Mina fräknar

Mina fräknar av Sofia Hallberg var månadens bok december 2012. Huvudpersonen Karin har tagit en paus från sin eget liv. Hon existerar snarare än lever, det är enklare så. Man kan behöva det ibland, ett andningshål, men Karins har varat i åratal. Det är inget undantagstillstånd utan vardag. Från köksfönstret betraktar hon andra människors liv. Vid kl 20 börjar det bli intressant, det är då det börjar bli oförutsägbart. Tiden mellan kl 20 och 23 kallar hon prime time, då finns det ingen bättre plats att befinna sig än på hennes svarta stol i bostadsrättsföreningen Hallonet en trappa upp ovanför porten i Vasastan. Det skulle vara komiskt om det inte vore så deprimerande.

Hon lever tillsammans med sambon Mats om hon träffade som nyanländ student på Uppsala Universitet. Mats väljer ut henne bland alla tjejer i klassen. Tillsammans med honom blir hon viktigare och mer intressant. Därför bestämmer hon sig för att inte fundera så mycket över vad hon själv tycker om honom. Vill han ha henne är det allt som betyder något.

På samma sätt fortsätter hennes liv lite utan hennes egen medverkan. Hon flyter med som om hon inte hade något val, och det stör mig. Är din sambo en skitstövel? Dumpa honom! Är du inte nöjd med ditt liv? Gör något åt det! Jag kan inte riktigt känna sympati för en människa som så totalt avsagt sig ansvar för sin egen tillvaro, vilka anledningar hon än har att handla som hon gör.

Jag har alltså svårt för huvudpersonen. Frånsett det tycker jag berättelsen fortgår utan att något egentligen händer. En dag när hon betraktar fräknarna på sin hud upptäcker hon en sak som kommer att förändra allt lovar baksidestexten. Det som händer är att hon märker att fräknarna på hennes kropp har börjar forma ord. Hon studerar sin kropp allt mer intensivt för att få reda på vad allt detta betyder. Vad vill universum säga henne? Inte mycket verkar det som. Jag saknar ett antiklimax. En så originell och lovande idé och så slutar det med en implosion och inte den supernova jag förväntat mig.

Stina