Ett lång farväl av Raymond Chandler

Ett långt farväl är så mycket som kioskdeckare de Luxe. Jag visste faktiskt inte att sådan litteratur kunde bli så pass hyllad som denna faktiskt blivit. Jag har ju en viss faiblesse för just kioskdeckare som genre, och efter en något trög inledning visade sig romanen bli en riktigt trevlig bekantskap med alla sådan ingredinser som en riktigt bra kioskdeckare ska ha; vackra kvinnor, sprit i mängder och en huvudkaraktär på dekis. Dessutom ger jag ett plus för romanens kiosk-deckarspråk; där sprit benämns såsom våtvaror, en deckare som en Snokis och en kvinna som en kissemiss. Världen skulle bli ett så mycket roligare ställe om vi alla pratade, om än kanske inte betedde oss, som i en kioskdeckare.

Dessutom är Chandler vänlig nog att förklara skillnaderna för oss mellan en blondin och en blondin;

"Det finns blondiner och blondiner och ordet är nästan ett skämt nu för tiden. Alla blondiner har sina små poänger, utom kanske de metallblanka blondinerna som är blonda som en zulunegress under blekningen och har ett sinnelag mjukt som en trottoar. Vi har den lilla näpna blondinen som piper och kvittrar och den stora majestätiska blondinen som blänger en rakt i nian med isblå blick. Så har vi blondinen som ger en den där dröjande blicken nedifrån och upp och som luktar gott och glittrar och hänger på ens arm och alltid är mycket, mycket trött när man följer henne hem. Hon gör sin hjälplösa gest och har sin satans huvudvärk och själv har man god lust att slå henne på käften, fast å andra sidan är man kanske glad för att man kom underfund med huvudvärken innan man hann ösa ut för mycket tid och pengar och hopp på henne. Så har vi den mjuka och villiga och pimplande blondinen." osv. osv.

Huvudvärksblondin?

Jag måste dock göra vissa invändningar mot den stundvis halvtaskiga översättningen. Ska denna mening egentligen översättas så här liksom?!: Vi åkte till en drive-in där dom gjorde såna hamburgare som inte smakar som någonting hundar vägrar äta”.

Dessutom är intrigen stundvis allt för invecklad och aningen otrolig, men annars en underhållande pärla till deckare jag ändå kan rekommendera. Bäst avnjuts den mörka, dimmiga kvällar med boken i ena handen och ett glas billig rye i den andra.

// Sofia