Franny och Zooey

Franny och Zooey av J D Salinger var ett spontanlån på bibblan då den stod framme vid klassikerhyllan och såg lockande ut. Jag borde inte, då bokberget enligt ett gammalt djungelordspråk aldrig minskar. Men ni vet hur det är.

 Boken saknar baksidestext, och jag har ingen större koll på Salinger, så jag hade ingen aning om vad det var för slags bok jag fått med mig hem, men jag gillade titeln, Franny och Zooey. Jag såg två tonårsflickor framför mig, och hur vi får följa deras äventyr, ändlösa samtal och grubblerier. Detta var alltså vad jag förväntade mig men inte riktigt vad jag fick. Franny och Zooey visar sig vara bror och syster, två medlemmar av den brokiga familjen Glass. Glass är vad jag senare förstått en familj som vi får följa i flera andra av Salingers verk. Jag förstår varför, för den här familjen är på gott och ont ganska svår att värja sig emot. Särskilt gillar jag Mrs Glass som på ett tämligen oefterhärmligt sätt delar med sig av livsvisdom, goda råd och allmänna betraktelser till sina (stackars) barn. Styckena där hon och Zooey (brodern ifråga) munhuggs är helt enkelt briljanta och hör till mina favoritstycken i boken.

Boken består av två noveller som ursprungligen publicerades var och en för sig, 1955 respektive 1957. Salinger kallar blygsamt sitt verk en tämligen torftig lite bok i dedikationen till sin förläggare, men ni får mitt ord på att den här lilla pärlan på inget sätt bör beskrivas som torftig. Jag gillar hans pratiga ton, och hur han lyckas fånga alla vardagliga detaljer så på pricken. Det känns äkta.

Vi anar efter hand att något hänt Franny och det är kring detta som båda novellerna kretsar. Först hade jag väldigt svårt för Zooey. Jag uppfattade honom som dryg, egenkär och ja, som ganska irriterande helt enkelt. Det är inte så att den åsikten kom att revideras helt efter läsningens gång, för han är verkligen dryg, egenkär och irriterande, men han är mer än så. Det finns ett sympatiskt drag hos honom som gör att man förlåter honom övriga brister. Så har vi Franny, som till en början verkar vara en intressant bekantskap men som jag till slut bara vill be skärpa sig. Men lyckas man, som den övriga familjen Glass, ha överseende med Franny och hennes nycker så väntar mycket trevlig läsning.
Stina