Från lättviktigheter med Gynning till tungviktspoesi med nobelpristagaren Tranströmer - det är dags för nästa dedikation, den här gången till Alex. Förklaringar känns överflödiga, den här dikten är bara SÅ Alex. Kaffe?
Espresso
Det svarta kaffet på uteserveringen
med stolar och bord granna som insekter.
Det är dyrbara uppfångade droppar
fyllda med samma styrka som Ja och Nej.
Det bärs fram ur dunkla kaféer
och ser in i solen utan att blinka.
I dagsljuset en punkt av välgörande svart
som snabbt flyter ut i en blek gäst.
Det liknar dropparna av svart djupsinne
som ibland fångas upp av själen,
som ger en välgörande stöt: Gå!
Inspiration att öppna ögonen.
(Från: Den halvfärdiga himlen 1962).
Stina
onsdag 28 december 2011
Thank you Gynning!
Deltog ganska många dagar i Boktipsets julkalender där man fick chansen att vinna en bok i varje lucka, men turen var inte på min sida. Desto gladare blev jag när jag kom hem till Klintehamn efter julfirande och hittade ett oväntat bokpaket i brevlådan innehållande en höjdarvinst från en annan av deras tävlingar, en signerad Caolina Gynning-ljudbok, Laura, flickan från havet, uppläst av densamma.
Den är tänkt att lyssna på i Mp3 och passande nog har jag precis tänkt beställa en Mp3-spelare (velar mellan en röd och en rosa). Tidigare har jag fått överta Sofias gamla avlagda sådana men de har alla sorgligt nog gått hädan.
Boken utspelar sig i den glassiga magasinvärlden enligt baksidestexten, i de fina salongerna och i den förnedrande världen av knark och våldsamt sex. Huvudpersonen Laura tar sin tvillingsysters plats efter att hon omkommit i en olycka och kan äntligen kliva fram ur systerns skugga och bli den framgångsrika kvinna hon alltid drömt om att vara. Gynning kallar sin genre för ”dirty crime” och på baksidan av fodralet varnas man för s.k. rakt språk.
Det är inte vad jag skulle ha valt själv kanske men det ska onekligen bli intressant att lyssna på. Perfekt dessutom nu när vi pendlar till Visby i veckorna och det är för mörkt att läsa i bilen. Gynning (och Boktipset), thank you for making my day!
Stina
Favoritnovell på Årets lista
Som ni kanske minns tyckte jag mycket om Cilla Naumanns novell Lära sig som min favoritsyster vann åt mig i en Boktipsettävling, och det är tydligen inte bara jag som fastnat för den.
I senaste numret av Damernas värld dyker den nämligen upp som ”Årets skolhorror” när kulturredaktören summerar det gångna bokåret i ”Årets lista” där den (med rätta) beskrivs som en obehaglig historia. Obehaglig och klart läsvärd!
Stina
tisdag 27 december 2011
Finfina fynd
Hittade ett helt gäng Året runt, Hemmets journal, Hemmets veckotidning och Allers när jag besökte kvarterets pappersåtervinning senast. Ren lycka!!! Särskilt som flera stycken av dem bara var en eller två veckor gamla, fortfarande aktuella alltså och med massor av trevliga recept och julpyssel.
Jag får dock lite ångest när jag ser den förra ägarens framgångar på kryssidorna... Kalle och jag är inte riktigt på samma nivå, inte än i varje fall.
Tidningarna innehöll hel del matnyttigt, bland annat mängder med festliga fläskfilérecept. De jag fastnade för är rosmarinstekt fläskfilé alternativt fläskfilé i svampsås. Jag funderar på att testa någon av dessa varianter till nyår. Ska bli kul att testa något nytt, sen får vi se vilket det blir.
En annan höjdpunkt bestod av en lång intervju med Ranelid.
Så har jag fått en hel massa nya husmorstips. För att få påslakanen jämnslitna kan man till exempel sprätta upp en ny öppning i nederdelen och sy igen den gamla. Mycket praktiskt. Vi känner ju alla till problemet med ojämnt slitna sängkäder.
Och allt detta är förstås bara en liten del av allt spännande läsningen gett. Men ni behöver inte vara avundsjuka, jag lånar gärna ut ett nummer eller två, det är bara att ni hör av er.
Stina
På spåret.
Jepp, det är jag Som tittar fram bakom På spåret. Boken fick jag i födelsedagspresent av en kompis och den har verkligen kommit till användning i jul. Till skillnad från andra böcker och spel är På Spåret datorstyrd. Det är en liten dator som väljer frågor och berättar det rätta svaret var A,B,C, eller D. Mycket praktiskt och roligt, både då det slipper bli bråk mellan spelarna samt att men kan spela det mot sig själv. Självklart finns det också ett facit lägst bak för när batteriet tar slut. Frågornas ämne och svårihetsgrad är varierande. Inte direkt som att vara med på TV då det inte handlar om gåtor utan raka frågor, men perfekt för en storhelg. Faktum är att min pappa lade beslag på boken efter första spelomgången. Sedan satt han och utnamade sig själv i några dagar.
Robert Gustavsson - Sveriges (O)roligaste man?
I dagarna har jag ägnat mig åt Robert Gustavssons självbiografi, Från Vaggan TIll Deadline.
Trevligt är att det inte är en skvallerbok även om han name droppar en hel del. Om Gustavsson skvallrar lämnar ut någon är det snarare sig själv och sina neuroser. Och det gör han med bravu. Få ämnen är tabubelagda och han försöker inte att sätta sig själv i ett bättre ljus än situationen påbjöd. Det är en traditionell bok som börjar med födelsen och slutar med hur det gick till när Robert Gustavsson fick SVT att köpa in Pingu.
På 350 sidor hinner Gustavsson med en hel del. Helt klart var han en udda pojke som växte upp till en underlig man. Han verkar ha varit hyfsat asosical med få men dominerande intressen. Cykling och meidemakeri var två sådana. Han beskriver tiden med den tajta men ack så dysfunktionella Killinggruppen. Det är en intressant historia som Robert Gustavsson berättar och han försöker aldrig att förhärliga sig själv eller sin insats. Förutom Patti Smiths självbiografi Just Kids, är Från Vaggan till Deadline en av de mest väl samansatta självbiografier jag läst.
Trevligt är att det inte är en skvallerbok även om han name droppar en hel del. Om Gustavsson skvallrar lämnar ut någon är det snarare sig själv och sina neuroser. Och det gör han med bravu. Få ämnen är tabubelagda och han försöker inte att sätta sig själv i ett bättre ljus än situationen påbjöd. Det är en traditionell bok som börjar med födelsen och slutar med hur det gick till när Robert Gustavsson fick SVT att köpa in Pingu.
På 350 sidor hinner Gustavsson med en hel del. Helt klart var han en udda pojke som växte upp till en underlig man. Han verkar ha varit hyfsat asosical med få men dominerande intressen. Cykling och meidemakeri var två sådana. Han beskriver tiden med den tajta men ack så dysfunktionella Killinggruppen. Det är en intressant historia som Robert Gustavsson berättar och han försöker aldrig att förhärliga sig själv eller sin insats. Förutom Patti Smiths självbiografi Just Kids, är Från Vaggan till Deadline en av de mest väl samansatta självbiografier jag läst.
tisdag 20 december 2011
Ytterligare en bokvinst.
Jag och ni också, antar jag, deltar i boktpisets julkalender. För några dagar sedan var boken de sökte; Änglamakerskan av "Sveriges mest säljande författare" Camilla Läckberg. Som sig bör när det gäller Läckberg utspelar sig boken i Fjällbacka och häldelser i både dåtid och nutid vävs ihop. Då boken heter Änglamakerskan gissar jag att det har med barnamord att göra.
Lustigt nog vann jag ju boken, efter regnet, förra december. Då den utpelade sig i Kerala lämnade jag dock kvar den i Indien. Inte heller Änglamakerskan kommer att stanna särskilt länge i min vård. Läckberg må inte tillhöra min typ av böcker, men vinsten kommer väl till pass som julklapp till mina föräldrar.
Som vanligt då det gäller boktipset.se skickade de även med smakprov på kommande böcker, fyra stycken den här gången.
Jag vill inte dö jag vill bara inte leva.
Att prata om psykisk ohälsa är svårt. Ett av vår tids sista tabubelagda ämnen i en tid då få ämnen är tabu. Även fast jag hade högra förhoppningar om boken, kan jag inte annat än konstatera att Anne Heberleine är en modig kvinna. Eftersom jag själv lever med psykisk ohälsa känner jag igenom mig i stora delar i hennes historia. Det är också svårt att inte identifiera sig med Anne själv. Det är ingen tyck-synd-om-mig bok. Snarare tvärt om. När hon kan, analyserar hon sitt tillstånd, relaterar det till etik och moralfrågor. Ämnen där hon är expert. Bland annat så har hon gett ut ”En liten bok om Ondska.” På andra ställen i boken släpper hon tankarna fria och låter läsaren få en djup inblick i hennes psyke när ångesten och deperissionerna dominerar. Intressant och intim läsning.
Push, By Sapphire.
Precis som det finns feel-good filmer, finns det feel-bad filmer. Filmer så hemska eller verklighetstrogna att de stannar kvar i minnet lång tid efter visningen. "Vinters bone" är en av dem, Precious är en annan. Den senare, som dessutom blev Oscars belönad, handlar om en ung kvinna i 1980-talets Harlem USA. Jag såg filmen först, men visste att den var baserad på en bok. Det ryktades om att filmen var en nedtonad verision av Precious liv, vilket jag hade svårt att tro. Hennes liv i filmen var för jävligt. Sedan läste jag boken och mycket riktigt, den litterära Precious får utstå så mycket skit och förnedrning att det är underlgt att hon inte tar livet av sig. Många andra skulle troligen gjort det i hennes situation. Dock säger hon själv att hon inte vet hur man gör för att begå självmord. Att sluta kämpa finns inte i hennes tankevärld. Hennes pappa har våltdagit henne sedan hon var liten, hon födde hans barn när hon var tolv och nu är hon gravid igen. Det vet vi från filmen. Vad filmen inte tog upp är att Precious även blir våldtagen av sin mamma som även misshandlar henne fysiskt och psykiskt. Räddningen kommer när Precious blir placerad i ett program " Each one each one". där hon för första gången får vänner. Och en lärare som har möjlighet att bry sig om sina elever. Push är som sagt var en jobbig men viktig historia. Och Precious Jones är inget vanligt offer. Faktum är att hon helt saknar offerattityd och är mycket svår att gilla. I alla fall i början. Inte för att det ändras särskilt mycket under historiens gång, men läsaren får mer och mer förståelse för hennes attityd och handlingar. Hon är en typisk spegling av sin sociala kontext. Genom Precious får läsaren inte bara en inblick i hur det kan vara att tillhöra den lägsta kasten i landet som mer än grma dikterar hur andra länder bör fungera. Vi får även en inblick i skolsystemet, vad lärarna och eleverna har att kämpa mot, men ocks hur viktig en utbildning är för en persons självförtroende. Det är ingen enkel historia som speals upp, och många gånger undrar man varför ingen tidigare lagt sig i. Varför omplacerade sovialen henne inte när hon var tolv år gammal och födde barn på köksgolvet? Men det är inte bara bokens handling som är svår. Då narritativet hela tiden följer Precious, vare sig i dikter eller dagboksanteckningar är kan boken tyckas svårläst. Tills hon hamnar på Each One Teach one, är Precious i princip analfabet och både när hon skriver och tänker gör hon det på slang.
söndag 18 december 2011
Tranströmer till Sofia
Så kommer då den första i raden av personligt riktade Tranströmerdikter, denna gång till Sofia. Det finns något i den som jag tror att hon kommer att uppskatta, och ni andra också för den delen. Enjoy!
