Den illustrerade mannen av Ray Bradbury

Det här är en samling noveller som knyts ihop av en ramberättelse om en man med tatueringar vars motiv får liv på natten då bilderna förändras och spelar upp sina respektive historier. En bild av dessa föreställer endast ett virrvarr av mönster och på denna ser betraktaren efter att ha varit i sällskap med mannen en timme sitt kommande liv om man är en kvinna och sin död om man är en man.

Novellerna utspelas samtliga i en kommande framtid, men då boken är skriven 1951 känns många historier tyvärr daterade och gammalmodiga. Inte heller känns de särskilt minnesvärda tyvärr och de flesta noveller blev utlästa utan att jag minns dem särskilt väl såhär nu när det blivit dags för recension. Och då läste jag ut den för någon knapp vecka sedan... ” Timmen H” är en av få noveller som ståt ut, om Mink som har fått en ny vän, Drill. En låtsasvän tror mamman, eller snarare någon ny sorts lek då låtsasvännen Drill verkar vara på modet. Barnen är i full fart och har knappt tid med något annat än Drill. Känns storyn igen så verkar en ny tv-serie vara baserad på novellen, ”The Whispers” från 2015. Novellen gillar jag, men det fåtal scener jag sett från tv-serien känns inte lika bra.

Men som sagt det här är ingen novellsamling jag direkt rekommenderar, och vill man läsa bra science fiction slår jag hellre ett slag för Stinas månadsbok från februari, "Picknick vid vägkanten". Recension av denna utlovas inom kort.

// Sofia

Aaron sa: Vitsvit av Athena Farrokhzad

Det här är en diktsamling på ca 70 sidor, tack Alex jag behövde en månadsbok som gick fort att ta sig igenom då jag ligger efter med ett par stycken teman. Berättelsen förs fram inte av författaren själv utan av de andra, lite som en grekisk kör (har visserligen inte läst något riktigt epos som använder sig av detta med väl Atwoods ”Penelopiaden” som jag rekommenderar).

Jag fångas, om än motvilligt, in av denna diktsamling som nog bäst bör läsas som en enhet, även om just vissa stycken verkligen sticker ut. Temat i diktsamlingen kretsar kring att leva i ett land som inte är ens födelseland och det finns många talesätt inklämda i dikterna. Just boken silvriga omslag kanske ska stå för att tala är silver då dikterna är så sparsmakat sammansatta. Vid en första genomläsning tänker jag först ge tummen ner, men nu när det var några dagar sedan genomläsning har den växt på mg, jag har bläddrat igenom den på nytt och läst brottstycken här och där och det här är ju bra! Det är en känsla som stannar kvar efter att boken är igenstängd och det får mig nyfiken på att läsa mer av författaren.

Men nog om mig, en recension av denna bok borde givetvis föras fram inte av mig själv, utan av resten av Möller-klanen:

Ronja sa: I min mors ögon var det dock allt för fördömande
I min mors ögon verkar författaren förakta sin familjekör och deras åsikter.

Ronja sa: Författaren verkar tycka att hennes åsikter är bättre än mammans (som min mor hoppas mer ska stå för en generell mamma snarare än författarens egen).

Bebis med mycket att säga...

Bland annat får vi veta att mamman ”vägde plastgranens för- och nackdelar mot varandra som om problemet vore hennes”. Och stycken som ”Tänk att jag sög på de brösten. Tänk att hon stoppade sitt barbari i min mun”. Man kan ju hoppas att författaren tänker föda upp sin unge på ersättning.....

Ronja sa: Mmmmm, mera mat mamma! Maaaaaaaaaaaaaaaat!

Aaron sa: Jaaa, fint glittrigt omslag. Det är Aarons bok.

Ung man med starka åsikter...

Min son sa: Ur barnamun,
ur en diktators manifest
ur mitt vackra huvud
Men inte ur dig

Min dotter sa: Ur feministisk kamp
ur en hungrande mage
ur min brors stolliga huvud
Men inte ur kaos.

Min man sa: Ur någonting
ur allting
ur någons huvud
Wait - What?

//Sofia

Månadstema juni: Sigrid Undset vs Knut Hamsun

I juni har det blivit dags att läsa vårt allra sista nobelpristagar-tema och sista kvinnan ut är ingen mindre än norska Sigrid Undset. Som ni kanske kan gissa kommer vi att läs hennes allra mest kända roman, nämligen första delen om Kristin Lavransdotter, ”Kransen”. Övriga delar heter ”Husfrun” och ”Korset”, men dessa tänker jag inte tvinga era att läsa, utan det är valfritt. Sorry för ännu en tjock tegelstensroman, men denna borde man ju ändå nästan läsa någon gång och varför inte nu?!

