"Cirkeln"
är första delen i Engelforstriolgon om ett gäng högstadielever som plötsligt
upptäcker att de har magiska krafter och är, just det, häxor. Andra delen heter "Eld" och den avslutande delen "Nyckeln".
Jag måste medge
att det här var något jag riktigt sträckläste under min tidiga junisemester –
och det är verkligen ett bra betyg då jag vanligtvis inte har ork till läsning
hemma. Läsandet klarar jag istället av på bussen till och från jobbet. Jag gillar faktiskt att pendla då min bokläsning
annars skulle vara nästan lika med noll.
Men i alla fall så sträcklästes
triologin alltså för ovanlighetens skulle i hemmets (o)lugna vrå. Sista gången jag så här riktigt sträckläste
en bok – ja faktiskt till och med en triologi – var när jag läste "Hungerspelen",
som jag dock måste säga kändes mer angelägen och nyskapande än denna triologi.
För även om det här var riktiga
sträckläsar-böcker så var de inte så originella och så där riktigt bra som jag
hade hoppats, särskilt inte som all recensenter höjt dem till skyarna. Romanerna
känns mer som den klassiska ungdomsromanen med övernaturliga inslag, om än
utspelande sig i en liten håla i den fiktiva orten Engelsfors – vilket givetvis
får mig att tänka på Buffy och hennes Sunnydale. Jämförelsen är för övrigt
oundviklig då romanerna innehåller så många drag från tv-serien; ungdomarna är
de utvalda (liksom Buffy) och misslyckas de kommer en ny generation att ta över
(som Faith gjorde när Buffy dog) och de är 7 stycken utvalda och bildar således
sitt eget Scooby gäng. Där finns den bitchiga översittare Ida (Hej Cordelia), alternativaren Elias (en utflippad Xander?), partytjejen Vanessa
(en mer slampig Buffy..), pluggisen Minoo (Willow, helt klart) samt Linnéa (lite Tara-vibbar ändå, va?) som tillhör skaran freaks enligt Ida samt mobboffret Anna-Karin och så Rebecka som är den enda som
samtliga medlemmar tycker om.
Mycket av handlingen kretsar kring hur 6
så här olika tjejer ska kunna samsas för att övervinna ondskan. Ibland kan jag
tycka att det blir lite väl splittrat med så många huvudpersoner, men det
funkar överlag ändå ganska bra. I början hade jag problem med att hålla isär de olika karaktärerna - vem var det jag läste om nu liksom. Det gav sig dock efterhand, med kan tyvärr ha att göra med att karaktärerna överlag känns ganska platta och klichéartade.
Ska jag vara ärlig så föredrar jag den grafiska romanen som faktiskt var en riktig höjdare - speciellt styckena med den oförglömliga Måna Månstråle. Recension kommer så småningom.
//Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar