Jag tål inte den tanken, att någon går och väntar på mig.....

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg läste jag redan i våras och att den har blivit liggande orecenserad så länge beror på att jag var lite kluven inför vad jag egentligen tyckte om den. Men stärkt efter förra veckans "Dr Glas"-middag satte jag mig äntligen och knåpade ihop en recension, och här kommer den:

Handling i korthet;

Arvid Stjärnblom och Lydia Stille (vilka härliga namn!)  träffas en sommar och blir kära, men han kämpar för brödfödan och har inget att erbjuda henne vilket gör att deras vägar skiljs åt. Men de kan inte glömma varandra och senare, när Lydia hunnit gifta sig med en annan man och även han är gift, träffas de av en slump igen 10 långa år senare. 

Kort sagt är det som uppbyggt för en spännande kärlekshistoria som borde gripa tag – det är bara  det att jag inte riktigt berörs av den. Kanske är det för att jag blev så tagen av ”Dr Glas” att jag väntade mig en historia lika gastkramande som den, men ”Den allvarsamma leken” greppar tyvärr inte alls tag på mig på samma sätt som den förra och jag kan inte riktigt säga varför. Men visst är den läsvärd om än inte lika oförglömlig som historien om den käre doktorn.

Det är dock samma underbart språk som i ”Doktor Glas” och den börjar med en mycket lovande inledning:

”Lydia brukade bada ensam. Hon tyckte bäst om det så, och denna sommaren hade hon förresten ingen att bada med....” ”Hon steg upp ur vattnet, tills det nådde henne till litet om midjan. Där blev hon stående med upplyfta armar och händerna knäppta bakom nacken, tills ringarna i vattnet slätats ut och speglade sina aderton år i vågorna”.

// Sofia