Bild från http://radiospada.org/wp-content/uploads/2014/05/nasjonal.jpg

Sigrid Undset, född 1882, fick nobelpriset 1928. Hon skrev hela 33 böcker, både samtida och historiska även om det främst är för sina historiska romaner hon är känd. Det var även för dessa som hon fick nobelpriset, med motiveringen att hon fick priset för sina: ”mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”. Hennes far var arkeolog och det var han som fick henne intresserad av arkeologi och historia.

1912 gifte hon sig med Anders Castus Svarstad, som hon senare skilde sig ifrån strax efter att hon 1924 konverterade till katolicismen. Liksom många andra i Norge var hon motståndare till nazismen och skänkte sin nobelprismedalj till Finlandshjälpen. Hon verkar alltså som en stark och sympatisk människa till skillnad från månadens andra författare.

Bild från: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5e/Hamsun_bldsa_HA0269.jpg

Jag talar om Knut Hamsun, född 1859, död 1952, mottagare av 1920 års nobelpris och vad som verkar vara, en hängiven nazist. Jag skrev ju ovan att Undset skänkte sitt nobelprismedalj till Finlandshjälpen – herr Hamsun skänkte istället sin till Goebbels (ja, just den Goebbels ni tänker på!!!)!

Han räknas trots detta som en av 1900-talets mest inflytelserika litterära stilister, och anses av många ha gett upphov till den moderna romanen. Enligt Wikipedia (denna säkra källa) sa Ernest Hemingway att det var Hamsun som lärde honom att skriva. Även Thomas Mann, Franz Kafka och Henry Miller har hyllat honom.

Sitt nobelpris fick han för övrigt, inte för att han verkade vara en skitstövel, utan "för hans monumentala verk ”Markens gröda" som skildrar nybyggaren Isaks liv. Det är  dock inte denna roman vi kommer att läsa då den ärligt talat känns riktigt vidrigt urtråkig. Istället kommer vi att ta oss an hans ”Hunger” från 1890 som är en skildring av svältens effekter och den oetablerade författarens hårda livsvillkor (Hamsuns då..). Den känns ju ärligt talat inte heller jättekul, men ni kan ju vara glada för att den visst inte ska vara mer än 150 sidor lång.

Är ni trötta på mina mastodontromaner, och speciellt nu till sommaren, så kan ni i alla fall vara glada för att mitt 13 månader långa Nobelpristagar-maraton nu är över. Återstår bara att se vad det blir för tema härnäst. Jag kan nästan lova att det i alla fall inte blir någon mastodontroman.

//Sofia

Confessions, part one of many. (Let's talk about crime, baby!)

The following is a blogpost I’ve been thinking about for a couple of years without really knowing how to articulate it properly. But what the frakk, let’s give it a try, I owe this blog some content, no matter how badly written or ill thought out it is. Not because I believe that we each have a quota to fill or some stupid thing like that. No, I think I owe this triad content because I someday want to break the wall, take the step or other big wordings with the simple meaning; I want to reach 200: posts. A goal I’ve had before and seen fly away so close I could almost touch it If I just tried harder, had better ideas, posted reviews as soon as I’ve read something or nurture my ideas into full blogposts and not leave them to die in the abandoned pile. I don’t even want to think about how many sins I have there.

Maybe I should start calling it the inspiration-pile so it would not seem so daunting. Maybe I should revive them in chronological order? I could finally write that big post about the comic-book writer Greg Rucka and how amazing it is that he calls himself a feminist. Or I could us the popular tactic first in, first out. That would mean a celebratory piece about Sara Stridsberg finally joining the Nobel Prize committee. Sure, her chair has been pretty boring and only had like, eight people on it, but then she can make something of is. It is my firm belief that Sara Stridsberg will her voice heard and make chair 13 matter again. Not that I have any idea how the committee works, votes or such, but writing a blogpost about It would mean I had to find out. Maybe make a chair by chair presentation of the committee through the ages. Trying to answer the question why some chairs has been littered with, for us, famous people, while some chairs has been the home of less well known butts.