Början på senhöstnattens roman
Passagerarbåten luktar olja och nånting skallrar hela tiden som en tvångstanke. Strålkastaren tänds. Vi närmar oss bryggan. Det är bara jag som ska av här. ”Behöveru landgången?” Nej. Jag tar ett långt vacklande kliv rätt in i natten och står på bryggan, på ön. Jag känner mig blöt och ovig, en fjäril som just krupit ur puppskalet, plastpåsarna i vardera handen hänger som missbildade vingar. Jag vänder mig om och ser båten glida bort med sina lysande fönster, trevar mig sen fram till huset som stått tomt så länge. Alla hus i grannskapet står obebodda... Det är skönt att somna in här. Jag ligger på rygg och vet inte om jag sover eller är vaken. Några böcker jag läst passerar förbi som gamla seglare på väg till Bermuda-triangeln för att försvinna utan spår... Det hörs ett ihåligt ljud, en tankspridd trumma. Ett föremål som blåsten åter och åter dunkar mot något som jorden håller stilla. Om natten inte bara är frånvaron av ljus, om natten verkligen är något, så är den detta ljud. Stetoskopljuden från ett långsamt hjärta, det bultar, tystnar ett tag, kommer tillbaka. Som om varelsen rörde sig i sick-sack över Gränsen. Eller någon som bultar i en vägg, någon som hör till den andra världen men blev kvar här, bultar, vill tillbaka. Försent! Hann inte dit ner, hann inte dit upp, hann inte ombord... Den andra världen är också den här världen. Nästa morgon ser jag en fräsande gyllenbrun lövruska. En krypande rotvälta. Stenar med ansikten. Skogen är full av akterseglade vidunder som jag älskar.
(Från Sanningsbarriären, 1978).
Stina
Början på senhöstnattens roman
Passagerarbåten luktar olja och nånting skallrar hela tiden som en tvångstanke. Strålkastaren tänds. Vi närmar oss bryggan. Det är bara jag som ska av här. ”Behöveru landgången?” Nej. Jag tar ett långt vacklande kliv rätt in i natten och står på bryggan, på ön. Jag känner mig blöt och ovig, en fjäril som just krupit ur puppskalet, plastpåsarna i vardera handen hänger som missbildade vingar. Jag vänder mig om och ser båten glida bort med sina lysande fönster, trevar mig sen fram till huset som stått tomt så länge. Alla hus i grannskapet står obebodda... Det är skönt att somna in här. Jag ligger på rygg och vet inte om jag sover eller är vaken. Några böcker jag läst passerar förbi som gamla seglare på väg till Bermuda-triangeln för att försvinna utan spår... Det hörs ett ihåligt ljud, en tankspridd trumma. Ett föremål som blåsten åter och åter dunkar mot något som jorden håller stilla. Om natten inte bara är frånvaron av ljus, om natten verkligen är något, så är den detta ljud. Stetoskopljuden från ett långsamt hjärta, det bultar, tystnar ett tag, kommer tillbaka. Som om varelsen rörde sig i sick-sack över Gränsen. Eller någon som bultar i en vägg, någon som hör till den andra världen men blev kvar här, bultar, vill tillbaka. Försent! Hann inte dit ner, hann inte dit upp, hann inte ombord... Den andra världen är också den här världen. Nästa morgon ser jag en fräsande gyllenbrun lövruska. En krypande rotvälta. Stenar med ansikten. Skogen är full av akterseglade vidunder som jag älskar.
(Från Sanningsbarriären, 1978).
Stina
lördag 17 december 2011
Det bästa 2011
2011 var året då jag upptäckte: Francoise Sagan, Sara Stridsberg, Ernest Hemingway, Hjalmar Söderberg och Kerstin Ekman. A very good year med andra ord.
Den totala listan med årets toppennoteringar och bottennapp kommer i januari, året är ju faktiskt inte slut än. Jag hoppas förstås att Sofias dystopitema ska låta mitt bokår 2011 avslutas med dunder och brak, men det återstår att se...
Av böcker som gavs ut under året har jag bara läst en enda, Pojkarna som visserligen var läsvärd men inte helt klockren. Vill ni veta mer om 2011 års bästa böcker föreslår jag att ni låter SvD´s litteraturkritiker hjälpa er att plocka russinen ur kakan. De har valt ut sina tre favoriter från året som gått. Artikeln hittar ni här .
Böcker som jag tycker verkar lovande bland kritikernas många val är Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen, Salome av Mara Lee och Inbjudan till de våghalsiga av Dorothee Elmiger.
Stina
Den totala listan med årets toppennoteringar och bottennapp kommer i januari, året är ju faktiskt inte slut än. Jag hoppas förstås att Sofias dystopitema ska låta mitt bokår 2011 avslutas med dunder och brak, men det återstår att se...
Av böcker som gavs ut under året har jag bara läst en enda, Pojkarna som visserligen var läsvärd men inte helt klockren. Vill ni veta mer om 2011 års bästa böcker föreslår jag att ni låter SvD´s litteraturkritiker hjälpa er att plocka russinen ur kakan. De har valt ut sina tre favoriter från året som gått. Artikeln hittar ni här .
Böcker som jag tycker verkar lovande bland kritikernas många val är Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen, Salome av Mara Lee och Inbjudan till de våghalsiga av Dorothee Elmiger.
Stina
torsdag 8 december 2011
Allt vecka 59
Japp, då var det dags för en avrapportering igen angående mina framgångar i läsningen av Allt. Men det går bra nu kan jag tala om, jag har läst hela 18 sidor de senaste 43 (!) veckorna.
Eftersom det var så länge sedan sist tänker jag bjuda på en hel del godbitar den här gången. Det blir det värsta såväl som det bästa och mer därtill.
Vecka 16-59. Det värsta/bästa
Det värsta
2005 Vecka 20 Tisdag (s. 441)
Det bästa
2005 Vecka 18 Tisdag (s. 434)
Katedralen. Tillfällig placering på okänd ort.
Ibland är bildtexten bättre än bilden.
Mer därtill
2005 Vecka 19 Måndag (s. 437)
”Hulltitor! Gullvivor menar jag.”
Än en gång har mobiltelefonen hjälpt mig att finna ett oumbärligt ord.
2005 Vecka 20 Måndag (s. 441)
Inte en callgirl, sa Collinder, utan en trådlärka.
Inte en masochist, sa Collinder, utan en lustplågonjutare.
Inte en cowboy, sa Collinder, utan en ridherde.
Inte en provokatör, sa Collinder, utan en brottslockfågel.
Inte en beatnik, sa Collinder, utan en knytnävesestet.
Inte en terrorist, sa Collinder, utan en skräckväldesman.
2005 Vecka 22 Söndag (s. 451)
Nevil Shutes ”Pastoral”:
1. Det är världskrig. The woods are stiff with foxes. Flygaren fiskar om dagarna och fäller eld om nätterna.
2. Flickvinnan tänker på flygaren. Tänker och känner. Författaren följer det hon tänker och känner. Läsaren är som i hennes huvud, är det väl tänkt. Sedan kommer följande upplysning: She undressed partially. Därpå återgår författaren till att berätta vad flickvinnan tänker och känner för flygaren.
3. Flygaren, igen. He had seen so much moon in the last fifteen months that he had absorbed a little of its serenity, perhaps. I förra årets mollskinnskalender har ja sparat fler meningar månar, män och mör.
Jag, när jag läser Nevil Shutes ”Patoral”:
A. Jag är grävaren. Jag är omö. Jag är rävlingsrytet.
B. I tjugoårspresent fick jag en bok om flygplan. Hjälpte det?
C. Och mina mungipor som inte slutar stiga.
Det sista stycket här tycker jag passar extra bra just nu eftersom en av Sofias dystopiska decemberböcker är skriven av just Nevil Shute. Det var allt för den här gången.
18 sidor lästa sedan sist.
Är nu på sidan 452, dvs 176 sidor kvar.
Stina
Eftersom det var så länge sedan sist tänker jag bjuda på en hel del godbitar den här gången. Det blir det värsta såväl som det bästa och mer därtill.
Vecka 16-59. Det värsta/bästa
Det värsta
2005 Vecka 20 Tisdag (s. 441)
Det bästa
2005 Vecka 18 Tisdag (s. 434)
Katedralen. Tillfällig placering på okänd ort.
Ibland är bildtexten bättre än bilden.
Mer därtill
2005 Vecka 19 Måndag (s. 437)
”Hulltitor! Gullvivor menar jag.”
Än en gång har mobiltelefonen hjälpt mig att finna ett oumbärligt ord.
2005 Vecka 20 Måndag (s. 441)
Inte en callgirl, sa Collinder, utan en trådlärka.
Inte en masochist, sa Collinder, utan en lustplågonjutare.
Inte en cowboy, sa Collinder, utan en ridherde.
Inte en provokatör, sa Collinder, utan en brottslockfågel.
Inte en beatnik, sa Collinder, utan en knytnävesestet.
Inte en terrorist, sa Collinder, utan en skräckväldesman.
2005 Vecka 22 Söndag (s. 451)
Nevil Shutes ”Pastoral”:
1. Det är världskrig. The woods are stiff with foxes. Flygaren fiskar om dagarna och fäller eld om nätterna.
2. Flickvinnan tänker på flygaren. Tänker och känner. Författaren följer det hon tänker och känner. Läsaren är som i hennes huvud, är det väl tänkt. Sedan kommer följande upplysning: She undressed partially. Därpå återgår författaren till att berätta vad flickvinnan tänker och känner för flygaren.
3. Flygaren, igen. He had seen so much moon in the last fifteen months that he had absorbed a little of its serenity, perhaps. I förra årets mollskinnskalender har ja sparat fler meningar månar, män och mör.
Jag, när jag läser Nevil Shutes ”Patoral”:
A. Jag är grävaren. Jag är omö. Jag är rävlingsrytet.
B. I tjugoårspresent fick jag en bok om flygplan. Hjälpte det?
C. Och mina mungipor som inte slutar stiga.
Det sista stycket här tycker jag passar extra bra just nu eftersom en av Sofias dystopiska decemberböcker är skriven av just Nevil Shute. Det var allt för den här gången.
18 sidor lästa sedan sist.
Är nu på sidan 452, dvs 176 sidor kvar.
Stina
Crazy i Klintehamn
Sofia och Sebbe åker på bröllopsresa till Paris idag och kommer hem först den 18 november, så nu är det föräldrafritt här i Klintehamn den närmaste tiden.
Frågan är hur man ska utnyttja det bäst...
Mina planer:
- På fredag blir det På spåret-kväll med Kalle som är på besök över helgen (framför Sofia och Sebbes jättetv, yes vi kommer att ta över er vardagsrumsdel! moa hahahhhha). Vi planerar att rula precis som Klintehamnsgänget gjorde förra veckan. Helt otippat tog jag Bornholm på 8-poängsnivån långt före något av de två deltagande lagen. Måste vara första gången... Är jag bra or what?!
- Plan nummer två är att ta över badrummet så mycket som möjligt med mina maratonbad. Nu är det bara Johan som jag behöver ta hänsyn till, men han är ju inte så viktig ändå. Jag ser fram emot att spendera timmar i badet tillsammans med mitt nya lavendelbadsalt och en god bok. Är jag snäll mot Johan kan jag ju försöka att planera in mina badstunder när han är i stan. But hey, om nöden kallar så har vi ju faktiskt en nygrävd bajsgrop på baksidan. Är den god nog åt barnen så borde den vara god nog åt Johan (fast han får tömma den själv).
- Så ska väl jag och Iris ha tjejkväll nån gång också. Jag tänker chic flics (alternativt skräckfilm), Ben och Jerry´s, ansiktsmask och hårinpackning samt möjligtvis något glas vin. Man kan behöva ladda batterierna lite efter all julstress (fast sanningen att säga har jag inte stressat särskilt mycket, för en gång skull är nästan alla julklappsinköp gjorda flera veckor innan jul. Härligt!).
- Och så gigant jätteparty förstås, för alla som vi känner och inte känner. Eller inte... För ärligt talat kopplar jag hellre av framför tv´n. Då slipper man allt folk, städningen och sura grannar också.
