Kvinnor som älskar av D.H Lawrence

Kvinnor som älskar är en tjock roman på över 500 sidor. I fokus står de två systrarna Gudrun och Ursula (25 och 26 år gamla) , som båda två, på sina olika sätt vägrar att tvingas in i det konventionella äktenskapet. I alla fall till en början, för snart träffar de båda två varsin man som de blir passionerat förälskade i. Något jag tycker känns lite tråkigt då romanen börjar så lovande med systrarnas konversation kring om de verkligen vill bli gifta och nödvändigheten av detta, samt till sist avslutas med hur stark frestelsen är kring att INTE gifta sig. Uppfriskande i en roman skriven på 1920-talet.

Tyvärr är mansporträtten, liksom i den förra jag läste av författaren, lite sorglig, med män som känner sig tvingade att trycka ner de mer starka kvinnorna som vågar ge uttryck för en egen röst. Det är stackars män som klagar över att kvinnorna vill sluka dem till hull och hår och kropp och själ och män som verkar så fruktansvärt rädda för kärleken att de hellre går under än ger efter för den. Jag spyr lite på dessa män och tycker det hela varit betydligt mer uppfriskande om systrarna, som i början av boken inte alls verkade vilja in i ett konventionellt förhållande, hade vänt hela manligheten ryggen. En manlighet som bland annat talar om hur obeskrivligt motbjudande en särskild kvinnotyps doft blir med tiden. Nu kommer jag inte ihåg vilken kvinnotyp det var, men jag skulle satsa på att det just är en sådan sund kvinnotyp som vägrar att inse mannens ”högre” roll.

Och jag förstår verkligen Gudrun, som i ett stycke påpekar hur underbart det skulle vara att vara man, med frihet, oberoende och rörlighet. Som det är nu kan hon inte ens ge sig ut och simma utan att det skulle bli en förfärlig uppståndelse.

Kvinnor som älskar gör mig alltså mest av allt irriterad och trött på mansgrisiga män.

//Sofia