Pärlornas magi av Fayrene Preston

När jag började läsningen av denna, antingen en gåva från min kära syster eller ett spontanfynd i soprummet av min kära make, hade jag fått för mig att det var ännu en kär mysrysare, men när det sida upp och sida ner ägnas åt klichéer som att den manliga huvudpersonen utstrålar manlighet och sexuell dragningskraft i en mängd som kan få vilken kvinna som helst på fall, att hans ansiktsutdrag var ofattbart markerade och klyftan i hakan såg ut som om den hade huggits dit med hammare och stämjärn (kan det bli värre?) började jag misstänka att det nog snarare var en Harlequinroman, enligt framsidan den del av Symfoni-serien. Vet ni mer om detta så do tell me ;). Och nu undrar ni förstås (eller inte...) vilken reaktion vår hjältinna får av att se den manliga huvudpersonen (Gaston?!) så vänta inte längre: ”En våg av värme genomströmmade hennes hud och dröjde kvar, men emotionella ärrbildningar hindrade värmen från att trönga djupare och driften att fly kom naturligt”.

Ursäkta mig, emotionella ärrbildningar? Jag tror minsann att denna roman gett mig emotionella ärrbildningar genom att vara så genomusel och fånig.

För övrigt - 24 år gammal och okysst. Tillåt mig att hånskratta. Men då måste jag ju för all del ha förståelse för att  hon beskriver kyssen med Gaston som att det var som att stiga in i en helt värld. Kan någon för övrigt förklara vad det innebär när Gaston säger sig vilja  ”absorbera hennes färger i sig själv”?!

Och för att tydliggöra, hjälten heter faktiskt inte Gaston, även om jag misstänker att likheten är slående, utan Stephen. Hjältinnan heter Leah och handlingen kretsar kring hur de ser varandra och blir typ kåta. Och sen är det zigenare och mord och bla bla.

// Sofia