3 X Nevil Shute

Så var det dags igen för lite recensioner av böcker lästa i början av året, så långt tillbaka som i januari faktiskt. Januari var en flitig bokmånad och jag hann med inte mindre än 3 böcker av Nevil Shute, ni vet han som skrev dystopin "På stranden".

Så länge vingarna bär av Nevil Shute

En riktigt underhållande deckarhistoria av den gamla hårdkokta typen, riktigt välskriven dessutom. Något mer utgör den sig inte heller för att vara och den är underhållande för stunden även om den knappast är något man kommer att komma ihåg länge efter att den är utläst.

Hjälten är en f.d stridsflygare som blivit indragen i en spionhistoria när han träffar på en gammal bekant. En liten kärlekshistoria hinns också med. Boken har sannerligen åldrats väl med tanke på att den kom ut redan 1928.

Fem svarta höns av Nevil Shute

Baserad, löst, på en verklig händelse under andra världskriget – då en grupp kvinnor och barn blir ivägskickade på en 2,5 år lång vandring helt utan mål för att ingen vill ta ansvar för dem. Mindre än 30 av de 80 var vid liv vid slutet av marschen.

Nevil Shute inspirerades av händelsen efter att ha träffat en av dessa kvinnor, som tillfångatogs som nygift 21-åring med en 6 månaders bebis. Och både hon och bebisen klarade sig levande ifrån marschen. Han gör boken som en tribut till henne, men det är ingen biografi, utan Shute har endast inspirerats av händelsen, men uppfunnit en egen huvudkaraktär.

Det är, trots temat, verkligen ingen sentimentalt berättat historia – utan den  skildras rakt på sak med fokus på skeenden och inte så mycket känslor, mer än vad som kan läsas mellan raderna. Den är skriven 1950, vilket märks både i beskrivningar av kvinnoroller och hur ursprungsbefolkningen i Australien skildras.

Huvudpersonen känns sådär flickboksaktigt klämkäck och läskigt prydd i sann 50-talsanda. Det blir helt enkelt lite väl mycket av det goda.

Det känns trist faktiskt, då jag läste den som nästan-tonåring och har för mig att jag blev ganska så betagen av boken.

Round the bend av Nevil Shute

Ganska halvtråkig roman som jag från början skulle säga handlade om egentligen ingenting alls förutom flygplan och hur man under flygplanets första tid kunde bygga upp en verksamhet med i princip 2 tomma händer. Men sluttvisten gör gällande att det egentligen inte alla har varit poängen med boken, och det har han byggt upp bra, Nevil Shute, det måste jag medge. Tyvärr är det här, oavsett handling, en ganska tråkig bok som man måste vara väldigt flygplansintresserad av för att finna intressant.

Tyvärr måste jag också säga att både människo- och kvinnosynen är ganska sorglig, speciellt med tanke på att presentationen av huvudkaraktären ska göra gällande att han är tolerant och öppensinnad. Skriven som den är 1951 får man väl ha ett visst överseende, men det känns tyvärr som att författaren nog inte var så öppensinnad som han kanske själv tyckte.

Infödingskvinnorna i de astiatiska länder som romanen utspelar sig i omnämns kategoriskt som mindre vetande, ganska enfaldiga och överförtjusta över att få passa upp på huvudpersonen och hans vänner. Å andra sidan framställs även de asiatiska/mellanösterska männen också tvivelaktigt, med kommentarer som att de inte är att lita på.

Dessutom gör huvudpersonen stort väsen av att hans asiatiska vän bara tekniskt sett är asiatisk då han har brittiskt medborgarskap – som om det på något sätt vore finare. 

En av få brittiska flickor (ja en av få flickor över huvud taget som är med i boken) uttrycker sin avsky över blandäktenskap och pratar om olika typer (läs: raser) av människor och att man behöver sin egen sort. En annan flicka har, liksom de flesta flickor i kontorsmiljö, ett gillande för rutinarbete, som tydligen inte män kan ha. Stor affär görs även av olikheterna mellan vita och asiater.

// Sofia