte heller denna fast av helt andra anledningar än den förra. Av titeln att döma har ju Witt-Brattström inspirerats av Tikkanens verk, vilket hon också framhåller i inledningen, men böckerna skiljer sig verkligen åt, även om också denna är en uppgörelse mellan två makar som inte längre har helt positiva känslor gentemot varandra. Nu har jag ingen koll alls på Ebba Witt-Brattström, men jag gissar på att även detta verk är delvis baserat på hennes eget (tidigare?) äktenskap.

Tyvärr tycker jag att det bitvis blir lite tjatigt och upprepande att läsa om makarnas gräl, olika åsikter och beskyllningar och det blir inte mindre engagerande av att det känns ja för att vara ärlig aningen elitistiskt och snobbigt i hur hon i texterna har citat ur olika kända romaner, sånger, epos och annat. Dessutom inte bara på svenska utan tyska, franska, latin. Och nej, jag kan inte läsa något av dessa språk och när jag i slutet av boken märker att det faktiskt finns en översättning av fraserna så ger det mig inte så särdeles mycket då boken ju redan är utläst......

//Sofia

Bokmiddag: Alice Munro vs Saul Bellow

 I mitten av september passade jag och Stina på att ha bokmiddag för ett av mina nobelpristagar-teman, nämligen temat från november 2013 då vi läste noveller av Alice Munro och Saul Bellow. Eftersom vi inte kom ihåg riktigt vilken av Munros novellsamlingar vi läste (har tittat efter nu och det var ”Kärlek, vänskap, hat”) valde vi att ha bokmiddag på novellen ”Dulce”, en av Stinas favoritnoveller av Munro. För er som inte vet så är dulce en tvivelaktig delikatess som enligt novellen ska falla få i smaken. Dulce är alltså en slags tång som man blötlägger och sedan mumsar i sig. Och både Stina och jag kan gå i god för att det verkligen är en speciell smak, som ehhhh, kanske inte föll oss helt på läppen. Stina har lovat att vi ska prova på att äta den friterad en annan gång och hoppas på att den smakat bättre då.

Dulce - en tveksam delikatess

Tveksam Stina intar tveksam delikatess

Mmmmmmm Dulce - ett måste för finsmakaren

Tack och och hade vi lite vodka att skölja ned eländet med och innan vi avnjöt dulcen hade vi ätit oss mätta på Stinas delikata svamp-crepes. De var i  alla fall riktiga tiopoängare.

Stinas grymt goda crepes tillsammans med koken själv

Eftersom vi inte riktigt kom ihåg vilken novellsamling det gällde pratade vi mest om ”Dulce”-novellen som vi båda gillade och enades om att Munro sannerligen är en mästare på noveller. Och javisst jag, vi tyckte att miljön för middagen kändes väldigt nedtonat Munrosk:t – för visst kan ni se framför er, i en novell av Munro, hur två systrar crachar lägenheten den ena är blomvakt till för att avnjuta lite dulce, dricka lite vodka och sedan bege sig hemåt lagom mätta och lagom berusade precis som någon karaktär i en av författarens noveller.

Någons lägenhet, men vems???

// Sofia