Så får det bli. Då har ni hört allt om min galna FF-vecka. I Klintehamn blir det inte mer crazy än så här. Eller så är det bara jag som börjar bli gammal...
Stina
Frågan är hur man ska utnyttja det bäst...
Mina planer:
- På fredag blir det På spåret-kväll med Kalle som är på besök över helgen (framför Sofia och Sebbes jättetv, yes vi kommer att ta över er vardagsrumsdel! moa hahahhhha). Vi planerar att rula precis som Klintehamnsgänget gjorde förra veckan. Helt otippat tog jag Bornholm på 8-poängsnivån långt före något av de två deltagande lagen. Måste vara första gången... Är jag bra or what?!
- Plan nummer två är att ta över badrummet så mycket som möjligt med mina maratonbad. Nu är det bara Johan som jag behöver ta hänsyn till, men han är ju inte så viktig ändå. Jag ser fram emot att spendera timmar i badet tillsammans med mitt nya lavendelbadsalt och en god bok. Är jag snäll mot Johan kan jag ju försöka att planera in mina badstunder när han är i stan. But hey, om nöden kallar så har vi ju faktiskt en nygrävd bajsgrop på baksidan. Är den god nog åt barnen så borde den vara god nog åt Johan (fast han får tömma den själv).
- Så ska väl jag och Iris ha tjejkväll nån gång också. Jag tänker chic flics (alternativt skräckfilm), Ben och Jerry´s, ansiktsmask och hårinpackning samt möjligtvis något glas vin. Man kan behöva ladda batterierna lite efter all julstress (fast sanningen att säga har jag inte stressat särskilt mycket, för en gång skull är nästan alla julklappsinköp gjorda flera veckor innan jul. Härligt!).
- Och så gigant jätteparty förstås, för alla som vi känner och inte känner. Eller inte... För ärligt talat kopplar jag hellre av framför tv´n. Då slipper man allt folk, städningen och sura grannar också.
Så får det bli. Då har ni hört allt om min galna FF-vecka. I Klintehamn blir det inte mer crazy än så här. Eller så är det bara jag som börjar bli gammal...
Stina
Tranströmers haikus
Jag vet att Sofia varit lite nyfiken på Tranströmers haikus, en diktform han allt mer övergått till efter sin stroke 1990. Haikus är som ni vet en japansk diktform, bestående av tre rader med 17 stavelser (efter mönstret 5-7-5 stavelser), där max tio ord ska användas. Något som ofta glöms bort av haikudiktare (i alla fall ickejapanska sådana) är att en haiku inte får vara abstrakt. De ska således inte innehålla några metaforer. I en haikudikt är en ros således inget mer än en ros. Orden i sig ska vara starka nog att göra metaforer överflödiga. Dessutom ska den gestalta något slags from livssyn. Det behöver inte vara uppenbart religiöst eller liknande men våld och andra hemskheter hör inte hemma i en haiku om jag förstått det rätt.
Så, då när ni förstått formen är det dags för lite Tranströmska variationer, för det är inte alla hans haikus som med rätta kan kalla sig sådana. Det är han ju själv medveten om förstås. Han har både läst och skrivit haikudikter i hela sitt liv (Källa SvD) men är man en diktare av Tranströmers kaliber tycker i alla fall jag att man kan ta sig rätten att bryta några regler.
Personligen tycker jag nog också bäst om de där Tranströmer tagit sig lite friheter och är mindre konkret än vad som egentligen är passande. Vad tycker ni? Borde han få kalla det haikus eller inte?
Haikudikter (från Sorgegondolen 1996)
I
Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik.
*
Den vita solen
träningslöper ensam mot
dödens blåa berg.
*
Vi måste leva
med det finstilta gräset
och källarskrattet.
*
Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.
II
Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.
(egen kommentar: enligt haikukännarna uppfyller den här dikten haikukraven).
III
Medeltida borg,
främmande stad, kalla sfinx,
tomma arenor.
*
Löven viskade:
ett vildsvin spelar orgel.
Och klockorna slog.
*
Och natten strömmar
från öster till väster med
månens hastighet.
IV
Ett par trollsländor
fasthakade i varann
svirrade förbi.
(egen kommentar: även denna uppfyller kraven).
*
Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.
*
Ekar och månen.
Ljus och tysta stjärnbilder.
Det kalla havet.
(egen kommentar: liksom den här).
Från Den stora gåtan, 2004
Håll ut Näktergal!
Ur djupet växer det fram -
vi är förklädda.
Jag har varit där -
och på en vitkalkad vägg
samlas flugorna.
Stina
Så, då när ni förstått formen är det dags för lite Tranströmska variationer, för det är inte alla hans haikus som med rätta kan kalla sig sådana. Det är han ju själv medveten om förstås. Han har både läst och skrivit haikudikter i hela sitt liv (Källa SvD) men är man en diktare av Tranströmers kaliber tycker i alla fall jag att man kan ta sig rätten att bryta några regler.
Personligen tycker jag nog också bäst om de där Tranströmer tagit sig lite friheter och är mindre konkret än vad som egentligen är passande. Vad tycker ni? Borde han få kalla det haikus eller inte?
Haikudikter (från Sorgegondolen 1996)
I
Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik.
*
Den vita solen
träningslöper ensam mot
dödens blåa berg.
*
Vi måste leva
med det finstilta gräset
och källarskrattet.
*
Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.
II
Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.
(egen kommentar: enligt haikukännarna uppfyller den här dikten haikukraven).
III
Medeltida borg,
främmande stad, kalla sfinx,
tomma arenor.
*
Löven viskade:
ett vildsvin spelar orgel.
Och klockorna slog.
*
Och natten strömmar
från öster till väster med
månens hastighet.
IV
Ett par trollsländor
fasthakade i varann
svirrade förbi.
(egen kommentar: även denna uppfyller kraven).
*
Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.
*
Ekar och månen.
Ljus och tysta stjärnbilder.
Det kalla havet.
(egen kommentar: liksom den här).
Från Den stora gåtan, 2004
Håll ut Näktergal!
Ur djupet växer det fram -
vi är förklädda.
Jag har varit där -
och på en vitkalkad vägg
samlas flugorna.
Stina
Hårda klappar
Om jag får hårda klappar av Tomten i år hoppas jag på:
- Något av Sara Stridsberg, 2011 års författarupptäckt. Darling River är något av det vackraste jag läst.
- Kvalitetschiclit. Inget jullov är komplett om man inte åtminstone någon dag gottat ned sig med lite trevlig lagom hjärndöd läsning och alldeles för många chokladpraliner. Det är dock en konst att hitta rätt i chiclitträsket eftersom det finns sjukt mycket sådan litteratur som är under all kritik. Okej att man vill ha något lättsmält men det behöver ju inte vara dåligt skrivet eller totalt fantasilöst för den sakens skull. Susanna brukar alltid lyckas rota fram trevliga böcker av detta slag så vi får väl se om det ligger någon och väntar på mig under granen i år.
- Kanske något av Cilla Naumann, jag gillade ju verkligen hennes novell.
- Tvillingböcker jag inte läst förut, gärna Sweet Valley University. Jag saknar nr 3, 6 samt nr 12 och framåt.
- Med en Kittybok kan det aldrig gå fel, fast det är svårt att köpa eftersom jag har över hundra stycken. Inte ens jag själv har riktigt koll på vilka jag har och vilka jag saknar. Jag har numera alltid med mig en lista i plånboken (som dock uppdateras alltför sällan) för att slippa komma hem med dubbletter vilket har hänt både en och två gånger.
- En överraskning. Ibland får man något man inte visste att man ville ha. En sådan bok vill jag ha i år.
Om Tomten är sadist ger han mig något av följande:
- Vad som helst av August Strindberg.
- Hornsgatan av Ernst Brunners. Jag har läst Förmiddagsgatan – en bok om stan och Hornsgatan. Det får verkligen räcka!
- Martina Lowden har bara skrivit en bok vad jag vet, och jag har den redan, men vill Tomten jävlas kanske han ger mig ett ex till.
- En stentrist deckare.
- Candide. Kommentarer överflödiga.
Stina
- Något av Sara Stridsberg, 2011 års författarupptäckt. Darling River är något av det vackraste jag läst.
- Kvalitetschiclit. Inget jullov är komplett om man inte åtminstone någon dag gottat ned sig med lite trevlig lagom hjärndöd läsning och alldeles för många chokladpraliner. Det är dock en konst att hitta rätt i chiclitträsket eftersom det finns sjukt mycket sådan litteratur som är under all kritik. Okej att man vill ha något lättsmält men det behöver ju inte vara dåligt skrivet eller totalt fantasilöst för den sakens skull. Susanna brukar alltid lyckas rota fram trevliga böcker av detta slag så vi får väl se om det ligger någon och väntar på mig under granen i år.
- Kanske något av Cilla Naumann, jag gillade ju verkligen hennes novell.
- Tvillingböcker jag inte läst förut, gärna Sweet Valley University. Jag saknar nr 3, 6 samt nr 12 och framåt.
- Med en Kittybok kan det aldrig gå fel, fast det är svårt att köpa eftersom jag har över hundra stycken. Inte ens jag själv har riktigt koll på vilka jag har och vilka jag saknar. Jag har numera alltid med mig en lista i plånboken (som dock uppdateras alltför sällan) för att slippa komma hem med dubbletter vilket har hänt både en och två gånger.
- En överraskning. Ibland får man något man inte visste att man ville ha. En sådan bok vill jag ha i år.
Om Tomten är sadist ger han mig något av följande:
- Vad som helst av August Strindberg.
- Hornsgatan av Ernst Brunners. Jag har läst Förmiddagsgatan – en bok om stan och Hornsgatan. Det får verkligen räcka!
- Martina Lowden har bara skrivit en bok vad jag vet, och jag har den redan, men vill Tomten jävlas kanske han ger mig ett ex till.
- En stentrist deckare.
- Candide. Kommentarer överflödiga.
Stina
onsdag 7 december 2011
Noveller över förväntan
Sofia vann för en tid sedan fyra noveller från Novellix skrivna av svenska författare i Boktipsets tävling. Två av dessa har nu hamnat i min ägo (thank you darling!), närmare bestämt Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell och Lära sig av Cilla Naumann.
Jag har inte läst något av vare sig den ena eller den andra förut. Johanna Thydell kände jag förstås till sedan tidigare då hon skrivit den Augusprisvinnande I taket lyser stjärnorna, men Cilla Naumann var en helt ny, men mycket trevligt, bekantskap.
Thydells bidrag är en ganska poetiskt skriven historia. Det är svårt att riktigt få grepp om huvudpersonen som verkar vara en osympatik man med en del issues. Vem han är och vad som hänt får man en aning om genom ögonblickbilder och tillbakablickar, men formatet är en kort novell och jag hade gärna fått mer. Men jag gillar det, Johanna Thydell har sitt alldeles egna sätt att berätta, och att man vill ha mer när historien är utläst måste ju räknas som ett rätt bra betyg.
Det var dock Naumanns historia, som jag inte riktigt trodde på till en början, som verkligen fick mig på fall. Man dras ohjälpligt och nästan mot sin vilja in i hennes text. Hon känns lite som Thydells språkliga motsats. Till skillnad från Thydell kommer inte Naumann med några antydningar. Hon skriver ganska rakt på sak, men det finns något bakom orden, något Virdborgskt nästan, där vardagssituationer är tickande bomber på väg att explodera i ens ansikte. Man vill och man vill inte veta vad som ska hända härnäst, för man har en känsla av att om något händer så är det inte något trevligt.
Stina
Jag har inte läst något av vare sig den ena eller den andra förut. Johanna Thydell kände jag förstås till sedan tidigare då hon skrivit den Augusprisvinnande I taket lyser stjärnorna, men Cilla Naumann var en helt ny, men mycket trevligt, bekantskap.
