Dörren till sommaren

Dörren till sommaren är en smått fantastisk science fiction-roman av Robert A. Heinlein. Den är skriven 1956 men utspelar 1970, en tid då nedfrysning av människor, så kallad kallsömn har blivit möjligt. Det innebär att man i princip kan ta en väldigt lång tupplur och vakna upp i framtiden, inte en dag äldre än vid tidpunkten då sömnen inleddes. Det finns förstås risker med det här, i värsta fall vaknar man aldrig upp igen, och dessutom är det dyrt.

Det är risker som bokens huvudperson Daniel Boone Davis i inledningen är villig att ta. Han har aldrig tidigare varit intresserad av detta, men nu är situationen en annan. För det första är han full, jävligt full. För det andra har han mycket goda anledningar att vilja skjuta upp morgondagen och sova bort sina bekymmer. Anledningen stavas BELLE ARKIN. För det är så hon heter. – Kvinnor, njut dem och glöm dem, säger Davis. Om du kan. Men han kan inte. Hon var trots allt kvinnan han skulle gifta sig med, men som istället grundlurat honom tillsammans med hans tidigare vän och kompanjon Miles.

Att vakna i en värld utan Belle känns därför mycket lockande, eller ännu bättre att vakna i en värld där Belle blivit gammal, säg en sådär trettio år framåt i tiden. En framtid där han kan hånflina åt henne istället för tvärtom. Men han har Pete att tänka på också, Davis bäste vän och kumpan. Han är en stor hankatt med en lika stor personlighet. De bor tillsammans i en lägenhet med hela tolv ytterdörrar, eller tretton om man räknar Petes egen. Pete använder i allmänhet sin egen dörr, förutom då det är snö ute. Med katters logik borde nämligen åtminstone en av de övriga tolv dörrarna leda till en plats med bättre väder. Det har inte hänt ännu men Pete ger inte upp sin jakt på Dörren till Sommaren.

Att ta kallsömn och lämna Pete åt sitt öde finns inte på kartan. Antingen tar de kallsömnen tillsammans eller inte alls. Då detta går att ordna ser han ingen orsak att dra ut på det utan gör slag i saken och skriver kontrakt för dem båda. När han nyktrat till börjar han dock ångra sitt förhastade beslut, men då är det för sent. Miles och Belle har nämligen fått nys om hans planer och ser chansen att bli kvitt honom. Med deras inblandning sker kallsömnen mot hans vilja, och den sker utan Pete. Således vaknar han upp år 2000. Ensam. Verkligt ensam. Med en enda tanke. Hämnd. För att hämnas Pete är han beredd att bryta vilka lagar som helst, till och med tidens om möjligt.

Det ligger i tidsresors natur att de kommer med logiska luckor som är svåra att se förbi. I Heinleins händer däremot känns det plötsligt ganska logiskt. Man köper det, logiska luckor eller ej. Bara detta faktum måste betraktas som något av en bedrift. Med tanke på temat hade det också kunnat bli rörigt och svårt att hänga med. Tycker generellt att viss sci fi kan vara torr, trist och svårgenomtränglig. Men den här romanen är raka motsatsen. Det är så smart uppbyggt och så väl genomfört. Slutet är en aha-upplevelse även om man väl så smått börjat ana vart det är på väg.

Ska jag komma med någon negativ kritik så är det att jag inte köper kärlekshistorien lika lätt som jag köper konceptet i övrigt. Vart kom dessa känslor ifrån hux flux frågar jag mig? Det är inte direkt som att de kan ha haft dessa känslor för varandra någon längre tid. Ska man vara krass är det ju inte ens som att de känner varandra. Kalla mig cynisk, men jag finner detta väldigt märkligt. Men vad vet jag, märkligare saker har väl hänt, särskilt i en framtid där kallsömn är vardagsmat och tidsresor en realitet.

Stina