Bokduell 1 - Morrison VS Hemingway

Under februari månad var det kärlekstema i boktriangeln, och då jag valde tema var det två nobelpristagare som fick möta varandra i en ödesmättad duell. Jag pratar naturligtvis om Toni Morrison och hennes ”Älskade” som fick gå en match mot Ernest Hemingways ”Edens lustgård”. Jag måste säga att det blev en tämligen jämn match och att jag tyvärr inte kan utse en ensam vinnare i denna duell, det blir nämligen en delad förstaplats.

Ställningen är alltså följande: Kvinnorna VS Männen 1-1

Recensionerna kommer här:

Älskade av Toni Morrison

En bok son i sitt tema mycket påminner mig om Joyce Carol Oates "Bellefleur". Också denna är en roman där det magiska och övernaturliga skildras som om det egentligen är något vanligt och sånt som händer utan att man höjer speciellt mycket på ögonbrynen åt det.

Huvudperson i boken är Sethe, en slav i 1800-talets USA och det är i hennes hus större delen av romanen utspelar sig. Ett hus där mor, dotter och farmor är vana vid spökerierna och där det är vardag med små spökhänder i sockerkakan, med speglar som spricker och kastruller som kastas ned på golven. Och så långt härdar man väl ut, men det är när den döda älskade dyker upp i fullvuxen mänsklig form som allt rasar samman.

Som läsare vet man inte alls vad det är som hänt eller vad spöket vill, men man anar i alla fall ganska omgående att det inte är med de bästa avsikter det arga spöket har kommit tillbaka. Bitvis vecklar hela historien ut sig och det är inte förrän precis i slutet man har hela historien klar för sig.

Det är en bok att beröras av, skrämmas och äcklas över – för hur kunde slaveriet få pågå ända till 1865 i USA? Det är helt sjukt! Precis som i Tarantinos "Django" visas slaveriet upp helt utan försonande drag och det är hemskt att människor kunnat vara så rättslösa.

Edens lustgård av Ernest Hemingway

Edens lustgård är en bok som utgavs efter Hemigways död, så sent som 1986. Till skillnad från hans övriga böcker är det här först och främst en kärlekshistoria, ja eller kanske snarare ett triangeldrama. Den utspelar sig på 20-talet och det är det nygifta paret Catherine och David som är i centrum. De är på smekmånad och i början är de precis så lyckliga och nyförälskade som man förväntas vara på sin smekmånad – men så steg för steg försvinner idyllen i takt med att Catherine går längre och längre i ett spel med könsrollerna, och tycks det, för att förmå sin make att inte börja skriva igen. Det är som om hon är svartsjuk på allt som inte har med henne att göra i hans liv. Det börjar relativt oskyldigt med att hon klipper sig i pojkfrisyr och övertalar sin make att klippa sig i samma, men allt börjar spåra ur när hon inroducerar ytterligare en kvinna i deras förhållande.

Det är stämningen i romanen som är behållningen, en stämning som smyger sig på och ligger och skaver läsningen igenom. Boken känns annorlunda från många andra av Hemingways romaner då den är så starkt fokuserad på känslor.

Ja, det var det om februaris månadstema. Snart kommer ytterligare en bokduell att presenteras och jag måste säga att det ska bli kul att se vilka som går segrande ur kampen.

//Sofia