Thydells bidrag är en ganska poetiskt skriven historia. Det är svårt att riktigt få grepp om huvudpersonen som verkar vara en osympatik man med en del issues. Vem han är och vad som hänt får man en aning om genom ögonblickbilder och tillbakablickar, men formatet är en kort novell och jag hade gärna fått mer. Men jag gillar det, Johanna Thydell har sitt alldeles egna sätt att berätta, och att man vill ha mer när historien är utläst måste ju räknas som ett rätt bra betyg.
Det var dock Naumanns historia, som jag inte riktigt trodde på till en början, som verkligen fick mig på fall. Man dras ohjälpligt och nästan mot sin vilja in i hennes text. Hon känns lite som Thydells språkliga motsats. Till skillnad från Thydell kommer inte Naumann med några antydningar. Hon skriver ganska rakt på sak, men det finns något bakom orden, något Virdborgskt nästan, där vardagssituationer är tickande bomber på väg att explodera i ens ansikte. Man vill och man vill inte veta vad som ska hända härnäst, för man har en känsla av att om något händer så är det inte något trevligt.
Stina
Buffy säsong 8 (och Spike)
Som ni och alla andra Buffyfantaster vet blev det sju säsonger av Buffy innan serien lades ner 2003. Vad ni kanske missat (men antagligen inte) är att denna sjunde säsong faktiskt inte var den sista. Det finns nämligen både en åttonde och en nionde säsong, fast i serietidningsform.
Den åttonde säsongen tar vid ungefär ett år efter det att Sunnydale förstördes i finalavsnittet. Buffy och Xander har sitt nya högsäte i Skottland och numera har de en mindre armé av potentialla dräpare, magiker och häxor till sitt förfogande. Dock ska tilläggas att det inte är alla potentiella dräpare som har lika ädla mål som Buffy och Scoobygänget vilket de snart ska bli varse.
Danne lånade mig de första tio numren samlade i två snygga volymer. Jag tycker det är kul att serien utgör en fortsättning av tv-serien och att det är Joss Whedon själv som skrivit den första delen, The Long Way Home. Det är klart att det hänt en del på det år som saknas mellan tv-seriens finalavsnitt och den första serietidningen men bitvis tycker jag att det känns något avhugget, som om vissa bitar fattas. Utan att spoila för mycket hade jag exempelvis gärna fått lite mer bakgrund kring Dawns gigantiska problem.
Det är kul att återse lite gamla bekanta som Amy, Faith och Ethan Rayne, även om den sistnämndas gästspel var alldeles för kort för min smak. Rayne är ju så bra att man gärna vill se mer av honom, en charmig men opålitlig gentlemannatjuv som inte drar sig för att vända kappan efter vinden.
Det är också trevligt med vissa mer fristående delar som utspelar sig lite vid sidan av själva huvudintrigen. Det behövs, de utgör ett litet andninghål, en paus från den egentliga handlingen. I serien var dessa fristående avsnitt dessutom i många fall också de bästa.
Så har jag spenderat lite tid med Spike, vilket alltid är trevligt. Dessa tre historier är helt fristående och man får bland annat ta del av hans eviga munhuggande med Angel, möta Harmony igen som mot all förmodan och allt vett förlåtit honom för mordförsöket, höra dem ge varandra fler fantasifulla smeknamn (vad sägs till exempel om my little refrigerator magnet, fruit cup och blondie-bear) och veta mer om Spikes förflutna.
Jag ser redan fram emot fler trevliga Buffystunder, och jag skulle inte säga nej till några Buffytidningar i julklappsstrumpan i år (hint, hint!).
Stina
tisdag 6 december 2011
Jag och Tranströmer
Jag har spenderat en stor del av min fritid med Tranströmer den senaste tiden, närmare bestämt med hans Samlade dikter 1954-1996. Om jag känner mig kulturell? Do I ever!
Vi började vår bekantskap med en viss tveksamhet från min sida, det ska erkännas, men jag måste säga att jag kommit att uppskatta honom mer och mer. Han har onekligen något särskilt i sitt språk. Jag tycker om känslan i dikterna, att de har något ödesmättat och nästan jagat över sig bitvis. De är vackra men mörka. Och de väcker frågor. Som vad flädermöss är för något. De återkommer vid flera tillfällen i Tranströmers tidiga dikter för att gäcka mig och min okunskap. Jag gissar att det helt enkelt rör sig om en ålderdomlig benämning på fladdermöss, men ändå...
Ska jag rekommendera er något Tranströmerskt skulle det vara hans första diktsamling 17 dikter från 1954, Den halvfärdiga himlen från 1958 eller Sanningsbarriären från 1978. I dessa finns flera dikter jag tror att ni skulle uppskatta. Överhuvudtaget är det hans tidiga skapande som faller mig i smaken.
Jag har dessutom tagit mig friheten att hitta några speciellt utvalda Tranströmerdikter åt några av er. De kommer att dyka upp här på bloggen framöver. You´re really in for a treat kan jag lova. Hoppas ni ser fram emot det.
Här kommer i alla fall ett litet smörgåsbord med de dikter jag tycker är de allra bästa. Enjoy!
Från 17 dikter (1954)
Stenarna
Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva.
Gogol
Kavajen luggsliten som en vargflock.
Ansiktet som en marmorflisa.
Sitter i kretsen av sina brev l lunden som susar
av hån och misstag,
ja hjärtat blåser som ett papper genom de ogästvänliga
passagerna.
Nu smyger solnedgången som en räv över detta land,
antänder gräset på ett ögonblick.
Rymden är full av horn och klövar och därunder
glider kaleschen skugglik mellan min faders
upplysta gårdar.
Petersburg beläget på samma breddgrad som förintelsen
(såg du den sköna i det lutande tornet)
och kring nedisade kvarter än svävar manetlikt
den arme i sin kappa.
Och här, insvept i fasor, är han som förr omgavs av
skrattets hjordar,
men de har för länge sedan begivit sig till trakter långt
ovanför trädgränsen.
Människors raglande bord.
Se ut, hur mörkret bränner fast en vintergata av själar.
Så stig upp på din eldvagn och lämna landet!
Från Hemligheter på vägen (1958)
Balakirevs dröm (1975)
Den svarta flygeln, den glänsande spindeln
stod darrande mitt i sitt nät av musik.
I konsertsalen tonades fram ett land
där stenarna inte var tyngre än dagg.
Men Balakirev somnade under musiken
och drömde en dröm om tsarens droska.
Den rullade fram över kullerstenar
rakt in i det kråkkraxande mörka.
Han satt ensam inne i vagnen och såg
men sprang ändå bredvid på vägen.
Han visste att resan hade varat länge
och hans klocka visade år, inte timmar.
Det var ett fält där plogen låg
och plogen var en fågel som störtat.
Det var en vik där fartyget låg
infruset, släckt, med folk på däcket.
Droskan gled dit över isen och hjulen
spann och spann med ett ljud av silke.
Ett mindre krigsfartyg: ”Sevastopol”.
Han var ombord. Besättningsmän kom fram.
”Du slipper dö om du kan spela.”
De visade ett egendomligt instrument.
Det liknade en tuba, eller en fonograf,
eller en del av en okänd maskin.
Stelrädd och hjälplös förstod han: det är
det instrument som driver örlogsskeppen.
Han vände sig mot den närmaste matrosen,
tecknade förtvivlat med handen och bad:
”gör korstecknet som jag, gör korstecknet!”
Matrosen stirrade sorgset som en blind,
sträckte ut armarna, huvudet sjönk ned -
han hängde liksom fastspikad i luften.
Trummorna slog. Trummorna slog. Applåder!
Balakirev vaknade upp ur sin dröm.
Applådernas vingar smattrade i salen.
Han såg mannen vid flygeln resa sig upp.
Ute låg gatorna mörklagda av strejken.
Droskorna rullade hastigt i mörkret.
MILIJ BALAKIREV
1837-1910, rysk tonsättare.
Spår
På natten klockan två: månsken. Tåget har stannat
mitt ute på slätten. Långt borta ljuspunkter i en stad,
flimrande kallt vid synranden.
Som när en människa gått in i en dröm så djupt
att hon aldrig ska minnas att hon var där
när hon återvänder till sitt rum.
Och som när någon gått in i en sjukdom så djupt
att allt som var hans dagar blir några flimrande punkter,
en svärm,
kall och ringa vid synranden.
Tåget står fullkomligt stilla.
Klockan två: starkt månsken, få stjärnor.
Från Den halvfärdiga himlen (1962)
Palatset
Vi steg in. En enda väldig sal,
tyst och tom, där golvets yta låg
som en övergiven skridskois.
Alla dörrar stängda. Luften grå.
Målningar på väggarna. Man såg
bilder livlöst myllra: sköldar, våg-
skålar, fiskar, kämpande gestalter
i en dövstum värld på andra sidan.
En skulptur var utställd i det tomma:
ensam mitt i salen stod en häst,
men vi märkte honom inte först
när vi fångades av allt det tomma.
Svagare än suset i en snäcka
hördes ljus och röster ifrån staden
kretsande i detta öde rum,
sorlande och sökande en makt.
Också något annat. Något mörkt
ställde sig vid våra sinnens fem
trösklar utan att gå över dem.
Sanden rann i alla tysta glas.
Det var dags att röra sig. Vi gick
bort mot hästen. Den var jättelik,
svart som järn. En bild av makten själv
som blev kvar när furstarna gått bort.
Hästen talade: ”Jag är den Ende.
Tomheten som red mig har jag kastat.
Detta är mitt stall. Jag växer sakta.
Och jag äter tystnaden härinne.”
Från Det vilda torget (1983)
Svarta vykort
II
Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.
Från Sanningsbarriären (1978)
Gläntan
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande. Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel. Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skruvkunniga glömmer. Anteckna och glöm.
Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör. Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu. Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare. Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig. Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kratledningsstolpen sitter en skalbaggee i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.
Stina
Vi började vår bekantskap med en viss tveksamhet från min sida, det ska erkännas, men jag måste säga att jag kommit att uppskatta honom mer och mer. Han har onekligen något särskilt i sitt språk. Jag tycker om känslan i dikterna, att de har något ödesmättat och nästan jagat över sig bitvis. De är vackra men mörka. Och de väcker frågor. Som vad flädermöss är för något. De återkommer vid flera tillfällen i Tranströmers tidiga dikter för att gäcka mig och min okunskap. Jag gissar att det helt enkelt rör sig om en ålderdomlig benämning på fladdermöss, men ändå...
Ska jag rekommendera er något Tranströmerskt skulle det vara hans första diktsamling 17 dikter från 1954, Den halvfärdiga himlen från 1958 eller Sanningsbarriären från 1978. I dessa finns flera dikter jag tror att ni skulle uppskatta. Överhuvudtaget är det hans tidiga skapande som faller mig i smaken.
Jag har dessutom tagit mig friheten att hitta några speciellt utvalda Tranströmerdikter åt några av er. De kommer att dyka upp här på bloggen framöver. You´re really in for a treat kan jag lova. Hoppas ni ser fram emot det.
Här kommer i alla fall ett litet smörgåsbord med de dikter jag tycker är de allra bästa. Enjoy!
Från 17 dikter (1954)
Stenarna
Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva.
Gogol
Kavajen luggsliten som en vargflock.
Ansiktet som en marmorflisa.
Sitter i kretsen av sina brev l lunden som susar
av hån och misstag,
ja hjärtat blåser som ett papper genom de ogästvänliga
passagerna.
Nu smyger solnedgången som en räv över detta land,
antänder gräset på ett ögonblick.
Rymden är full av horn och klövar och därunder
glider kaleschen skugglik mellan min faders
upplysta gårdar.
Petersburg beläget på samma breddgrad som förintelsen
(såg du den sköna i det lutande tornet)
och kring nedisade kvarter än svävar manetlikt
den arme i sin kappa.
Och här, insvept i fasor, är han som förr omgavs av
skrattets hjordar,
men de har för länge sedan begivit sig till trakter långt
ovanför trädgränsen.
Människors raglande bord.
Se ut, hur mörkret bränner fast en vintergata av själar.
Så stig upp på din eldvagn och lämna landet!
