Flod tog jag
mig fort igenom efter några resor fram och tillbaka till jobbet och jag måste
erkänna att jag faktiskt hade lite svårt för den utan att egentligen kunna
sätta fingret på varför. Den påminner mycket om Oscarsfilmen ”Beasts of
the Southern Wild” som också den handlar om ett barn som vind för våg får klara
sig själv i en värld som påminner om vår, men också känns främmande. Och liksom den förra lilla flickan är det med
fantasins hjälp som den hårda verkligheten ibland kan flys, som när
barnen i sin husbil upptäcker världsdelar de aldrig kommer att få se i
verkligheten. Eller som när en fender förvandlas till en trogen hund.
I ”Flod” heter de
två ensamma barnen Alka och Kappen, och jag tippar på att de är i åldrarna 6-7 år respektive
3-4 år. De har blivit lämnade ensamma kvar som de två sista spillrortna av
befolkningen i en tidigare kåkstad belägen under en stor bro som leder in till
staden. Den enda kontakten de har med den ”riktiga” världen är när den unga
vuxna Ina kommer på besök med mat och förnödenheter. Resten av tiden får de
klara sig själva bäst de kan.
Det
är något med hela upplägget, hela handlingen som stör, och det är faktiskt en av de mest
obehagliga dystopier jag läst, inte en av dem jag gillat bäst, men absolut en
av de mest hemska. Och det har mycket att göra med de två unga huvudpersonerna.
2 småbarn som måste klara sig själva utan att veta hur och vars tillvaro bara
blir hemskare och hemskare till och med när man tror att det inte kan bli
värre.
Slutet
läste jag ut strax innan bussen anlände till jobbet och jag kan ju säga att det
jobbiga med att sitta och läsa på en buss är att det kan bli lätt pinsamt när
man blir aningens för berörd. Ja, för trots att jag har mina invändningar mot
romanen så var det riktigt, riktigt jobbigt att ta sig igenom sista partiet.
Inte ens nu vill jag ens tänka på det. Det här är en bok som berör och vill du
ha en feel-good-roman är det garanterat inget jag rekommenderar. Men jag
rekommenderar den i alla fall…. tror jag.
//Sofia
Hm, det låter intressant. Kanske ingen julaftonsläsning dock :) Jag tror jag satsar på feel good och inte feel bad just den dagen på året. Du är väl inte rätt person att fråga direkt, men du har inget tips på någon riktigt bra feel good-historia? Känner för nåt lite peppande helt enkelt. Alex, du har inte något tips? // Stina
SvaraRaderaNu kommer tipset kanske lite väl sent, så här dagarna innan vi ska börja jobba igen och det är väl egentligen inte feel-good-läsning (även om jag misstänker att Sannas platta julklapp till dig kan vara det) , men Siri Hustvedts Lily Dahls förtrollning var välskriven och en riktig sidvändare. // Sofia
SvaraRaderaFår kanske bli ett lån vid nästa runda till bibblan. Sannas var mycket riktigt en feel good-historia; Resehandbok för singlar. Känns mycket passande :) har inte hunnit börja läsningen än dock, men ikväll kanske jag ger den en chans. // Stina
SvaraRadera