If I really felt like doing some good I could even edit this post to reflect my original intent, a essay on why I have such a hard time reading or even respecting crime-fiction. A problem I really need to work on before hitting the job-market and becoming a librarian. In public libraries The most sought out books are about crime. The public wants to read about tired police officers in cold, Nordic climates. And they should be able to without me judging them for it, it is me who should feel ashamed for thinking that crime-novels are less worth than let’s say Toni Morrison’s latest contribution to the world’s literary canon. I should feel ashamed for thinking that crime-stories are one dimensional and not worth thinking about after the last word has been read. Not everybody wants to read Rebeca Solnit, Roxane Gay or even Clara Henry. And that is fine, people have different interests, find knowledge in different places, reads for different reasons with different circumstances.

So why do I dislike crime-fiction to such extent that I purged all my shelves from that genre? Like most things in our lives I think that my dislike, or rather my shame, steams from my childhood. Not in a traumatic way, but you know how I feel about the person I used to be. I’m starting to think it’s some kind of defence mechanism against myself.

Truth to be told, I grew up on crime-novels and I loved them I’ve always been a fast and big reader with at least two books in progress at the same time. The first stories I wrote was concerned crime and tired cops. because except for youth novels, manga and way to complicated authors like Theodor Kalifatides, Niklas Rådström & Jonas Gardell I read little else. My foray into stories about murders and mysteries started when I was 12 years old.

My parents love crime-fiction my dad in particular. We have always had a lot of books, and most of them has been Nordic crime. The analytical part of me knows that not only did I actually like crime, it was a way for the family to communicate. For a couple of reasons, I’ve always been closer to my mother, especially when I was growing up. My dad and I, even though he is a wonderful person, are vastly different persons (or maybe we are too alike). We often talk past each other, not to each other and there can be many miscommunications even though we basically mean the same thing. But reading crime fiction helped with that. Not only did we have something to talk about, a neutral subject without much value. Reading the same books, or the same genre of books gave us a common language. A way to communicate that both of us understood. And that is something I will always cherish.   

But let’s get back to that twelve-year-old girl who was on a two-week long vacation in The Dominican Republic. Perhaps I’m wrong and I actually read crime novels before then, but for me the journey start’s there. Realizing that I the nightmare had come true, even though I had six books with me, I had nothing to read. Being without something to read, a thought as scary today as it was then. So I started reading my parent’s books, the first one being Svarta Börsen, by Olov Svedelid. And when that was finished I read Firewall by Henning Mankell. Eighteen years later and I still remember those two books better than books I read last year.

My love affair with the genre lasted until I was eighteen years old when it for some reason frizzed out and died. Leaving not hate, but disinterest and a feeling of superiority over people who still found joy in reading about gristly murders and neglect. Something changed and no matter how many crime novels I read my love for the genre are lost. Maybe it is natural progression? A part of growing up, a way to becoming who we are?

The Ice Twins

The Ice Twins av S. K. Tremayne är en riktig bladvändare till thriller. Jag började läsa den på resan hem efter ett Stockholmsbesök och kunde bokstavligt talat inte lägga den ifrån mig. Den höll mig i sitt grepp till långt in på småtimmarna, först då var den sista sidan utläst.

Angus och Sarah Moorcroft är paret som tycks ha allt. De lever i London tillsammans med hunden Beeney och de sjuåriga tvillingflickorna Lydia och Kirstie. Is-tvillingarna som deras morfar kallar dem eftersom de föddes på årets kallaste natt med isblå ögon och nästintill snövitt hår. Efter Angus karriärsmässiga framgångar lever de ett skönt medelklassliv där pengar inte är ett problem. Sarah arbetar deltid som journalist och kan ägna resten av tiden åt att sköta hem och barn. Tid hon investerar i hemlagad ekologisk basilikapesto och hälsosamma frukostar lagade från grunden. Ja, från utsidan ser Moorcrofts verkligen ut att ha allt.

Men så händer det som inte får hända. Lydia faller ner för en balkong och dör. Om det nu var Lydia... För månader senare hävdar den överlevande tvillingen att hon inte är Kirstie utan Lydia. Kan det vara så? Har de begått ett fruktansvärt misstag? Deras flickor var nämligen bokstavligt talat identiska tvillingar. Inga födelsemärken eller andra karakteristiska utmärkte den ena från den andra. De var helt enkelt perfekta kopior av varandra, och nu finns inget sätt att säkert fastställa vilket barn som överlevt. Just den delen av intrigen har jag liiite svårt att köpa rakt av. Jag menar, kom igen, så lika kan de inte vara. Födelsemärken, ärr, en sned tand? Det måste finnas något. Men bortser man från detta och en del krystade händelseutvecklingar så gillar jag det. Det är en historia med driv, nerv och hjärta.