Från Hemligheter på vägen (1958)
Balakirevs dröm (1975)
Den svarta flygeln, den glänsande spindeln
stod darrande mitt i sitt nät av musik.
I konsertsalen tonades fram ett land
där stenarna inte var tyngre än dagg.
Men Balakirev somnade under musiken
och drömde en dröm om tsarens droska.
Den rullade fram över kullerstenar
rakt in i det kråkkraxande mörka.
Han satt ensam inne i vagnen och såg
men sprang ändå bredvid på vägen.
Han visste att resan hade varat länge
och hans klocka visade år, inte timmar.
Det var ett fält där plogen låg
och plogen var en fågel som störtat.
Det var en vik där fartyget låg
infruset, släckt, med folk på däcket.
Droskan gled dit över isen och hjulen
spann och spann med ett ljud av silke.
Ett mindre krigsfartyg: ”Sevastopol”.
Han var ombord. Besättningsmän kom fram.
”Du slipper dö om du kan spela.”
De visade ett egendomligt instrument.
Det liknade en tuba, eller en fonograf,
eller en del av en okänd maskin.
Stelrädd och hjälplös förstod han: det är
det instrument som driver örlogsskeppen.
Han vände sig mot den närmaste matrosen,
tecknade förtvivlat med handen och bad:
”gör korstecknet som jag, gör korstecknet!”
Matrosen stirrade sorgset som en blind,
sträckte ut armarna, huvudet sjönk ned -
han hängde liksom fastspikad i luften.
Trummorna slog. Trummorna slog. Applåder!
Balakirev vaknade upp ur sin dröm.
Applådernas vingar smattrade i salen.
Han såg mannen vid flygeln resa sig upp.
Ute låg gatorna mörklagda av strejken.
Droskorna rullade hastigt i mörkret.
MILIJ BALAKIREV
1837-1910, rysk tonsättare.
Spår
På natten klockan två: månsken. Tåget har stannat
mitt ute på slätten. Långt borta ljuspunkter i en stad,
flimrande kallt vid synranden.
Som när en människa gått in i en dröm så djupt
att hon aldrig ska minnas att hon var där
när hon återvänder till sitt rum.
Och som när någon gått in i en sjukdom så djupt
att allt som var hans dagar blir några flimrande punkter,
en svärm,
kall och ringa vid synranden.
Tåget står fullkomligt stilla.
Klockan två: starkt månsken, få stjärnor.
Från Den halvfärdiga himlen (1962)
Palatset
Vi steg in. En enda väldig sal,
tyst och tom, där golvets yta låg
som en övergiven skridskois.
Alla dörrar stängda. Luften grå.
Målningar på väggarna. Man såg
bilder livlöst myllra: sköldar, våg-
skålar, fiskar, kämpande gestalter
i en dövstum värld på andra sidan.
En skulptur var utställd i det tomma:
ensam mitt i salen stod en häst,
men vi märkte honom inte först
när vi fångades av allt det tomma.
Svagare än suset i en snäcka
hördes ljus och röster ifrån staden
kretsande i detta öde rum,
sorlande och sökande en makt.
Också något annat. Något mörkt
ställde sig vid våra sinnens fem
trösklar utan att gå över dem.
Sanden rann i alla tysta glas.
Det var dags att röra sig. Vi gick
bort mot hästen. Den var jättelik,
svart som järn. En bild av makten själv
som blev kvar när furstarna gått bort.
Hästen talade: ”Jag är den Ende.
Tomheten som red mig har jag kastat.
Detta är mitt stall. Jag växer sakta.
Och jag äter tystnaden härinne.”
Från Det vilda torget (1983)
Svarta vykort
II
Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.
Från Sanningsbarriären (1978)
Gläntan
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande. Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel. Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skruvkunniga glömmer. Anteckna och glöm.
Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör. Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu. Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare. Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig. Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kratledningsstolpen sitter en skalbaggee i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.
Stina
söndag 4 december 2011
Månadens tips: Bonjour Tristesse på SVT 2 15 december
Tipset denna månad har jag snott från Damernas värld. De tipsar om Bonjour Tristesse som visas på SVT 2 den 15 december. Trevligt att kunna avnjuta en sådan pärla utan reklamavbrott. Hade den gått på kanal 5 så hade det knappt varit värt att slå på tv´n.
Ett måste tycker jag, i alla fall för oss som är kvar i kalla Sverige, även om det faktiskt varit ännu mer passande för de av oss som befinner sig i Paris (ja med tanke på att den skrivits av en fransk författare då..). Men, men man kan ju inte få allt. Och jag tror inte du grämer dig över det heller va, Sofia, eller gör du det?
Stina
Skräck med Ellisk tvist
Med tanke på Bret Easton Ellis tidigare verk, som American Psycho och Rules of Attraction så väntade jag mig inte något så ickeoriginellt som Lunar Park. Nog för att inledningen är mer en originell. Den framställs som Easton Ellis självbiografi. Bokens huvudperson är nämligen Bret Easton Ellis själv.
I det inledande kapitlet diskuterar han sina tidigare böcker och sättet han valt att inleda dem på. Sedan fortsätter det med en ingående beskrivning av det leverne som berömmelse och pengar gett upphov till. Han drar sig inte för att dra fram all skit i dagsljus. Det är fyllor, knark och allmänt svineri. Jag kan inte hans bakgrundshistoria tillräckligt väl för att kunna säga vad som är sant och inte, men förmodligen stämmer en hel del in. Han har dock aldrig varit gift med en skådespelerska vid namn Jayne Dennis och har heller ingen 11-årig son med denna fiktiva kvinna. Men vad som hundraprocentigt säkert är fakta och vad som är fiction av hans liv fram till denna vändning i romanen vet nog bara Ellis själv. För oss andra smälter som så många gånger tidigare myten och mannen ihop.
Men den inledande delen av Lunar Park lovar så mycket mer än vad Bret Easton Ellis förmår infria. Till en början är hans berättelse obehaglig och nervkittlande. Han bygger med små medel upp en spänning som stegras långsamt. Det skulle lika väl kunna vara fantasier eller inbillning från de inblandades sida. Så småningom står det dock klart för huvudpersonen att det som sker är smärtsamt verkligt. Hans hem ändrar skepnad, gosedjur får liv och romanfigurer blir verkliga. Någonstans på vägen tycker jag att Ellis tappar greppet lite. Det är som att han inte kan hejda sig när proppen väl gått ur. Det blir för mycket, och det som till en början varit skrämmande blir mest fånigt och skrattretande. Då är verkligheten romanen skildrar långt mer skrämmande än alla de övernaturliga elementen tillsammans. Det är distanserade och självcentrerade vuxna och ångestfulla småbarn som skulle behöva trygghet men istället proppas fulla med psykofarmaka. Det är läskigt om något.
Det är synd att romanen inte höll hela vägen, för en skräckroman med en Ellisk tvist har ju all potential att bli riktigt riktigt bra, och allt annat än ordinär.
Stina
I det inledande kapitlet diskuterar han sina tidigare böcker och sättet han valt att inleda dem på. Sedan fortsätter det med en ingående beskrivning av det leverne som berömmelse och pengar gett upphov till. Han drar sig inte för att dra fram all skit i dagsljus. Det är fyllor, knark och allmänt svineri. Jag kan inte hans bakgrundshistoria tillräckligt väl för att kunna säga vad som är sant och inte, men förmodligen stämmer en hel del in. Han har dock aldrig varit gift med en skådespelerska vid namn Jayne Dennis och har heller ingen 11-årig son med denna fiktiva kvinna. Men vad som hundraprocentigt säkert är fakta och vad som är fiction av hans liv fram till denna vändning i romanen vet nog bara Ellis själv. För oss andra smälter som så många gånger tidigare myten och mannen ihop.
Men den inledande delen av Lunar Park lovar så mycket mer än vad Bret Easton Ellis förmår infria. Till en början är hans berättelse obehaglig och nervkittlande. Han bygger med små medel upp en spänning som stegras långsamt. Det skulle lika väl kunna vara fantasier eller inbillning från de inblandades sida. Så småningom står det dock klart för huvudpersonen att det som sker är smärtsamt verkligt. Hans hem ändrar skepnad, gosedjur får liv och romanfigurer blir verkliga. Någonstans på vägen tycker jag att Ellis tappar greppet lite. Det är som att han inte kan hejda sig när proppen väl gått ur. Det blir för mycket, och det som till en början varit skrämmande blir mest fånigt och skrattretande. Då är verkligheten romanen skildrar långt mer skrämmande än alla de övernaturliga elementen tillsammans. Det är distanserade och självcentrerade vuxna och ångestfulla småbarn som skulle behöva trygghet men istället proppas fulla med psykofarmaka. Det är läskigt om något.
Det är synd att romanen inte höll hela vägen, för en skräckroman med en Ellisk tvist har ju all potential att bli riktigt riktigt bra, och allt annat än ordinär.
Stina
torsdag 1 december 2011
Underrätta bibliotekspolisen!
I allmänhet hatar jag folk som kladdar i eller på annat sätt förstör biblioteksböcker. Jag är övertygad om att det finns en speciellt cirkel i helvetet avsedd för brottslingar av detta slag, men det här var rätt kul ändå måste jag säga :)
Från Doktor Glas alltså.
Stina
Liv, jag förstår dig inte!
Doktor Glas är, som vi alla känner till vid det här laget, Hjalmar Söderbergs klassiker om doktorn som begår mord. Det är hans samvete som driver honom till det och frågan som ställs i romanen är om mord någonsin kan anses berättigat. Glas tycker det.
Romanen är skriven i dagboksform av Tyko Gabriel Glas och det är således genom hans ögon vi får stifta bekantskap med de övriga karaktärerna. På sin tid var detta, vilket man väl kan förstå, ett provocerande verk som ger käppslängar åt såväl religion som småbarn och idioter. Glas är inte den som skräder orden. Han tycker att gravida kvinnor är vedervärdiga och att spädbarn är något av det fulaste som finns. Överhuvudtaget störs han av det fula och ofullkomliga och han tycks omgiven av detta i sin läkarpraktik. Tillvarons mörkersidor kryper sig på. Han kan inte värja sig. Han är dessutom fast i sin egen ensamhet och har inga erfarenheter av kvinnor, annat än den han fått i mottagningsrummets kalla ljus, och det han sett där har inte direkt gett någon mersmak.
Han törstar efter mänsklig närhet, efter något vackert bland allt det som är fult omkring honom. Så dyker Helga upp, pastor Gregorius unga vackra hustru. Kvinnoblomman som han kommer att kalla henne. Helga söker sig till Glas mottagning för att hon inte kan freda sig från sin make i sängkammaren. Hon har ingen annanstans att ta vägen och skilsmässa är inte ett alternativ. I sin vilja att hjälpa finner sig så småningom Glas fast i ett slags triangeldrama. Han har börjat hysa varma känslor för fru Gregorius trots att han vet att hon älskar en annan, och han gör allt för att hjälpa henne, till och med mördar.
Eftersom varken Helga eller pastor Gregorius själva får komma till tals, och det ganska snart står klart att Glas inte är den mest pålitlige berättaren (det framgår tex efterhand att han ljuger om sin bakgrund i sin egen dagbok) är det kanske inte så konstigt att Söderbergs historia ynglat av sig och författare valt att låta andra karaktärer få berätta sin version.
Trots sitt ålderdomliga språk känns Söderbergs verk fortfarande aktuellt. Hans korthuggna språk är mästerligt. Han säger inget mer än det som är absolut nödvändigt. Det finna inga onödiga utvikningar eller tomt kallprat. Bara exakt så mycket som behövs och inte ett ord mer används. Det är uppfriskande för det är alldeles för få författare som behärskar detta.
Doktor Glas är helt enkelt en klassiker i min smak, och det ska Alex till att lyckas gräva fram den åt mig. Därför ser jag jag redan nu fram emot hennes nästa månadsbok i vår triangel. Jag har en känsla av att det inte är någonting som jag själv skulle ha valt. Och vem vet, nästa gång kanske hon gräver fram något mer som får mig att tappa andan. Det känns inte alls omöjligt. Jag väntar med spänning.
