Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 1

Det har uppkommit en frågeställning här på bloggen som jag tänkte försöka reda lite i. Det gäller en av de eviga frågorna. Hur många gånger sedan starten februari 2010 har vi egentligen kunnat enas alla tre kring en bok? Vi vet att det inte händer särskilt ofta, men vid några få tillfällen har vi samfällt öst beröm eller ovett. Några gissningar innan jag avslöjar svaret?

Jag kan meddela att det har skett vid hela nio tillfällen (rätta mig om jag har fel). Betydligt fler gånger än jag trott om jag ska vara ärlig. Det började faktiskt så tidigt som i april 2010, och där får jag själv ta åt mig äran, för det var moi som lyckades ena oss för allra första gången. Äran är dock inte helt min egen, utan en viss del faller även på Guy Burt.

Det var alltså hans Min syster Sophie föll oss alla tre i smaken. Alex skriver att det är ett mysterium i klass med Sophies försvinnande hur hon kunnat missa denna intressanta författare. Sedan skriver hon en recension i topklass som ni måste läsa här. Vi har ju läst och imponerats tidigare, men den tål att läsas igen, precis som romanen ifråga. Både Sofia och jag har läst boken flera gånger, och jag tror inte bara jag talar för mig själv när jag säger att man vid varje genomläsning upptäcker nya detaljer. Det är ingen enkel okomplicerad historia direkt och man får inga givna svar, vilket är lite av berättelsens storhet. Samtidigt är det frustrerande, för vi vill ju veta.

Eller vill vi verkligen det?

Stina