Fyndade boken "En ö i havet" på Almedalsbibliotekets enkronasloppis, och slängde med denna enbart för namnet och utan att egentligen kolla vad den handlade om. Av framsidan att döma hade jag fått för mig att den skulle vara trevligt somrig, vilket den tyvärr inte visade sig vara när jag väl började i den. Däremot fick jag flashbacks från min tid på mellanstadiet eftersom jag under läsningens gång kom ihåg att jag redan då läst boken och har jag för mig tyckte om den betydligt mer än vad jag gjorde nu.
Den handlar om två judiska flickor från Österrike som kommer till Sverige som flyktingbarn för att komma undan förföljelsen. Tyvärr tyckte jag helt enkelt inte att handlingen var särskilt engagerande och jag orkade därför inte riktigt engagera mig i den alls. Det kan ju vara så enkelt som att jag (obviously) inte direlt är bokens målgrupp och att dragningen mot svensk diskbänksrealism (om än i ungdomstappning) inte är något för mig.
Måste dock skamset medge att jag grät på slutet. Piiiiiiinsamt! Men det säger mer om min benägenhet att gråta till precis allt sentimentalt och sorgligt hur patetiskt det än är. One of my bad habits I have to confess.
Undrar om inte jag läste den i mellanstadiet någon gång också, kommer dock inte ihåg mycket mer än att framsidan var somrig precis som du säger.
SvaraRaderaBoken är filmatiserad också, den sändes som en liten miniserie på ettan eller tvåan för inte så länge sedan. Jag såg dock inget av den, mer än när jag råkade gläppra förbi.