Stina
Romanen är skriven i dagboksform av Tyko Gabriel Glas och det är således genom hans ögon vi får stifta bekantskap med de övriga karaktärerna. På sin tid var detta, vilket man väl kan förstå, ett provocerande verk som ger käppslängar åt såväl religion som småbarn och idioter. Glas är inte den som skräder orden. Han tycker att gravida kvinnor är vedervärdiga och att spädbarn är något av det fulaste som finns. Överhuvudtaget störs han av det fula och ofullkomliga och han tycks omgiven av detta i sin läkarpraktik. Tillvarons mörkersidor kryper sig på. Han kan inte värja sig. Han är dessutom fast i sin egen ensamhet och har inga erfarenheter av kvinnor, annat än den han fått i mottagningsrummets kalla ljus, och det han sett där har inte direkt gett någon mersmak.
Han törstar efter mänsklig närhet, efter något vackert bland allt det som är fult omkring honom. Så dyker Helga upp, pastor Gregorius unga vackra hustru. Kvinnoblomman som han kommer att kalla henne. Helga söker sig till Glas mottagning för att hon inte kan freda sig från sin make i sängkammaren. Hon har ingen annanstans att ta vägen och skilsmässa är inte ett alternativ. I sin vilja att hjälpa finner sig så småningom Glas fast i ett slags triangeldrama. Han har börjat hysa varma känslor för fru Gregorius trots att han vet att hon älskar en annan, och han gör allt för att hjälpa henne, till och med mördar.
Eftersom varken Helga eller pastor Gregorius själva får komma till tals, och det ganska snart står klart att Glas inte är den mest pålitlige berättaren (det framgår tex efterhand att han ljuger om sin bakgrund i sin egen dagbok) är det kanske inte så konstigt att Söderbergs historia ynglat av sig och författare valt att låta andra karaktärer få berätta sin version.
Trots sitt ålderdomliga språk känns Söderbergs verk fortfarande aktuellt. Hans korthuggna språk är mästerligt. Han säger inget mer än det som är absolut nödvändigt. Det finna inga onödiga utvikningar eller tomt kallprat. Bara exakt så mycket som behövs och inte ett ord mer används. Det är uppfriskande för det är alldeles för få författare som behärskar detta.
Doktor Glas är helt enkelt en klassiker i min smak, och det ska Alex till att lyckas gräva fram den åt mig. Därför ser jag jag redan nu fram emot hennes nästa månadsbok i vår triangel. Jag har en känsla av att det inte är någonting som jag själv skulle ha valt. Och vem vet, nästa gång kanske hon gräver fram något mer som får mig att tappa andan. Det känns inte alls omöjligt. Jag väntar med spänning.
Stina
Rosemarys son av Ira Levin
Fortsättningen på klassikern "Rosemarys baby", vilken jag faktiskt inte vare sig läst boken eller sett filmen. Den här var i alla fall helt ok - en riktig sträckläsarbok. Kanske ingen bok med högre litterära ambitioner, men om man tar den för vad den är en riktigt underhållande skräckis. Dessutom med en synnerligen intressant son till Satan, som inte är ond nog för sin far och inte god nog för sin mor.
Boken börjar med att Rosemary vaknar upp efter hela 27 år i koma, in i år 1999, och in i en värld som dyrkar hennes son Andy. Hon blir häpen då sonen snarare verkar ha tagit formen av en god Jesusgestalt än den son till Satan som han ju faltiskt är. Naturligtvis vet vi att sanningen ligger långt ifrån detta och inte heller Rosemary verkar lita helt till sin sons ord, även om hon vill. Det är dock underhållande läsning fram till slutet, om än underhållning endast för stunden. Är inte heller helt säker på om jag gillar twisten på slutet.....
Boken börjar med att Rosemary vaknar upp efter hela 27 år i koma, in i år 1999, och in i en värld som dyrkar hennes son Andy. Hon blir häpen då sonen snarare verkar ha tagit formen av en god Jesusgestalt än den son till Satan som han ju faltiskt är. Naturligtvis vet vi att sanningen ligger långt ifrån detta och inte heller Rosemary verkar lita helt till sin sons ord, även om hon vill. Det är dock underhållande läsning fram till slutet, om än underhållning endast för stunden. Är inte heller helt säker på om jag gillar twisten på slutet.....
torsdag 24 november 2011
Bokmiddag i fantasyns förtecken
Jag och järngänget påväg från vår förortshåla till metropolen Visby och en dag i mantlarnas, fantasyns och nördighetens förtecken!I början/mitten av novemmber hade det äntligen blivit dags för den efterlängtade Urban fantasy-middagen. Boken för denna månad var Nene Ormes "Udda verklighet".
Det var Stina och Johan som fixade middagen den här gången och jag visste inte ens vart vi var påväg, mer än att vi skulle vara ute och alltså varmt klädda. Eftersom fantasy var dagens tema hade vi självklart med oss våra mantlar. Vädret var riktigt fint med sol och skön temperatur, inte alls novemberväder. Det var dock skönt att ha med sig mantlarna för och kunna svepa dem om sig när man satt ute och åt matsäcken.
Och var var vi på väg då? Jo, Stina hade fått dene briljanta idén att hyra nyckel på museet så att vi kunde gå omkring hela dagen och checka in de olika ruinerna. Väldigt coolt måste jag säga att själva få gå omkring i ruinerna och kolla runt. En av dagens höjdpunkter var att gå omkring i Kruttornet, för där hade jag aldrig varit förut. En annan höjdare var St Görans ruinen, som Stina och jag gick förbi varje dag påväg till skolan vår första tid här, då när vi bodde ute i Snäck.
Som vanligt glömde vi fotografera matsäcken, men den bestod av följande; te, Stinas superba pannkakor med bacon/vegetarisk köttfärs, brie/mozzarrella-mackor och varsin koksoboll. Mycket smarrigt var det, och sen avslutades dagen med en fika på museéts fik. Eftersom vi då var rejält trötta efter att ha gått omkring i otaliga ruiner var vi inte så sällskapliga utan satt mest och osocialt glodde rakt fram utan att säga något.... Som tur var hade vi redan vid första fikastoppet, vid Kruttornet, passat på att diskutera boken, som vi båda var besvikna på. Jag störde mig mest på det hastigt hopkommna slutet, medan Stina inte var så värst imponerad av något med boken.
Och ja visst ja, för att göra det hela lite roligare försökte vi alla tre efterlikna någon karaktär ur boken. Stina, med nyckeln till alla ruiner, blev lotsen som ser till att vi kommer dit vi ska, jag blev en halvtaskig hamnskiftare och Johan, ja -ingen vet riktigt säkert vad för slags freakig varelse han är!
Välkommen till den här världen av Amanda Svensson
Amanda Svensson har även skrivt den hysteriskt roliga "Hey Dolly" som jag fullkomligt älskade och därför hade jag höga förhoppningar på hennes senaste roman.Tyvärr känns den i mitt tycke lite för mycket som en en blek kopia av den förra, och där Dolly träffade mitt i prick förmår de 3 huvudpersonerna i denna inte att göra detsamma. Liksom i Dollys värld är det en skildring av ungdomar och kärlek och om att inte riktig tycka sig räcka till - denna gång i triangeldrameform, med ordlekar, punchlines och citerande av både låttexter och böcker.
Underhållande för stunden, men tyvärr inte mer än så.
Underhållande för stunden, men tyvärr inte mer än så.
onsdag 23 november 2011
Dystopier i December
Vinnaren i Dystopi-tävlingen är korad, och det firar jag med att presentera december månads dystopiska tema. Eftersom det endast var en tävlande (!), Stina, så kan man väl säga att hon vann en jordskredsseger och föräras både första, andra och tredjepris. Mer om dessa pris i ett senare inlägg. Eftersom mitt tema bygger på att man ska ha fullgjort testet uppmanar jag Alex att snarast ta det och avlägga rapport.
Den här månaden ska ni nämligen läsa just den dystopi ni själva verkar mest lockade av att leva i. Både Stina och jag lyckade olyckligt nog sikta in oss på Atwoods "Tjänarinnans berättelse" (jag menar, vilken kvinna vill leva i denna mansdominerade världen)- men då den dystopi förutom den som Stina kom närmast var "Väggen" är det hennes val för december månad.
Jag hoppas även att ni orkar läsa:
Månandens bok: Kall feber av Jerker Virdborg
Eftersom jag är ett Virdborgfan sedan ganska många år tillbaka är det givet att en dystpi skriven av honom känns lockande att sätta tänderna i. Efter vad jag har hört ska han vara inspirerad av Karin Boyes "Kallocain".
Om man vill och orkar rekommenderas även denna: På stranden av Nevil Shute. Denna klassiker skildrar ett Australien i väntan på utplåning. Den utspelar sig på 1960-talet efter att tredje världskriget utplånat allt liv på norra halvklotet. Det radioaktiva stoftet sprids sakta med vindarna och ett halvår efter bokens början räknar invånarna med att bli sjuka och dö. Dystpiskt så det förslår, eller hur?!
Den här månaden ska ni nämligen läsa just den dystopi ni själva verkar mest lockade av att leva i. Både Stina och jag lyckade olyckligt nog sikta in oss på Atwoods "Tjänarinnans berättelse" (jag menar, vilken kvinna vill leva i denna mansdominerade världen)- men då den dystopi förutom den som Stina kom närmast var "Väggen" är det hennes val för december månad.
Jag hoppas även att ni orkar läsa:
Månandens bok: Kall feber av Jerker Virdborg
Eftersom jag är ett Virdborgfan sedan ganska många år tillbaka är det givet att en dystpi skriven av honom känns lockande att sätta tänderna i. Efter vad jag har hört ska han vara inspirerad av Karin Boyes "Kallocain".
Om man vill och orkar rekommenderas även denna: På stranden av Nevil Shute. Denna klassiker skildrar ett Australien i väntan på utplåning. Den utspelar sig på 1960-talet efter att tredje världskriget utplånat allt liv på norra halvklotet. Det radioaktiva stoftet sprids sakta med vindarna och ett halvår efter bokens början räknar invånarna med att bli sjuka och dö. Dystpiskt så det förslår, eller hur?!
Tyko Gabriel-variationer
Efter att ha läst och recenserat Oktobers månadsbok, Dr Glas, har det nu blivit dags att titta närmare på månadens övriga böcker - där två olika författare har inspirerats av Söderbergs klassiker.
Vi börjar med Bengt Ohlssons "Gregorius", där just den av Dr Glas mördade prästem har ordet. Ohlsson låter romanerna sammanfalla med varandra, men här är det prästen som är berättaren och inte doktorn.
I mina ögon känns romanen tyvärr meningslös och föga engagerande. Visst är det välskrivet, men endast en blek kopia och urvattnad kopia av originalet. Författaren hade dessutom tjänat på att liksom Söderberg berätta historien i mer komprimerad form.
Jag gillar dessutom Söderbergs vanvördiga doktor långt mer än vad jag tycker om Ohlssons deprimerande och ursäktande Gregorius. Det här är bara en ursäkt från en man till en annan, där skulden återigen läggs på just kvinnan. För om prästen inte var det monster han framställs som i Dr Glas är hans frus handlande helt utan rättfärdigande. På tal om det hade jag hellre sett det hela ur fruns synvinkel, för nu har alla fått komma till tals utom just hon. Är det inte typsikt? Men vad kan man förvänta sig en sådan kvinnoblomma ändå.....
Ännu en invändning är att det nästan blir för mycket om hur god Gregorius vill vara och vilken självkännedom han har. Glas kändes då långt mer ärlig, mänsklig och äkta.
Kerstin Ekman ger ett långt mer intressant perspektiv till Dr Glas i sin "Mordets praktik". Hon låter doktorn återigen berätta sin historia, men den här gången en doktor långt ifrån Söderbergs. Denna doktor har träffat Söderberg som hastogast och hjälpt honom med idén till intrigen i just "Dr Glas".
