Under en mycket kort tidsrymd kände hon en föraning om att hon en dag skulle vara utled på den här historien och likgiltig inför resultatet

Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek är en studie av kärleken och dess mekanismer, och det är ingen smickrande bild av kärleken som ges. Men sedan när är kärleken vacker när den detaljstuderas på nära håll?

Det är lite för hög igenkänningsfaktor för att det ska kännas helt bekvämt, i varje fall till en början. För har vi inte alla varit där? Varit den som vill mer. Som vill ha allt, men som får nöja sig med de smulor som ges. Och som gör det också, nöjer sig. Stolthet och vanligt sunt förnuft - allt får stryka på foten så länge det finns hopp om något mer, om en fortsättning på det som inte får vara slut.

En blick, ett ord, en gest. Allt analyseras i hopp om att något ska finnas där. Att det ska ha varit på riktigt. Det är den som vill minst som har makten som Ester konstaterar. Det som är livsavgörande för henne är ett tidsfördriv för Hugo.

Jag är inte förbehållslöst positiv till romanen, men jag älskar inledningen och vissa stycken bara för att de är så på pricken. Det är roligt och tragiskt på en och samma gång. Som i början när Ester försöker bete sig normalt för att inte avslöja sig, men kanske inte lyckas helt.

Efter ett tag tycker jag dock att historien tappar farten och det blir lite tjatigt. Han vill inte ha dig! vill man ropa till Ester som ytterligar en stämma i den ständigt närvarande vänninekören. Ge upp! Hitta nån annan! Men det är klart, Ester skulle inte ha lyssnat ens om hon kunnat höra mig genom boksidorna. Jag förstår henne, jag skulle inte ha lyssnat heller. Det är inte över förrän det är över. Tyvärr.

Här nedan kommer några av mina favoritstycken. Enjoy.

Det finns ett motstånd hos den som vill bort, en rädsla för det okända, för krånglet och för att ångra sig. Den som inte vill bli lämnad ska utnyttja det motståndet. Men då måste den lägga band på behovet av klarhet och uppriktighet. Saken måste förbli oformulerad. Den som inte vill bli lämnad ska överlåta på den som vill bort att uttala förändringen. Endast så går det att behålla en människa som inte vill vara hos en. Därav världens vidsträckta relationella tystnad.
                                                                ---
När hon vaknade den första morgonen fanns ingen sorg och ingen saknad, bara frihetskänslor. Sitt lyckorus kan ingen låtsas bort. Det sägs att brytningen alltid är tung. Men den som är förälskad i en annan är inte samtidigt olycklig, inte på riktigt. Man kan vara betryckt av skuld och trasslet som väntar, man kan lida med den andra. Men förälskelsen är total, även totalitär. Den omfattar allt man gör och tänker, därav dess skövlande kraft.
                                                                 ---
Hon om någon borde veta att den som lämnar har ingen smärta, den som lämnar behöver inte tala ty den har inget att tala om. Den som lämnar är klar.

Stina