Mitt i all sorg, chock och förvirring föds planen på att lämna London och alla minnen bakom sig för ett nytt liv på den ensligt belägna ön Eilean Torran. Kanske är det precis den nystart som familjen behöver. Om deras ideala nystart består av boende i en nedgången gammal fyrvaktarbostad på en ö som på grund av tidvattnet periodvis är helt otillgänglig kunde de inte ha valt en bättre plats.

Det är en ruggigt ödesmättad stämning som byggs upp på bästa skräckfilmsmaner. Just stämningen är också romanens stora styrka. Det var längesedan jag läste en thriller som gjorde det så skickligt som här. Det är kusligt och bitvis obehagligt. Kanske gjorde det sitt till att jag läste den själv om natten också, men man vet att författaren har lyckats när man inte kan sova eftersom man i sitt skärrade tillstånd hoppar till vid minsta ljud som hörs. Jag försöker lugna ner mig själv med att tänka att jag i varje fall inte befinner mig ensam på en isolerad ö i huset som Gud glömde. Tills jag kommer på var jag är och det känns för jävligt igen.

Stina

Mänsklig aladåb

Bäraladåb må vara god nog för gudar, men vill du satsa snäppet högre är det den mänskliga aladåben du ska satsa på. Den mänskliga aladåben kräver tid och förberedelse. Och ett badkar. Men är du villig att satsa lär du inte bli besviken.

Du börjar med att placera dig i badkaret i lämplig position. För att det ska bli den rätta blandningen av mänskliga kroppsdelar behöver du också en partner. Det kan vara en fördel om ni känner varandra sedan tidigare men det är inte nödvändigt.

Fyll på vatten och tillsätt jellypulvret som förvandlar badvattnet till den rätta trögflytande gelékvaliteten. Jelly av detta slag kan exempelvis hittas här. Låt det verka några minuter och din rosaskimrande vaniljdoftande mänskliga aladåb är lagad och klar.

Det här inlägget presenteras inte i samarbete med coolstuff.

Stina

Gud är här och hon är jävligt förbannad

Gudarna är Elin Cullheds debut och handlar om tonårstjejerna Bita, Lilly och Jane. Bara det att de inte är tjejer förstås utan Gudar. Men att vara Gud i Tierp är varken lätt eller kul. Ingenting är särskilt kul i Tierp.

Det är ingen positiv bild som målas upp i den här romanen om att vara ung tjej i dag. Det är taffsande lärare, övergrepp och vardagsmat att bli kallad hora. På det en vuxenvärld som ständigt sviker. Säkert stämmer en hel del av det här också, för mycket tyvärr, men här blir det nästan för mycket. Det är totalt mörker med bara några få ljusglimtar. Om det inte vore för humorn som genomsyrar romanen även när det är som svartast skulle det ha varit en ganska jobbig läsupplevelse.

Jag kan inte påstå att igenkänningen är total. Men så växte jag heller inte upp i Tierp som av beskrivningen att döma måste vara något av ett avgrundshål. Boken inleds på följande sätt:

Googla på Tierp och du får träffarna Tierpark Berlin, Tierpark Hellabrunn, Tierpark Goldau, Tierpark Hagenbeck, Tierpark Arena. Tierpark betyder ”djurpark” på tyska. Tierp är en jävla djurpark.

Och orten får sig sedan känga efter känga.

Jag bor i en förort till rymden. Ett skithål där kråkorna flyger upp och ner för att slippa se sin egen skit.

”Varför bor vi i Tierp?” Frågade jag rakt in i kramen.
”För att vi har föräldrar som vill förstöra våra liv.”

Turistbyrån i sagda ort måste bara älska den här boken hehe.

Det råa språket tilltalar mig inte till en början men jag ändrar mig under läsningens gång. Jag kan inte tänka mig den här ilskna romanen skriven på annat sätt. Det är en ungdomsbok som inte försöker vara till lags och som inte bjuder på några enkla svar eller lätta lösningar. När läste man senast en sådan?

På tonårstjejers vis är de impulsiva, vildsinta och ostoppbara ena stunden och vilsna och små nästa. Får mig att tänka på Joyce Carol Oates Foxfire, och det måste ju vara ett gott betyg. Fast nu var det väldigt länge sedan jag läste den så det är svårt att göra några närmare jämförelser. Kommer jag ihåg rätt så genomsyrades också den av samma ilska och desperata vilja att göra upp med den här ojämlika världen en gång för alla.