Ekman fångar tidsandan perfekt och ställer liksom Söderberg frågan om hur en människa kan komma att mörda en annan. Det är ett sjaskigt Stockholm som skildras och Ekman lyfter även frågan om kvinnligt och manligt och låter såväl styvdottern som hennes väninna att ta plats, ifrågasätta och till slut till och med iklä sig den typiskt manliga rollen som läkare och whiskeydrickare. Ganska skönt i mitt tycke med kvinnor som är långt ifrån de svaga kvinnoblommor som figurerade i Ohlssons roman.
Vi börjar med Bengt Ohlssons "Gregorius", där just den av Dr Glas mördade prästem har ordet. Ohlsson låter romanerna sammanfalla med varandra, men här är det prästen som är berättaren och inte doktorn.
I mina ögon känns romanen tyvärr meningslös och föga engagerande. Visst är det välskrivet, men endast en blek kopia och urvattnad kopia av originalet. Författaren hade dessutom tjänat på att liksom Söderberg berätta historien i mer komprimerad form.
Jag gillar dessutom Söderbergs vanvördiga doktor långt mer än vad jag tycker om Ohlssons deprimerande och ursäktande Gregorius. Det här är bara en ursäkt från en man till en annan, där skulden återigen läggs på just kvinnan. För om prästen inte var det monster han framställs som i Dr Glas är hans frus handlande helt utan rättfärdigande. På tal om det hade jag hellre sett det hela ur fruns synvinkel, för nu har alla fått komma till tals utom just hon. Är det inte typsikt? Men vad kan man förvänta sig en sådan kvinnoblomma ändå.....
Ännu en invändning är att det nästan blir för mycket om hur god Gregorius vill vara och vilken självkännedom han har. Glas kändes då långt mer ärlig, mänsklig och äkta.
Kerstin Ekman ger ett långt mer intressant perspektiv till Dr Glas i sin "Mordets praktik". Hon låter doktorn återigen berätta sin historia, men den här gången en doktor långt ifrån Söderbergs. Denna doktor har träffat Söderberg som hastogast och hjälpt honom med idén till intrigen i just "Dr Glas".
Ekman fångar tidsandan perfekt och ställer liksom Söderberg frågan om hur en människa kan komma att mörda en annan. Det är ett sjaskigt Stockholm som skildras och Ekman lyfter även frågan om kvinnligt och manligt och låter såväl styvdottern som hennes väninna att ta plats, ifrågasätta och till slut till och med iklä sig den typiskt manliga rollen som läkare och whiskeydrickare. Ganska skönt i mitt tycke med kvinnor som är långt ifrån de svaga kvinnoblommor som figurerade i Ohlssons roman.
onsdag 16 november 2011
Bokmiddag: Vindens skugga
Den 20 november hade det blivit dags för "Vindens skugga"-middag. Tillsammans med vår favorit-Johan begav vi oss till Hedbergs, Visbys bok-och musikcafé för att över en fika diskutera boken. Med tanke på att boken till stor del kretsar kring den mystiska "De bortglömda böckernas gravkammare" kändes det passande att inta fikat just på Hedbergs, och samtidigt passa på att byta till oss varsin bok från deras bokbytarhylla. Eftersom författaren till boken mesatadels låter sina karaktärer inta sina måltider på olika cafeér var det också givet att denna middag skulle utspela sig på just ett fik. Hedbergs är dessutom ett av våra favorit-tillhåll i Visby.
Som fika beställde både jag, Stina och Johan scones och te, både gott, billigt (bara 25 kr !!!) och passande för boktemat. Medan vi gluppade i oss av fikat diskuterade vi bokens för- och nackdelar, och man kan väl säga att vi enades om att de inledande kapitlen i boken lovade så mycket mer än vad boken hade att erbjuda. Den var lite av en besvikelse helt enkelt och vi fattar inte att den blivit så hyllad som den blivit.
När sconsen var uppätna och tet uppdrucket var det dags att ta en sväng till bokbytarhyllan för att hítta den rätta boken, för liksom huvudpersonen i "Vindens skugga" hade också vi bestämt osss för att adoptera en speciell bok. Efter mycket om och men valde jag boken "Historen om Sasha" av Karl Bjarnhogf medan Stina valde Tony Hillermans deckare "På fall" och Johan valde att inte delta i bokbytandet (men som icke-medlem i vår Boktiangel är han ändå ursäktad).
Efter Hedbergs drog vi (minus Johan) vidare till ett antikvariet för att botanisera lite också bland dessa böcker. Vi hade tänkt roa oss med att välja en hylla, ett hyllpan och ett nummer för att välja ut vilken bok vi skulle köpa där (i alla fall om den inte var för dyr), men då antikvariatet tyvärr var stängt blev det att dra till biblioteket istället.
Min slumpvis valda bok blev "Familjen Mauprat" från 1837 av George Sands. Man kan säga att den är som en slags variation på den klassiska historien om Skönheten och Odjuret. Det roliga med boken är att den är skriven under pseudonym av en kvinnlig författare (född 1804) som verkade ganska radikal av sig med en tidens mått. Aurore Dudevant hette hon och var en fransk författare och feminist. Hon gifte sig 1822 och fick 2 barn, men lämnade 1935 maken, tog med sig barnen och begav sig till Paris för att satsa på sitt författarskap. Hon bar dessutom manskläder och hade flera förhållanden, med bland annat Frédéric Chopin vilket också var ett av hennes längsta förhållande. Hennes tidiga författarskap var mycket radikalt och feministiskt, och förespråkar sexuell frigjordhet för kvinnor, där känslan och erotiken ska styra och legitimera handlingen och samhällsordningen. Vid sin död var hon en av de mest beryktade författarna, och en förebild för kvinnor inom konsten och politiken.
Kort sagt känns det som en mycket intressant författare att förhoppningsvis stifta närmare bekantskap med, är dock osäker på hur många av hennes romaner som översatts till svenska.
Eftersom jag inte kommer ihåg vilken bok Stina hittade på biblioteket överlåter jag åt henne att ge en lite närmare redogörelse för den.
Ja det var det om den middagen och sedan dess har vi hunnit med ytterligare en, nämligen en mycket spännande bokmiddag i fantasyns tecken. Mer om det så fort jag gått igenom bilderna.
Tjing, tjing så länge!
söndag 13 november 2011
Phantom Valley
Har under de mörka och kusliga (nåja) höstkvällarna roat mig med att nostalgiläsa ungdomsrysarserien "Phantom Valley" - en underbar bröllopspresent från mina två tärnor. Kommer ihåg att både jag och Stina fullkomligt älskade serien, vilket kanske inte är så konstigt då vi i den åldern var väldigt fascinerade av allt som hade med det övernaturliga att göra: hemliga klubbar, voodoo, spökerier och andra hemskheter. En besatthet vi faktiskt ännu inte helt har kommit över. Jag menar, titta bara på Stina och hennes fascination för dödskallar, benknotor och annat icky.
I alla fall så utspelar sig samtliga böcker på internatskolan Chilleen Academy, en skola där man får möta olika elever som alla är med om hemska och övernaturliga upplevelser.
Här kommer en samlad recension av de 6 böcker jag fick (tror att serien bestod av 9 böcker).
Del två i serien: Mörkrets Ande
I denna bok är det en nykomling som har huvudrollen, nämligen den blinda Jason McCormic och hans hund Erroll. Efter ett besök i Shadow Village, en övergiven indianby, börjar det ena otäcka efter det andra att hända - och till slut börjar Jason undra om han väckt något till liv som nu är ute efter honom.
Det som är bäst med boken är tyvärr inte den smygande fasan, som av någon konstig anledning inte vill infinna sig.... Istället är det greppet med att låta en blind pojke vara huvudperson och att författarinnan faktiskt tagit sig tid att skildra hans vardag på ett realistiskt sätt (ja förutom då de onda andarna...). Ett plus också för att författaren faktiskt försöker bygga upp en spänning och en konflikt, även om det bara fungerar sådär.
Del tre: Vildkattens vrål
Tamara vill vara den som tar det fotografi som ska pryda framsidan på skolans årstidning - men när hon ska framkalla sin filmrulle upptäcker hon något mystiskt. Istället för det motiv hon tog, på en ung indianman, är det en puma hon har fångat på bild. Det är dessutom bara början på pumans uppdykande i henns liv och snart börjar hon undra om den har någon särskild avsikt med att följa efter henne.
En helt ok bok i serien, men knappast mer än så. Den blir aldrig vare sig särskilt läskig eller särskilt spännande.
Del fyra: På andra sidan spegeln
Det här var en av mina favoritböcker i serien när jag läste den för första gången i 12-13-årsåldern. Det är kanske inte så konstigt då denna bok har ett tvillingpar i huvudrollen, nämligen Stacy och Tracy (man kan ju fråga sig vad deras föräldrar tänkte....). När den ordentliga Stacy blir kidnappad genom en spegel vet inte Tracy vad hon ska ta sig till - men hon måste göra allt för att få tillbaka sin syster utan att någon förstår att hon är försvunnen.
Mer spännande än de flesta i serien, men inte heller denna är en höjdare i Sweet Valley-klass. Det roligaste är nästan att de påminner så mycket om Jessica och Elisabeth från förut nämnda serie, där Tracy är den slarviga Jessica och Stacey den ordentliga Elisabeth. Jag gillar även moralkakorna som finns inbäddade i boken, om hur man ska ta ansvar för sitt skolarbete och att lära kan vara roligt!
Del fem: I häxans våld
Den här gången är det ballerinan Mikki som har huvudrollen. Hon tror att hon med hjälp av den rara gamla damen ska hämnas på sin jobbiga rumskompis, när hon i själva verket bara luras att hjälpa damen till evig ungdom.
Det mest störande inslaget är hur hennes rumskompis, och f.d bästa vän, bara stuntar i hur Mikki försökt lägga en förbannelse över henne och så gärna hjälper till med allt Mikki ber henne om. Ologiskt! Annars var det här en rolig story, men absolut inte i tvillingklass!
Del åtta: Det huvudlösa spöket
Men hallå, den här boken förtjänar nästan inte en plats i serien!!! Snacka om en antiklimaxbok utan såväl spänning som logik. Det enda roliga i boken är "Skymningsklubben", som intresserar sig för alla övernaturligheter som händer på internatet. Det är Jenna som har huvudrollen och hon vill desperat ha en plats i klubben, inte för att hon är speciellt intresserad av övernaturligheter, utan för att det är en förening för de populäraste eleverna på skolan. Tillsammans med ett gäng andra elever har hon blivit utvald att få göra inträdesprov för medlemskap i klubben, och hon har oturen att få det svåraste och läskigaste uppdraget - att hämta en bit kattguld från Joe Bendigos stuga. Legenden säger att han fortfarande vaktar sin "skatt" och att han kommer att förfölja och döda den som tar av den.
Temat är väl visserligen ganska kul, med den desperata loosern som absolut vill tillhöra innegänget. Ganska tragiskt visserligen, men inte desto mindre underhållande. På tal om det får jag nästan lust att själv bilda en "Skymningsklubb" och utsätta mina medmänniskor för taskiga inträdesprov. Är ni på, he he?
Del nio: Björngudens förbannelse
Michael är dum nog att uttala en förbannelse vilken resulterar i att alla djur i hans närhet vill skada honom. Om han inte lyckas bryta förbannelsen kommer han att dö.
Det här är en av de roligaste böckerna i serien, inte för att den är särskilt läskig utan för att det är rätt underhållande när allt ifrån bin och ekkorrar till pumor och hästar vill ha ihjäl den olycksdrabbade Michael.
Sammantaget kan man väl säga att författarinnan till böckerna nog hade tjänat på att inte presentera nya elever i varje bok, som sedan aldrig nämns mer. Om hon byggt upp sin värld lite mer i Sweet Valley-anda, med ett gäng elever som återkommer i bok efter bok men har mindre eller större roller i dessa hade man nog haft mer utbyte av böckerna och då kanske serien utkommit i fler deler än de ynka nio som nu finns.
Finn ett fel
Visst måste man gilla Maria Ernestams författarporträtt från Busters öron. Hon är snygg, uppsminkad, klädd i en underbart vacker rosmönstrad klänning och håller en stor slaktarkniv (!) i ena handen.
Var ni inte sugna på att läsa boken innan så blev ni det väl nu, inte sant? Sofia hade tur och hittade den för en ynka femma på Kupan, ett mycket bra köp. Jag har läst mer än hälften av den och kan lova att den håller för hypen.
Stina
Detektivarbete med ledtrådar från 50-tal
Har under en tid försökt att tyda en kryptisk lista som står nedklottrad i pärmen av en Fickjournalen från 24 februari 1950. Jag antar att det är en viss fröken Maj-Britt Nilsson som använt sin tidning som anteckningsbok. Det är i alla fall hennes namn som står antecknat på framsidan. Från början förstod jag inte mycket av de skrivna orden då de verkade något obegripliga. ”Nig och kuta runt” är till exempel inget man hör talas om varje dag, men nu tror jag att jag har förstått det hela.
Min tolkning är att Maj-Britt planerar en fest och att det är låtlistan till denna som står uppradad på pärmens insida. Från början hade hon nog tänkt sig tio låtar, men så kom hon bara på sju stycken, och vilka låtar det är! Feel free to copy Ms Nilssons partymusik till nästa hemmafest, jag garanterar att det blir succé. Ni får dock hålla godo med fem av dem för det är bara så många jag lyckats uttyda, men kanske kan ni knäcka de sista två och på så sätt komma över det kompletta 1950-talssoundtracket.
Här kommer de i alla fall, Maj-Britts favoriter. Dags att förnya era spotifylistor tjejer!
1) Någonting med fest på slutet, men vad? Onkelfest? Nje, kan någon tyda början bättre än mig?
2) Harry Limes Theme. Måste vara musiken från Orson Welles ”The Third Man” – ”The Harry Lime Theme”.
3) Det är så kallt i kväll. Antagligen svensköversättningen av ”Baby it´s cold outside” av Frank Loesser. Den spelades in av ett antal olika artister 1949, bland annat av Ella Fitzgerald och Louis Jordan 1949.
4) Den flickan skall bära mitt efternamn. Från musikalen ”Annie Get Your Gun” (1950), hette i originalversionen ”The Girl That I Marry”. Den svenska varianten har bland annat sjungits av Sven Olof Sandberg och kan hittas på albumet ”Melodier som bedåra” från 1949. Ett litet smakprov av den kan hittas här.
5) Someone like you. Kan det vara Doris Day´s låt med samma namn från musikalen ”My Dream is Yours” (1949)?
6) Kan inte tyda. Nån som vill komma med en kvalificerad gissning?
7) Nig och kuta runt. Det är en svensk folkmelodi skriven av Ulf Peder Olrog. Sången förekommer i filmen ”Ung och kär” från 1950. Även denna låt finns på albumet ”Melodier som bedåra” från 1949, så vi kanske kan anta att denna ingår i Maj-Britts skivsamling. Blir ni sugna finns den att köpa på Ginza för 49 kr.
Stina
Björn Ranelid Boktipsar
Bilden hittar ni Här!
Ja, det passar ju bra det här när allas vår favorit Ranelid återigen är i ropet. Denna gång ska han vara med i 2012 års Melodifestival, och blygsam som han ju är beskriver han händelsen som den största sensationen i Melodifestivalens historia. Låten han deltar med heter "Mirakel" och han har själv både varit med och skrivit bidraget och ska framföra det.
Det kan ju bli riktigt spännande det här. Erkänn att ni ser fram emot att få höra honom ta ton. I know I want to hear it! Och kom ihåg att ringa in och rösta på honom!
Vill ni läsa mer om detta kan ni göra det
Här
Men för att återgå till de utlovade boktipsen (i Vi nr 12/2009):
Sasjenka av Simon Montefiore. Boken utspelar sig i Tsartidens Ryssland och handlar om en 18-årig flicka av adlig börd. Hon läser vid Smolnys Läroverk för Ädla unga damer och en dag på väg genom skolans grindar grips hon av tsarens polis. Det visar sig att hon bedrivit samröre med de kretsar som vill störta tsarväldet. Detta blir början på hennes karriär som revolutionär.
Vår tids rädsla för allvar av Roy Andersson, som enligt Ranelid följer blodbanorna i aortan till vår civilistaion. Andersson åderlåter, återigen enligt Ranelid, människan på enfald och brist på mod när alla värden står på spel.
Du och din Jante av Maria Appelqvist och Bo Pedersen. Ranelid beskriver boken så här: "I Sverige råder en allmänt spridd sjukdom som även små barn drabbas av. De får den intravenöst och inga mediciner eller vaccin kan ge bot och läkedom. Jante är mera kung än Carl XVI Gustaf i detta rike".
Blir ni inte läsexsugna nu så säg?
tisdag 8 november 2011
Pojkarna
Jessica Schiefauers Pojkarna är en vacker och vemodig ungdomsbok med ett ovanligt tema. Tre 14-åriga flickor, Kim, Momo och Bella, upptäcker en blomma som om nätterna kan förvandla dem till pojkar. Upptäckten och allt vad den innebär gör dem till en början yra av äventyrslust. Deras nya skepnader utgör en inträdesbiljett till en värld de tidigare varit utestängda från, en värld som både lockar och skrämmer. De är inne på okänt teritorium och vad som helst kan hända.
Särskilt för Kim som ser sin kropp som ett fängelse är den nya identiteten något av en gudagåva. Hennes flickkropp är tanig och huden blommar ständigt upp i nya eksem när den kommer i kontakt med något okänt. Hennes pojkkropp däremot är stark och tålig, i den känner hon sig närmast odödlig, särskilt tillsammans med Tony som är en ny och lite farlig bekantskap. Han får henne att gång på gång spränga sina gränser.
När de andra flickorna efter en tid tröttnar ger sig Kim ut på egen hand i natten. Tonys makt över henne är så stark att hon inte förmår hålla sig borta, inte ens när det som från början varit en oskyldig lek börjar urarta. Natt efter natt besöker hon växthuset och blomman för att åter iklä sig sin pojkgestalt och utforska natten tillsammans med Tony. Som hans utvalde finns inga gränser. Tillsammans med Tony kan hon göra allt.
Boken kan delas in i två separata delar, före och efter upptäckten. Det är främst den första delen som känns verkligt angelägen. Flickorna och den utsatta värld de lever i beskrivs hudlöst. De är utlämnade åt sig själva i en värld där verbala och fysiska övergrepp hör till vardagen och de inget kan göra åt det.
De gömmer sig tillsammans i Bellas växthus för att slippa bli vuxna. Det spränger i deras kroppar men de vill inte ge med sig. De vill inte passas in i någon förutbestämd kvinnomall. De vägrar. De skapar sin egen värld dit bara de själva har tillträde, men för Kim blir deras slutna sällskap snart otillräckligt när hon sett vad som finns därute. Hon har fått smaka på något annat och för henne finns ingen återvändo.
Schiefauers har ett sätt att berätta som är lite obehagligt, som om hon pillar på ett öppet sår. Det bränner och sticker. Men där tidigare kort sagt varje ord bränt till känns resten av berättelsen märkligt uddlös. Precis som Kim mer och mer förlorar delar av sig själv förlorar också berättelsen något. Slutet känns dessutom hafsigt och långt ifrån trovärdigt. Med de här reservationerna skulle jag ändå inte tveka att rekommendera boken för den har trots allt något visst.
Stina
Särskilt för Kim som ser sin kropp som ett fängelse är den nya identiteten något av en gudagåva. Hennes flickkropp är tanig och huden blommar ständigt upp i nya eksem när den kommer i kontakt med något okänt. Hennes pojkkropp däremot är stark och tålig, i den känner hon sig närmast odödlig, särskilt tillsammans med Tony som är en ny och lite farlig bekantskap. Han får henne att gång på gång spränga sina gränser.
När de andra flickorna efter en tid tröttnar ger sig Kim ut på egen hand i natten. Tonys makt över henne är så stark att hon inte förmår hålla sig borta, inte ens när det som från början varit en oskyldig lek börjar urarta. Natt efter natt besöker hon växthuset och blomman för att åter iklä sig sin pojkgestalt och utforska natten tillsammans med Tony. Som hans utvalde finns inga gränser. Tillsammans med Tony kan hon göra allt.
Boken kan delas in i två separata delar, före och efter upptäckten. Det är främst den första delen som känns verkligt angelägen. Flickorna och den utsatta värld de lever i beskrivs hudlöst. De är utlämnade åt sig själva i en värld där verbala och fysiska övergrepp hör till vardagen och de inget kan göra åt det.
De gömmer sig tillsammans i Bellas växthus för att slippa bli vuxna. Det spränger i deras kroppar men de vill inte ge med sig. De vill inte passas in i någon förutbestämd kvinnomall. De vägrar. De skapar sin egen värld dit bara de själva har tillträde, men för Kim blir deras slutna sällskap snart otillräckligt när hon sett vad som finns därute. Hon har fått smaka på något annat och för henne finns ingen återvändo.
Schiefauers har ett sätt att berätta som är lite obehagligt, som om hon pillar på ett öppet sår. Det bränner och sticker. Men där tidigare kort sagt varje ord bränt till känns resten av berättelsen märkligt uddlös. Precis som Kim mer och mer förlorar delar av sig själv förlorar också berättelsen något. Slutet känns dessutom hafsigt och långt ifrån trovärdigt. Med de här reservationerna skulle jag ändå inte tveka att rekommendera boken för den har trots allt något visst.
Stina
söndag 6 november 2011
Veckans bok: Pojkarna
Så var det dags för Freddie att presentera Veckans bok igen (denna vecka även Månadens bok) Pojkarna av Jessica Schiefauer. Låt oss hoppas att den lever upp till förväntningarna!
Och så ville Iris vara med på ett hörn också :)
Stina (och Freddie och Iris)
Who is the doctor?
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg visade sig trots min skeptisism vara en riktigt glad överraskning som jag gillade skarpt. Den är så respektlös, så omoralisk och så provocerande att jag faktiskt är förvånad över att den alls fick ges ut år 1905. För inte nog med att det är ett triangeldrama (eller kanske snarare ett kvadrupeldrama) som Söderberg bjuder på, det slutar dessutom i mord utan att författaren på något sätt moraliserar över detta, snarare tvärtom. För att inte tala om de kängor kristendomen får av honom. Och som om det inte vore nog med detta passar Söderberg dessutom på att delge oss fler av sina sanningar: som att en kvinna i grosses är något förskräckligt och att ett nyfött barn är vedervärdigt.
And I love it!
Den här romanen har banne mig allt: triangeldrama med otrogna kvinnor, en präst som inte kan avstå från sex om hans liv så stod på spel, en läkare som inte drar sig för att mörda och tycker att både självmord och hjälp till självmord är helt ok, liksom det finns scener i boken med både sex och hångel utom äktenskapet.
Ytterligare något som känns intressant är scenen där läkarens första kärlek dör, som påminner så mycket om Humberts känslor inför sin Lolita. Så blir man inte pedofil av en sådan händelse, blir man i alla fall en hänsynslös mördare?
And I love it!
Den här romanen har banne mig allt: triangeldrama med otrogna kvinnor, en präst som inte kan avstå från sex om hans liv så stod på spel, en läkare som inte drar sig för att mörda och tycker att både självmord och hjälp till självmord är helt ok, liksom det finns scener i boken med både sex och hångel utom äktenskapet.
Ytterligare något som känns intressant är scenen där läkarens första kärlek dör, som påminner så mycket om Humberts känslor inför sin Lolita. Så blir man inte pedofil av en sådan händelse, blir man i alla fall en hänsynslös mördare?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)