Känner också att det här skulle kunna bli en riktigt originell kommande bokmiddag. Jorden runt tjejer, är ni med? Jag tar med Cola och Ahlgrens bilar.

Stina

Sommar och nostalgi

Är det bara jag som får lite nostalgiska vibbar efter att se "Dirty dancing" nu när sommaren börjar närma sig? Tror att Ronja och jag ska försöka att se den i dagarna. Man är ju aldrig för ung för att introduceras för en sådan klassiker, eller? Börjar ni också bli lite nostalgiska så se och njut ;-):

//Sofia

Månadens tema: Athena Farrokhzad

Som vanligt, efter allt för många halvkassa ideér på surrealistiska och ohållbara teman, kan jag presentera det försenade temat för april.

Athena Farrokhzad föddes 1983 och är en svensk-iransk författare, debattör, lärare, översättare och poet. Och helst fantastisk.
Genombrottet kom med månadens huvudbok, diktsamligen Vitsvit som vann Augustpriset 2013 och har har blivit både teater och radioteater.

De senaste veckorna har hon uppmärksammats för projektet Trado där Athena och den rumänska poeten Svetlana Carstean har tolkat varandras diktverk utan att kunna varandras språk.

Förutom Trado Har Athen Farrokhzad även varit i ropet den snaste tiden för sin översättnign av Marguerite Duras roman Kärleken. Och eftersom jag, för flera år sedan, lovade att ge Duras en chans till, och verkar ha snöat in på språk och översättningar tar vi me den boken också.

Månadens bok:

Vitsvit.

Komplement:

Trado

Kärleken. 

Bokduell 13: Svetlana Aleksijevitj vs Alexander Solsjenitsyn

Äntligen har jag läst ut båda böckerna i den trettonde bokduellen. Temat är från november i fjol och att det dragit ut på tiden med att läsa böckerna beror mindre på att det föga förvånande var kö för att låna förra årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, utan desto mer på att månadens andra bok var så föga lockande att läsa att den inte blev utläst förrän i veckan. Men mer om det senare i recensionen. 

Jag tycker istället att vi börjar med en titt på romanen från förra årets vinnare av nobelpriset, "Kriget har inget kvinnligt ansikte". Med tanke på kvalitén av böckerna jag valt under mina senaste månadsteman var det här äntligen en månadsbok som faktiskt visade sig vara värd läsningen. Aleksijevitj har inför boken intervjuat sovjetiska kvinnor som kämpade i andra världskriget och sen sammanställt deras olika berättelser. De var så många som en miljon kvinnor som var med och stred för Sovjetunionen under kriget och ett hundratal (tror att det rörde sig om så många som uppåt 800 stycken) av dem har blivit intervjuade inför boken.

Hade jag öppnat boken i slutet av förra året, när jag faktiskt hade den som temabok, hade det sannolikt blivit det bästa jag läst 2015. Jag tippar därför redan nu att den kommer att ta sig högt upp på topplistan för 2016. Och då är det dessutom en bok jag inte hade särskilt stora förhoppningar på, dels då biografier och liknande verkligen inte är min grej och dels då jag är sjukt ointresserad av att läsa krigsskildringar (ja högstadiet i Linghem ni förstörde all eventuell längtan efter att ta del av krigsskildringar efter den stentråkiga ”På västfronten intet nytt”).

Jag tror att det var just ett kvinnlig perspektiv på kriget som behövdes för att jag skulle fatta intresse och även ett intresse från författaren till boken att inte nöja sig med skildringar av anfall och annat som hör kriget till, utan att även känslorna skildras och en annan verklighet än kanske en manlig soldat skulle redogöra för. Svetlana Aleksijevitj har kallat sig själv just för själens historiker och jag kan inte annat än att hålla med.

Något de flesta kvinnorna som berättar sin historia för Aleksijevitj har gemensamt är att de, just på grund av sitt kön, till skillnad från männen i kriget inte hyllas för sina insatser i kriget. Tvärtemot skäms många och att som kvinna ha deltagit i kriget gjorde dessutom svårare att bli gift. Att ha deltagit i kriget var snarare ett stigma än en förtjänst. För kvinnorna prisar männens attityd under själva striderna och de hyllar kamratskapen och männens sätt mot kvinnorna som vid freden ändras när de manliga kamraterna inte ser lika positivt på de kvinnor som tillsammans med dem kämpat mot tyskarna.

Det är de hemska historierna som jag främst tänker på efter att ha läst boken, och särskilt när kvinnorna delger berättelser om sina barn, eller andras. Den hemskaste måste vara den med mamman, har för mig att hon var prickskytt, som fått barn mitt under kriget. Tillsammans med sin grupp av partisaner gömmer de sig för tyskarna och minsta ljud kan få dem att avslöja sig. Men så är det hennes bebis som är hungrig, och utan att mammans mjölk räcker till. Hon ser inget annat val än att, för att inte alla ska dö, dränka sitt barn i det intilliggande träsket. Hon räddar gruppen, men till vilket pris? Hon har tvingats döda sitt lilla nyfödda barn och av omgivningen ses hennes dåd inte med blida ögon; alla stöter ut henne.

Lika hemskt är det med den ammande mamman som i ett fångläger får bebisen ryckt ur sina armar av en tysk soldat, bara för att bevittna hur soldaten drämmer barnets huvud hårt mot väggen så att den dör. Eller modern som blir ombedd att kasta upp sin bebis så att soldaten ska kunna skjuta honom i luften......

Med det är tack och lov inte bara hemska berättelser i romanen, utan många kvinnor berättar också om att ändå kunna se det vackra i vardagen under kriget, och om en vilja att ändå kunna ha roligt få känna sig vackra och inte bara se strid och blod och hemskheter.

Det är kvinnan som av en snäll dam får en potatis för att hon tycker hon är på tok för mager – och visst är hon hungrig, men hon låter ändå fåfängan styra och putsar upp sina stövlar med potatisen istället för att äta den. Och det är den kvinnliga soldaten som genom sin sång räddar en sårad soldat som hamnat i skottlinjen. Där hundarna har gått bet på att rädda honom och även andra soldater stämmer hon upp i sång och hör hur det blir tyst på båda sidor och när hon sedan går ut för att hämta soldaten så skjuter inte tyskarna på henne utan lyssnar istället till sången.

Ska ni bara läsa en enda bok i år tycker jag att det borde bli denna!

Om man istället tittar på nästa bok, "Den första kretsen" har den nog istället potentialen att ta sig in på min bottenlista. Ja, den här boken var så tråkig att jag efter att ha läst inte ens 100 sidor blev tvungen att lämna tillbaka den då jag nått gränsen för max antal omlån..... Tror inte att det hänt förut någonsin (nej, inte ens med de Sade!) så det ger väl en fingervisning om något om hur kul jag tyckte det var att ta mig igenom denna tegelsten på 600 sidor. Inte så där jättekul alltså. För att över huvud taget få den läst fick jag tvinga mig själv att läsa 3-4 kapitel (tack och lov ganska korta) varje kväll innan jag fick läsa något annat. Men nu är den utläst – så yay!

För att titeln ska bli begriplig så kan jag meddela att den första kretsen anspelar på Dante och hans inferno – där den första kretsen är den del av helvetet där de grekiska filosofer lever i relativ frihet. I vår roman däremot är denna den första kretsen istället gulag-fånglägret Marfino och de grekiska filosoferna är utbytta mot fångar som är duktiga akademiker eller tekniker. Gulag är alltså just korrektions- och arbetsläger och just i detta lever fångarna under bättre förhållanden än i många andra läger. Kruxet är dock att de måste arbeta med olika projekt för att hjälpa till att stärka säkerhetstjänsten.

Säkert har författaren lyckats gestalta dessa läger mycket verklighetstroget och självklart berörs man av fångarnas öden och hur detta sattes i system. Dock måste jag klaga på att det i mitt tycke är så tråkigt beskrivet att jag sitter mig och gäspar igenom läsningen. Det enda roliga är att jag och en av de kvinnliga karaktärerna i boken har en sak gemensamt – nämligen att vi båda varit på utgrävning i Novgorod. Lite kul på ett personligt plan sådär.

Och roligare än så blir tyvärr inte min rekordkorta recension då jag inte har så mycket mer att tillägga och då jag redan ägnat allt för stor del av mitt liv på denna trista bok.

Ni kanske kan gissa att det blev 1-0 till Svetlana Aleksijevitj....

Det gör att ställningen blir 10-3 till de kvinnliga nobelpristagarna nu när det bara är ett enda tema kvar.

//Sofia